Posted tagged ‘Naturvårdsverket’

”Klimathotet”: Domdedagsprofeterna har alltid haft fel

25 mars, 2019

Älvsbyn i Norrbotten den 13 januari 2019.

Den gångna vintern 2018-19 har varit osedvanligt snörik. Snömängderna har konstaterats ökat med 20-30 procent under de senaste 15 åren i övre Norrland. Det konstateras i följande inslag från TV4: https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11976226

Den myckna snön medför naturligtvis betydande olägenheter för icke minst trafikanter, vilka haft svårt ta sig fram på igensnöade vägar – när de väl lyckats skotta fram bilar som varit gömda under snömassorna. Kallt har det också varit på sina håll – riktigt kallt. I slutet av januari 2019 noterades köldrekord med 39,3 grader Celsius vid mätstationen i Naimakka i Norrbotten. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/nytt-koldrekord-i-naimakka-39-3-minusgrader-i-natt

Kallt som fan, alltså. Dock en bit kvar till det nordiska köldrekordet 52,6 grader som uppmättes i Vuoggatjålme den 2 februari 1966.

Så där var det ju inte riktigt tänkt att det skulle gå. Naturvårdsverket gick 2003 ut i en stort upplagd kampanj, där det varnades för följdverkningarna av vad som då kallades växthuseffekten. Det fastslogs då med stor tvärsäkerhet att snön skulle försvinna inom en snar framtid. Is och snö skulle tillhöra det förflutna, och barnvisans ”Räven raskar över isen” skulle komma att ändras till ”Räven simmar över sjön”.

Se och hör själva hur det såg ut och lät för 16 år sedan:

Tre år senare hävdade den kände TV-meteorologen Pär Holmgren att snön var på väg att försvinna. Detta skulle ske inom den kommande 20-årsperioden:  vi skulle glömma bort den ädla konsten att åka skidor och Vasaloppet skulle läggas ned på grund av kronisk snöbrist. Holmgren fyllde 2009 på med att i en intervju säga, att han skulle införa en klimatdiktatur om han blev statsminister.

Holmgren lär dessbättre aldrig bli statsminister men har fått en topplacering på Miljöpartiets lista till EU-valet. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Profetiorna om snöns försvinnande har alltså inte förverkligats, snarare har snömängderna tvärtom ökat såväl i Sverige som i andra delar av världen. Inte heller har extremkylan, som vi kunnat konstatera, tvingats skatta åt förgängelsen. Ändå klamrar sig ”experter” från Naturvårdsverket och andra instanser med den drucknes envishet fast vid teorin om den globala uppvärmningen, ty inte bara uppvärmning utan även mera snö och kyla förklaras vara resultat av denna.

Jag är ingen klimat- eller väderexpert, men jag tror mig om att ha en viss förmåga till logiskt tänkande och att kunna tillgodogöra mig forskningsrön av olika slag. Och när jag väger klimatalarmisternas budskap – Al Gores film An Unconvenient Truth (En obekväm sanning) innehöll minst nio lätt konstaterbara fel – mot vad respekterade solforskare kommit fram till synes mig de senares rön vara väsentligt mer övertygande.

På medeltiden var det kometer vi skulle oroa oss för.

Den kände forskaren Henrik Svensmark förklarar exempelvis att det inte är koldioxiden, som jorden behöver för att det skall kunna bildas liv och växtlighet, som förändrar klimatet utan aktiviteter i anslutning till solen. http://klimatsans.com/2018/02/24/solen-dominerar-klimatforandringarna-inte-koldioxiden/?fbclid=IwAR3f-InmBMfONDC5IHNtewFuhFr2J6JedscmYdgyvPq7r_q01S8W8OOJHWM

Domedagsprofetior har alltid förekommit. Under medeltiden och framåt var det kometer, så kallade hårsvansstjärnor, som ansågs förebåda stora katastrofer, vi skulle oroa oss för. Nu är det påstådda förändringar för klimatet vi helst bör känna ångest för. Det stora problemet för domedagsprofeterna är att de nästan alltid har fel. Rachel Carson förutspådde i boken Silent Spring (Tyst vår) 1962 att fåglarna skulle försvinna på grund av miljöförstöringen. Jag kan bara konstatera att de fortfarande sjunger i alla fall utanför mitt fönster.

Rachel Carson varnade för massiv fågeldöd på grund av miljförstöring.

FNs dåvarande biträdande generalsekreterare Maurice Strong fastslog 1972, att vi endast hade tio år på oss innan det stora katastrofen skulle inträffa. Den inträffade inte. Ytterligare ett antal liknande framtidsscenarior har inte behagat materialiserat sig. Numera är det vår egen 16-åriga, hårt stylade klimat-Pippi Greta Thunberg som huvudsakligast står för domedagsprofeterandet.

Hon kommer inte att få rätt hon heller. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/25/domedagshysteri-i-davos-och-det-ar-alltid-tio-ar-vi-har-pa-oss/

Masspsykoser – en svensk specialitet?

18 mars, 2019

Ovanstående  video belyser i form av korta filmsnuttar av det dråpligare slaget ett fenomen som tycks ha utvecklat sig till en svensk politisk specialitet: masspsykoser. Den får bilda inledning till följande tre exempel på vad jag menar vara typiska exempel på svenska masspsykoser.

Flyktingkrisen 2015. Jag håller mig här till den gängse benämningen ”flyktingkrisen” trots att väldigt långt ifrån alla hitkommande var riktiga flyktingar. Många var snarare vad man populärt kan kalla socialturister eller bankomatflyktingar. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/society/20170629STO78630/eu-s-flyktingkris-i-siffror

Över en miljon människor anlände till Europa under 2015. Sammanlagt beräknas 2,2 miljoner människor ha uppehållit sig illegalt i vår del av världen detta år. Sverige hade i mitten av oktober 2015 tagit emot fler så kallade flyktingar än någonsin tidigare. Totalt kunde Sverige under 2015 inregistrera 162 877 asylsökare/migranter, vilket var nästan dubbelt så många som 2014.

Asylsökande i Malmö 2015.

Sverige var inte det enda landet som drabbades av massinvandringen 2015, men jag är tämligen säker på att vi hade det ensidigaste debattklimatet av samtliga EU-länder vilket gör att jag finner det helt befogat att tala om en form av masspsykos. Alla som inte välkomnade invällarna med öppnast möjliga armar påstods vara rasister eller nazister.

Jag råkade själv ut för detta då jag under en dryg timmes tid tvingades försvara en SD-motion om att införa ett mångkulturellt bokslut i Södertälje kommunfullmäktige i oktober 2015. Det var helt enkelt ”alla mot Tommy Hansson” som gällde. En onekligen intressant och lärorik men inte särskilt behaglig upplevelse.

Metoo-rörelsen. #metoo eller #MeToo kallades en hashtag i sociala medier i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Initiativtagare var den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som den 15 oktober 2017 drog i gång metoo-kampanjen i samband med de spektakulära avslöjandena om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins eskapader. https://sv.wikipedia.org/wiki/Metoo

I Sverige hade tidigare förekommit en liknande kampanj benämnd prataomdet, dock utan att röna tillnärmelsevis likartad uppståndelse som metoo. TV4-medarbetaren Martin Timell hängdes under stort buller och bång ut som en svensk motsvarighet till Harvey Weinstein. Andra bemärkta ”offer” blev Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, förre V-ledaren Lars Ohly, TV-underhållaren Lasse Kronér och MP-riksdagsmannen Lars Nilsson.

Metoo-offren Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen.

Aftonbladet drev en särskild hatkampanj mot Benny Fredriksson, VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som begick självmord efter ett par månader i hetluften. Tidningen fälldes i mars 2019 av Pressens opinionsnämnd (PO) för publiceringen kring Fredriksson. Ytterligare ett antal tidningar har tidigare fällts av PO för metoo-publiceringar.

Metoo hade enligt min mening initialt ett gott syfte: kvinnor (lika litet som män) skall behöva stå ut med sexuella övergrepp och trakasserier, vare sig det nu rör sig om regelrätta våldtäkter eller äckligt tafsande. Fel blev det när kampanjen i tidernas fullbordan urartade till en veritabel häxjakt på människor med media som åklagare, domare och bödel. Återigen en kampanj som urartade till ett slags masspsykos.

Greta-kampanjen. Den 20 augusti 2018 satte sig en skolkande 15-åring som hette Greta Thunberg, dotter till sångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, utanför riksdagshuset i Stockholm med ett plakat där hon påstod att hon strejkade för ”klimatet”. PR-proffset Ingmar Rentzhog insåg att detta kunde bli en jättegrej och stylade unga Greta som en svensk klimat-Pippi med långa flätor och lillgammal uppsyn. Hon blev därmed den ideala buktalardockan för Rentzhog och makarna Ernman/Thunberg. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/28/diktaturkraven-trendar-i-klimatets-namn/

Greta-kampanjen var naturligtvis ingalunda först med att uppmärksamma det så kallade klimathotet. 2003 propagerade Naturvårdsverket i en omfattande kampanj med reklam i TV, andra media och på annonspelare för att snö och is snart skulle vara helt borta till följd av den globala uppvärmningen. Detta medförde i kampanjen att skolbarnen sjöng ”Räven simmar över sjön” i stället för ”Räven raskar över isen”.

Klimathotsskeptikerna – vår tids häxor?

2006 siade TV-meteorologen Pär Holmgren om att snön snart kunde vara ett svunnet kapitel, och 2009 förklarade samme Holmgren att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister på grund av ”klimathotet”. Holmgren utsågs nyligen till Miljöpartiets förstanamn i EU-valet. Klimatdiktatur pläderade även 87 ”influencers” för i ett debattinlägg i Expressen den 24 januari 2019.

Så där håller det på. Opinionsbildningen kring klimatet är väl det tydligaste exemplet på en kampanj där disparata röster och oliktänkande är bannlysta. Dylika missljud i klimatkören avfärdas som ”klimatförnekelse”, de må sedan vara hur nyanserade och försynta som helst. Att det, som klimatpredikanterna hävdar, skulle finnas total enighet bland forskare om klimathotet och dess orsaker är dock ingenting annat än en myt. Ett betydande antal vetenskapsmän lutar snarare åt att vi går mot en ny ”liten istid” på grund av en nedgång i solaktiviteterna.

För denna bloggare är det uppenbart att många svenskar har ett pockande behov av att ansluta sig till budskap av frälsningskaraktär. Man vill uppgå i något slags högre helhet där alla tycker likadant och där det inte finns utrymme för tvivel. Det har, som jag ser det, mycket att göra med att Sverige är ett ovanligt sekulariserat land och att ett religiöst tomrum alltid måste fyllas med något annat.

Som evangeliet om att vi måste hälsa alla asylsökande välkomna. Som att vi måste jaga upp och straffa alla kvinnoförnedrare. Som att vi alla måste sjunga med i Gretas klimatkör. Gör vi inte det har vi mält oss ur den goda gemenskapen och förtjänar endast spott och spe.

 

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Om vargens vara eller inte vara

18 februari, 2016

imagesT3G5UO8H Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

vargattack-jpg Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

Täljerevyn 001 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

Gysinge_herrgård Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

4varg2

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

8varg1

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Inga simmande rävar i sikte i år heller…

2 december, 2010

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/23/minns-nagon-den-simmande-raven/

Det är ont om simmande rävar i dessa bottenfrysta dagar då tågen står stilla i vårt land och människor fryser ihjäl i delar av Europa.

Detta sagt i anledning av Naturvårdsverkets famösa kampanj kring  jul 2003, då det förutspåddes att de svenska vintrarna framdeles skulle bli både varma och regniga. Barnvisans räv skulle i det perspektivet vintertid ta sig fram simmandes i stället för raskandes över isen över sjön.

Orsaken till det förändrade transportsättet skulle givetvis vara ”den globala uppvärmningen” (den så kallade växthuseffekten) som enstämmigt förklarades vara människoframkallad. (Klicka gärna på länken ovan och se vad jag skrev i ämnet förra vintern som ju också den var minst sagt kylslagen).

Nej, jag vet att inte alltför långtgående slutsatser beträffande uppvärmningen på vår planet bör dras utifrån väderleken vissa vintrar eller somrar. Detta gäller naturligtvis i minst lika hög grad dem som tvärsäkert hävdar att det råder en global uppvärmning framkallad av människans industriella och andra aktiviteter som kritiker av detta synsätt.

Om vi skulle få en varm vinter 2011-12 så betyder det alltså inte med automatik att vi kan se fram emot ökenspridning eller regnskogsklimat i Skandinavien inom några decennier.

Fotosyntesen är en förutsättning för livet  på jorden.

Detta borde förstås Naturvårdsverket ha tänkt på innan man gick ut i den oerhört dyrbara kampanjen i TV, tunnelbana och på stora annonspelare 2003-2004. Tyvärr brukar det dock vara så att de som förlitar sig på den politiskt korrekta visdomen för dagen inte anser sig behöva ta så stor hänsyn till logik, sunt förnuft och en smula eftertänksamhet.

Ofta nog anses det räcka med klimatpajasen Al Gores senaste visdomsord i frågan.

Sanningen är emellertid att det inte alls råder så stor enighet inom forskarvärlden om den påstått människopåverkade uppvärmningen som etablerade politiker likt Maria Wetterstrand eller vindflöjeln Fredrik Reinfeldt samt gammelmedia söker göra gällande.

Hyfsad enighet råder om att jordens klimat blivit marginellt varmare de senaste hundra åren. På samma sätt som klimatet skiftat av naturliga orsaker sedan hedenhös: under bronsåldern hade vi på våra breddgrader typ medelhavsklimat och under 1600-talet rådde något som kommit att kallas ”lilla istiden”, vilket tillät kung Carl X Gustaf att gå över Bälten 1658 och ge danskarna en välbehövlig knäpp på näsan.

Och på vikingatiden var Grönland, just det, grönt.

Dock, och det bör kraftigt än en gång understrykas, det finns ingen forskarenighet om att den pågående uppvärmningen framkallats av mänsklig verksamhet.

Ingen skriver enligt min mening om dessa frågor med större insikter än Per Welander på bloggen ”Moderna myter”:

http://blog.moderna-myter.se/2010/11/lattlast-om-agw-bluffen.html

Welander skriver bland annat:

Vi fortsätter att leva i en egen bubbla med meningslösa åtgärder för att minska koldioxidutsläppen.

De politiskt korrekta aktörerna tycks ha glömt bort fotosyntesen: människor och djur andas ut koldioxid som sugs upp av de gröna växterna vilka i sin tur utandas syre. Som sedan inandas av människorna och djuren som sedan utandas koldioxid. Och så vidare, och så vidare.

Koldioxid är alltså ingen giftig gas utan en förutsättning för allt liv (också raskande eller simmande rävars) på jorden!