Avdelningen faktoider: Den mytiska ättestupan

Den här klippan i anslutning till Mösseberg i Västergötland har av traditionen pekats ut som ättestupa.

Faktoider kallas påståenden som hålls för sanna fast de inte är det. Ett typiskt sådant exempel är tesen att strutsar gömmer huvudet i sanden när de blir rädda. Det förekommer visserligen att strutsar ägnar sit åt detta slags beteende, men då av andra orsaker än upplevd rädsla. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/07/14/avdelningen-faktoider-strutsar-med-huvudet-i-sanden-som-skydd-mot-fara/

En annan faktoid som jag tänkte belysa här är den om den så kallade ättestupan. Det vill säga ett brant berg eller stup från vilket gamlingar som inte längre kunde klara sig själva, och därmed utgjorde en belastning för sina familjer, kastades ner eller tvingades hoppa. Det finns runt om i Sverige ett antal platser där ättestupor påstås ha funnits. https://popularhistoria.se/samhalle/har-attestupor-existerat

Myten om ättestupan emanerar från den isländska sagoberättelsen Gautreksagan, som troligen författades på 1200-talet. Sagan handlar om en ätt i Västergötland och skildrar i humoristiska ordalag hur ätten brukade avliva sina alltför ålderstigna medlemmar genom ättestupan.

Professor Olof Verelius översatte Gautreksagan till svenska.

Berättelsen översattes till svenska av vår förste professor i fornkunskap, Olof Verelius i Uppsala (1618-82), vilken dock inte var särskilt hemma på isländska varför han översatte termen aetternis stupni – släktklippan – litet slarvigt till ättestupan. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Länge accepterades ättestupan och dess makabra funktion som dagsens sanning, detta till och med av en aktad skald och historiker som Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Några andra historiska belägg än muntliga traditioner av oklart slag existerade emellertid inte varför historievetenskapen kom fram till att det rörde sig om mytbildning.

Det finns även ett par andra historiska källor som omtalar företeelser som liknar ättestupan i form av exempelvis Prokopios skildring av herulerna från 500-talet samt Solinus skriverier om de lyckliga hyperboréerna vid Nordpolen.

Myten om ättestupan har levt vidare ända in i vår tid, där den inte sällan dammas av för att illustrera missförhållanden inom äldrevården. Min gissning är att många faktiskt tror att myten är sann.

En variant av ättestupan är ätteklubban – ett tungt träredskap som skall ha använts för att klubba ihjäl de gamla. Den finns bland annat representerad på Nordiska muséet och på några andra platser i landet. Inte heller avseende ätteklubban finns det några pålitliga belägg för att redskapet i fråga användes just på angivet sätt.