Willy Silbersteins ogenomtänkta fabulerande

Sverigedemokraterna är troligen riksdagens mest Israel-vänliga parti.

Publicisten Willy Silberstein, född 1954, har känt sig manad att ryta till om Sverigedemokraternas framgång i det senaste riksdagsvalet, där partiet erhöll 20,6 procent av rösterna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/willy-silberstein-om-sd-s-framgang-skrammande

Silberstein uttrycker sig som talesman för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och citeras bland annat på följande sätt: ”Normalt uttrycker sig inte kommittén mot antisemitism när det gäller enskilda partier. Men Sverigedemokraterna är så speciella och berör så många så där känner vi oss tvungna att säga ifrån.”

Frågan är då varför Silberstein valt just SD att ”säga ifrån” mot. SD är för det första riksdagens troligen mest Israel-vänliga parti som bland annat uttryckt önskemål att flytta Sveriges Israel-ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Den som letar efter antisemitiska utspel från SD letar vidare förgäves – sådana förekommer inte, vilket Silberstein borde veta.

Willy Silberstein uttrycker sig luddigt om att det ”uppstår ett klimat” där många med rasistiska attityder skulle känna större frihet att säga saker och ”möjligen” också agera våldsamt mot minoriteter. Hört talas om uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, hämtat från nationalskalden Esaias Tegnér, Silberstein?

Med andra ord: Silberstein ägnar sig åt ogenomtänkt fabulerande.

Willy Silbersteins tirad mot Sverigedemokraterna har framkallat kritik från bland andra PM Nilsson, politisk redaktör på tidningen Dagens Industri: ”Jag tror att de som röstar på Sverigedemokraterna och de som vill samarbeta med SD gör en annan bedömning.”

Nilsson avfärdar talet om SD som naziinfluerat eller ens särskilt radikalt och jämför partiet med de nordiska systerpartierna Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna.

Willy Silberstein är född i Norrköping och var 1987-2009 verksam vid Sveriges radio P1. 2009-10 återfanns han på den borgerliga reklambyrån Kreab. Han har bland annat, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, skrivit den läsvärda boken Syndikalismens nya ansikte.

Silberstein var kring 1970 verksam vid den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians i Norrköping.

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Vår nationella psykos: farväl till den västerländska demokratin – välkommen 1984!

 

 

 Sanering av islamistiskt klotter på Bollnäs kyrka

En av de gångna dagarnas större mediala begivenheter var att en somalisk källarmoské i Eskilstuna tillhörig Dawah-rörelsen eldhärjades. Det hade inte gått många minuter efter denna händelse förrän ledande politiker och opinionsbildare förklarade för vem som ville höra på, och några till, hur fruktansvärt och omänskligt detta var.

Alla som yttrade sig i detta skede utgick nämligen från att branden var ännu ett utslag av den så kallade islamofobi som påstås utgöra ett så fruktansvärt hot mot tolerans och anständighet i det svenska samhället. Från Expos Daniel Poohl och SKMAs Willy Silberstein till fejkhistorikern Henrik Arnstad och Tomas Karlsson på LT i Södertälje.

Här fördömer Silberstein det påstådda attentatet och passar samtidigt på att ge SD skulden:

http://skma.se/blogg/2014/12/skmas-willy-silberstein-om-brandattentatet-mot-moske-i-eskilstuna/

Efter att någon – fortfarande vet ingen vem denna någon skall ha varit – menat sig ha sett en person kasta in något i lokalen skall denna ha antänts. Fem personer uppges ha skadats. Att allt egentligen var Sverigedemokraternas fel var många PK-elitister rörande överens om.

Polis på platsen har emellertid till dags dato inte kunnat leda i bevis att branden var anlagd. Polisens hundar kunde inte markera för brandfarlig vätska (var de förkylda, kanske?). Till och med SÄPO skall ha kopplats in, osäkert på vilka grunder. Såvitt jag kan bedöma är sannolikheten minst lika stor för att branden exempelvis startat i moskéns kök som att någon tuttat på.

Eller också kanske församlingen helt enkelt behöver en ny och större moskélokal – då branden inträffade skall den gamla ha varit fullpackad med ett 70-tal människor. Över huvud taget förefaller församlingsbornas till synes öronbedövande tystnad minst sagt anmärkningsvärd.

 Spännande, osvenska aktiviteter pågår.

Kort tid efter branden i Eskilstuna påstås en moské i skånska Eslöv ha blivit utsatt för en möjlig mordbrand. På en bild i Expressen den 30 december syns spår av en trolig brand på ett begränsat område nedanför ett fönster. En imam får tillfälle att uttala hur fruktansvärt allt detta är. Kanske hoppas han på att bli ”kärleksbombad i likhet med muslimerna i Eskilstuna?

Återigen. I skrivande stund föreligger inga bevis för att vare sig den ena eller den andra församlingen blivit utsatt för mordbrand. Detta till skillnad från brandstation och polisstation i muslimtäta Malmö, som angripits utan att mig veterligt en enda ledande politiker eller samvetsöm ledarskribent uppmärksammat saken.

Ett otal uppbrända bilar på orter över hart när hela vårt avlånga land höjer ingen på ögonbrynen för längre. I stället bör man kanske likt Fredrik Reinfeldt om förövarna utbrista: ”Tack för att ni valde Sverige.” Tack för att ni är så härligt ”osvenska” och gör vårt hopplöst tråkiga samhälle så himla spännande!

Politiker och mediarepresentanter har ögonskenligen ett outsinligt behov av att framkalla spänningar i samhället. Men det får inte vara vilka spänningar som helst och definitivt inte vilka offer som helst. När Bollnäs kyrka i Hälsingland i augusti i år utsattes för islamistvänligt klotter var det bara den lilla lokalsajten helahalsingland.se som uppmärksammade händelsen:

http://www.helahalsingland.se/halsingland/bollnas/hatiskt-klotter-pa-kyrkan

Någon hade på kyrkan i stort format sprejat orden Die Mosul (Dö Mosul), en hänsyftning på att det folkmord på kristna som genomförs i den irakiska staden Mosul av den så kallade Islamiska staten (IS) inte riktigt räcker till. När sådant sker breder den stora tystnaden ut sig över våra politiker, medier och kyrkor.

 Jimmie Åkesson visade vid sitt senaste sommartal solidaritet med Mellanösterns kristna.

Med ett undantag. Mig veterligt är SDs Jimmie Åkesson – i sitt sommartal i Sölvesborg – den enda ledande politiker som uppmärksammat den blodiga förföljelsen av kristna i Mellanöstern. För detta fick han uppbära kritik av en statsvetare som heter Johan Hinnfors – sedan Åkesson uppmärksammat den islamistiska förföljelsen av kristna menade denne, att ”nu blir det svårt för SD att framställa sig själva som icke rasister”.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/statsvetare-om-akesson_3795366.svd

I Sverige råder en extrem oikofobi (skräck för det egna). Det så kallat svenska kan endast vara något positivt om det går att knyta till invandringen, eljest är svenskhet något efterblivet. Skall vi tro elittyckarna finns det ju strängt taget ingenting ”svenskt” (utom det rena barbariet, om vi får tro Reinfeldt) utan allt har hämtats utifrån.

Till på köpet har nämnde Reinfeldt förklarat att våra nationella gränser, som våra förfäder blött och dött för under hundratals år, är ”påhittade”. Sverige är enligt förre statsministern inte något som tillhör svenskarna utan invandrare från Tredje världen.

Jag skulle vilja påstå att Sverige genomlever en nationell psykos. Den dominerande vanföreställningen är att ingenting svenskt är bra men att allt som kommer utomlands ifrån är fint och gott. Islam är ”fredens religion”, trots att de gruvligaste grymheter som världen någonsin skådat sker med Koranen som förlaga.  Stämmer man inte in i dessa sinnessjuka mantran är man givetvis svårartad rasist, ja kanske rentav sverigedemokrat.

Den nyligen inträffade sexpartikuppen, då alliansväljarna plötsligt ställdes inför det faktum att deras röster den 14 september faktiskt hade varit röster på de rödgröna, demonstrerar att den tidigare så trygga västdemokratin Sverige håller på att knaka i alla fogar.

 Johan Hinnfors: rasistiskt måna om kristna i Irak.

Samtidigt som allianspolitikerna, med Reinfeldts efterträdare som M-ledare Anna Kinberg Batra i spetsen, hävdar att de på intet sätt ”förhåller sig till SD” gör de så konstant och utan uppehåll. Inget politiskt beslut eller taktisk manöver är för absurd om den anses missgynna SD.

Frågan är hur länge det kommer att vara tillåtet att rösta på ett parti som motsätter sig ohämmad invandring och hur länge det dröjer innan någon som knackar ned rader i stil med dem ni läser just nu kan komma att hämtas av SÄPO-folk i gryningen. Det orwellska årtalet 1984 inträffade inte bara för 30 år sedan – det är här och nu.

På  tal om SÄPOs befogenheter så kommer denna myndighet att från årsskiftet ställas direkt under regeringen. Det skulle teoretiskt kunna innebära, att SÄPO kan komma att storma SDs högkvarter om ett sådant dekret utgår från regeringen. Om detta har den ypperliga nyhetskanalen Granskning Sverige gjort ett inslag som kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=HipFM3ETDnc&feature=youtu.be

 

 

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938”.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten'” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!