Posted tagged ‘Gazaremsan’

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

5 februari, 2016

 

united-nations-nkorea-nuclear Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på
tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

un_moments_trygve_lie Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

TT-lör-fnchefer Välkommen till världens mest omöjliga jobb. Den hälsningen mötte Dag Hammarskjöld när han blivit generalsekreterare i FN 1953. Nu är det dags att utse en ny generalsekreterare till jobbet, som om möjligt blivit ännu mer omöjligt. --- Dag Hammarskjöld, generalsekreterare i FN, erhöll Nobels fredrpris postumt 1961, samma år som han omkom i en flygolycka över Kongo. Hammarskjöld och Karlfeldt är de svenskar som erhållit Nobelpriset efter sin död. Här ses han under en presskonferens i New York 1955. Foto: SCANPIX SWEDEN Kod: 450 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

729 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

un_3Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudi Arabia's King Abdullah and Foreign Minister Al Faisal attend the UN interfaith dialogue at UN headquarters in New York

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

 

Tyst från internationella organ när tre israeliska ungdomar kidnappas

15 juni, 2014

BqGxcHnCIAAHSfA

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-27847534

När tre israeliska tonåringar, på väg hem från sin skola, bortförs av palestinaarabiska terrorister på den så kallade Västbanken blir det mol tyst från internationella organ såsom EU, FN, Amnesty International och Human Rights Watch liksom (givetvis) från Sveriges utrikesdepartement (UD). Endast USA av mer betydande internationella aktörer – och då inte president Barack Obama utan utrikesminister John Kerry – har uttalat sitt avståndstagande från det fega illdådet och kopplat ihop det med terroristorganisationen Hamas.

(Sammanfattande rapport om händelsen från BBC via länken överst).

FNs sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon kör sin egen variant. Han liknar terroristernas kidnappning vid Israels bekämpning av legitima terroristmål:

http://www.jewishpress.com/news/breaking-news/un-chief-ban-ki-moon-equates-kidnapping-to-israeli-defense/2014/06/15/

BqL9gJhCUAAtf5u De tre kidnappade ungdomarnas öde engagerar hela Israel. Bilder visar platsen framför Västra tempelmuren i Jerusalem, som är fullpackad av bedjande israeler.

19-åringen Eyal Yifrah samt 16-åringarna Naftali Frenkel och Gilad Sha’ar är försvunna sedan de i fredags skulle resa hem från sin skola, belägen i ett område med judiska bosättningar på Västbanken mellan Jerusalem och den övervägande arabiska staden Hebron. De tre ynglingarna är elever vid en så kallad yeshiva, en ortodox judisk skola ägnad åt studier av de grundläggande religiösa skrifterna Torah, Mishnah och Talmud. En av tonåringarna sägs vara amerikansk medborgare.

Det har tidigare rapporterats att den al-Qaida närstående gruppen Dawlat al-Islam tagit på sig ansvaret för kidnappningen, men det har även spekulerats i att det terroristiska Hamas – som kontrollerar Gazaremsan – skulle ligga bakom illgärningen. Ungefär samtidigt som de unga israelerna försvann utropade Hamas en ny intifada mot Israel.

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har anklagat den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas för att vara ansvarig för bortförandet. Abbas parti Fatah har nyligen ingått en koalition med Hamas, och det är ett faktum att Abbas tidigare uttalat sig positivt om palestinaarabiska kidnappningar. 2011 kallade han i en intervju kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit, som togs till fånga av  terrorister 2006 och släpptes fem år senare i utbyte mot över 1000 palestinaarabiska fångar, för ”en god sak”.

fatah-e1402847026600-635x357 Antisemitiska schabloner på Fatahs hemsida.

Hittills har den Palestinska myndigheten sänt ut motstridiga signaler avseende den förmodade kidnappningen. Abbas har försäkrat att han skall göra allt han kan för att spåra upp de tre unga israelerna, men parallellt därmed har de tre ungdomarna på Abbas parti Fatahs Facebook-sida enligt ökända antisemitiska schabloner karikerats som tre råttor, försedda med davidsstjärna, som dinglar från ett metspö.

Den mediakritiska israeliska sajten Honest Reporting påpekar (se länken nedan) att delar av den internationella rapporteringen kring ungdomarnas försvinnande, från medier såsom amerikanska  CNN och Christian Science Monitor samt brittiska Guardian, förefaller ha varit ägnade åt att urskulda bortförandet genom att hänvisa till att de tre varit ”bosättare” samt att de liftat; då får man liksom skylla sig själv…

http://honestreporting.com/kidnapped-israeli-teens-the-worst-coverage/

En högt rankad talesman från den israeliska krigsmakten IDF (Israel Defense Forces) har deklarerat att de tre troligen är vid liv och befinner sig i fångenskap i det höglänta området Judean Hills. Det har så här långt rapporterats att 80 personer gripits i samband med det pågående spaningsarbetet, som är högprioriterat av Israel icke minst med tanke på det nationsvida engagemang som de tre saknade ungdomarnas öde genererat.

fatahhamas617_MPW77_26548 Israels dilemma enligt en tecknare.

Slutligen kommer Israel med säkerhet, förr eller senare, att slå till hårt mot Hamas som mött Israels beslut från 2005 att lämna över Gaza till palestinaaraberna med våld och terror. Raketbeskjutningar pågår för fullt i detta nu från Gaza in i Israel, och med Hamas numera ingående i en regeringskoalition med Fatah synes utsikterna för seriösa förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten vara lika med noll.

 

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

13 januari, 2014

untitled Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

imagesKXJZ6BB4 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

untitled Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

imagesC5U430W3 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Syriens stormufti hotar Europa, USA och Israel

11 oktober, 2011

Syriens stormufti hotar Väst.

Syriens stormufti, doktor Ahmad Badr Al-Din Hassoun, har i hotfulla ordalag farit ut mot Europa, USA och Israel. I en utsändning på Syria News TV och i ett uttalande på Internet den 9 oktober lovar han släppa lös en hoper självmordsmördare ifall Västvärlden skulle komma på tanken att angripa Syrien.

Här följer, i översättning från engelskan av mig, delar av doktor Hassouns budskap:

I samma ögonblick som den första missilen träffar Syrien kommer alla Libanons och Syriens söner och döttrar att sträva efter att bli martyrskaps-sökare i Europa och på palestinsk jord. Jag säger till hela Europa och till USA: vi kommer att förbereda martyrskaps-sökare som redan finns ibland er om ni bombar Syrien eller Libanon. Från och med nu kommer det att bli ”öga för öga, tand för tand, och den som utdelade första slaget är mest orättfärdig”, och ni är dem som har gjort oss en orättvisa.

Jag säger till varje arab och till varje mänsklig varelse: tro inte att de människor som kommer att begå martyrskap i Frankrike, Storbritannien eller USA kommer att vara araber eller muslimer. De kommer att vara en ny Jules Jammal* eller en ny Muhammad Al-Durrah**. De kommer alla att vara som (forna tiders) rättfärdiga. Jag vädjar till er att inte komma nära vårt land.

Stormuftins hot gäller Sverige i lika hög grad som något annat europeiskt land. Kanske mer än så – Sverige står inte särskilt högt i kurs sedan ledare ur den syriska oppositionen träffats i Stockholm under UD:s beskydd.

 Jules Jammal offrade sig i Suezkriget.

* Jules Jammal (1934-56) var en officer i den syriska flottan som under Suezkriget den 29 oktober 1956 sänkte ett franskt linjefartyg genom att köra in en båt fylld med sprängämnen i det. Han har alltsedan dess hyllats som en odödlig hjälte i Syrien samt även Egypten.

** Muhammad Al-Durrah var en tolvårig arabisk pojke som den 30 september 2000, under Andra intifadans andra dag, med sin pappa Jamal hamnade mitt i en skottlossning i Gazaremsan mellan soldater ur israeliska armén och de palestinska säkerhetsstyrkorna. Pojken dödades medan fadern skottskadades. Händelsen filmades av fransk TV och spreds över världen, och först tycktes det stå klart att israelerna var de som skjutit de dödande skotten. Senare efterforskningar har dock visat att det är oklart vilka som sköt Muhammad- det kan lika gärna ha varit palestinierna.