Ännu ett av judehatets många ansikten

 

 Hillevi Larsson på Instagram med sin karta över Storpalestina.

Hillevi Larsson, född i Malmö 1974, är en svensk riksdagskvinna representerande Socialdemokraterna. Hon var 2005-2008 ordförande i Republikanska föreningen men har mest gjort sig känd för sitt ställningstagande för det så kallade Palestina och sin avsky för den judiska staten Israel.

Nyligen fick hon en utmärkelse vid ett möte med Palestinska kulturföreningen i Malmö för sitt Palestina-engagemang. Hon är själv mycket fåordig när hon skriver om saken på Instagram: ”Har fått pris för mitt engagemang för Palestina. Känns mycket hedrande!”

På den bild Larsson lagt upp på Instagram stoltserar hon med ett diplom bestående av en karta över ett Storpalestina där staten Israel utplånats. Kartan är yttermera försedd med ett V-tecken (V=Victory).

Ett par kommentatorer ifrågasätter om det kan anses vara så speciellt hedrande att låta sig fotograferas med en karta där Israel inte längre existerar och efterlyser svar. Något sådant har inte Larsson bekvämat sig med när detta skrivs.

Hillevi Larsson är en av tillskyndarna bakom S-MP-regeringens katastrofala erkännande av ”Palestina” som självständig stat. Hon skrev på följande sätt i en artikel i S-kvinnors tidning Morgonbris den 29 augusti 2012, en artikel hon sedan lade upp på sin blogg:http://hillevilarsson.blogspot.se/2013/02/erkann-palestina-och-rostaja-till-fn.html

Palestina har nu för första gången fått en ambassadör i Sverige. Det är på tiden! Nästa naturliga steg är att Sverige erkänner Palestina som stat och verkar för FN-medlemskap!

Det brittiska Palestinamandatet.

Problemet för Hillevi Larsson och andra ”Palestina”-entusiaster är förstås att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig och oberoende stat med namnet Palestina. Detta uppfanns av den romerske kejsaren Hadrianus på 100-talet efter Kristi födelse sedan Jerusalem och dess judiska tempel lagts i grus och aska av romarna och judarna förskingrats i diásporan.

I det av det Ottomanska riket administrerade området levde sedan judar och araber sida vid sida under århundraden tills Storbritannien tog över administrationen som Palestinamandatet. Sedan britterna tvingats bort från mandatet 1947 framställde FN en delningsplan enligt vilken judar respektive araber fick ungefär lika mycket land var.

Planen godkändes av judarna, som den 15 maj 1948 utropade staten Israel, under det att araberna vägrade och i stället inledde ett krig mot Israel. På den vägen är det, kan man säga, för att göra en lång och komplicerad fortsättningshistoria mycket kort.

Det är inte mer än rätt att Hillevi Larsson, utrikesminister Margot Wallström, bostadsminister Mehmet Kaplan och övriga Palestina-entusiaster inom S-MP-regeringen är så goda och förklarar hur en kommande palestinsk statsbildning skall kunna styras av en regering som egentligen bara är en papperskonstruktion, och varav ingen av dess beståndsdelar implementerat en enda av Osloavtalets villkor från 1993.

 Fatahledaren Mahmoud Abbas och Hamas Khaled Mashal ligger i ständig konflikt med varandra.

Hamas i Gaza och Fatah i Judéen och Samarien (”Västbanken”) har alltid legat i luven på varandra under ibland rent inbördeskrigsmässiga förhållanden. Rapporterna talar om en till synes oreparabel konflikt mellan det islamistiskt-religiösa Hamas och sekulariserade Fatah.http://ziomania.com/articles2009/Rift%20Between%20Hamas%20and%20Fatah%20Grows%20After%20Gaza.htm

Ta en titt på bilden av den strålande glada Hillevi Larsson igen. Det är ännu ett av fanatismens och judehatets många ansikten. Och ta en titt på kartan med V-tecknet på vilken det inte finns någon plats för Israel. Är det den utplåningspolitiken S-MP-regeringen företräder?

Massakern i synagogan: ett led i Abbas ”tredje intifada”

 Sjukvårdare och polis fick jobba för högtryck i samband med terrorattacken mot synagogan Har Nof i västra Jerusalem.

http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/jerusalem-synagogue-attack-four-worshippers-killed-at-har-nof-temple-by-terrorists-with-knives-and-axes-9866774.html

Två arabiska kusiner, bosatta i östra Jerusalem, gick på morgonen i dag den 18 november bärsärkagång i en synagoga i Jerusalem med skjutvapen, yxor och knivar och mördade fyra och skadade minst åtta personer. Kusinerna var medlemmar i den palestinska terrorgruppen the Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP). De sköts slutligen ihjäl av polisen.

Ett femte dödsoffer krävdes sent ikväll. Den unge polismannen Zidan Saif, av drusisk härkomst, avled av de skador han fick när han sökte oskadliggöra terroristerna i synagogan.

 Polisen och familjefadern Zidan Saif – mördad av terrorister.

Fyra av de mördade var rabbiner, vars sammanlagt 24 barn nu blir faderlösa.

Mer om terrordådet via länken överst från brittiska The Independent.

Den blodiga attacken i Har Nof-templet i ett ultraortodoxt område i västra Jerusalem föranledde Israels premiärminister Benyamin Netanyahu att utlova vedergällning med ”tung hand”. Han anklagade Hamas och den Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas för att ha uppviglat till illdådet, som kommer efter flera veckor med arabiska terrordåd i Jerusalem och på den så kallade Västbanken och där såväl Hamas som Fatah har underblåst det dödliga våldet.

Den rödgröna svenska regeringen kunde, mot denna bakgrund, knappast ha valt en sämre tidpunkt för sitt erkännande av ”Palestina” vilket har framkallat en storm av protester i Israel, som hemkallat sin ambassadör i Stockholm, Isaac Bachman, för konsultationer.

Under det att Hamas öppet stött mördandet i synagogan har Mahmoud Abbas officiellt tagit avstånd från det:

http://israelidag.se/hamas-som-tillsammans-med-fatah-utgor-den-palestinska-samlingsregeringen-hyllar-morgonens-terrorattack/

Det var den 30 oktober som regeringen Löfven med utrikesminister Margot Wallström i spetsen erkände ”Palestina” som ett självständigt land, bland annat med motiveringen att detta skulle underlätta en fredsprocess som för närvarande förefaller helt död.

 Kung Carl XVI Gustaf gratulerade våldsuppviglaren Mahmoud Abbas.

Den 15 november följdes det svenska erkännandet upp med att konung Carl XVI Gustaf skickade ett officiellt gratulationsmeddelande till ”president” Mahmoud Abbas i samband med ”Palestinas” ”nationaldag”. Vår kung var den förste europeiske monark som gjort detta sedan Yassir Arafat utropade ”Palestinas” självständighet 1988.

Ilya Meyer påpekar i en debattartikel i The Jerusalem Post den 16 november, att det svenska erkännandet går stick i stäv med Osloavtalets villkor från 1993 som bland annat förständigar ”Palestina” att:
1. Upphöra med indoktrinering mot judar.
2.Upphöra med uppmuntrande av våld mot Israel.
3. Sätta stopp för den palestinaarabiska terrorismen.
4. Erkänna Israel inom dess överenskomna interimsgränser tills ett slutgiltigt avtal uppnås genom en framförhandlad överenskommelse.
”Nyckelordet här är ‘framförhandlat'”, understryker Meyer, ”inte ensidigt framförhandlat.”

Ilya Meyer skräder inte orden i sin kritik mot den svenska regeringen:

”Den nya svenska vänsterregeringen, ett gäng sorgliga amatörer som fuskar i statskonst och inkluderar förhärdade islamister, extremister deporterade från Israel på grund av brott mot anti-terroristlagarna, en illegal muslimsk immigrant, skattesmitare, en som förbrutit sig mot Sveriges strikta miljölagar (detta är miljöministern!) och till och med en siare, bestämde att inte ett enda av Osloavtalets villkor behövde uppfyllas av den palestinsk-arabiska koalitionsregeringen. Denna palestinsk-arabiska regering består av Fatah i Ramallah och Hamas i Gaza.”

Hamas, påpekar Meyer, har sedan Israel tillerkände Gaza självbestämmande 2005 fört tre krig mot Israel och avskjutit sammanlagt 14 000 raketer och granater mot civila områden i Israel, ett eklatant brott mot Osloavtalet och Genevekonventionerna som reglerar krigets regelverk gällande stridande parter.

 Fatah hyllade på sin hemsida som ”martyr” terroristen Mu’ taz Hijazi, som sköt rabbinen Yehuda Glick ett stenkast från Tempelberget.

”Fatah-fraktionen av den palestinska koalitionsregeringen”, fortsätter Ilya Meyer, ”föredrar samtidigt mord på judar genom knivattacker, mordbrännarattacker, skjutattacker, stenkastarattacker och fordonsattacker varigenom en bil, van eller  lastbil används för att meja ner judar som väntar vid busshållplatser, spårvagnshållplatser och övergångsställen.”

Sådan är den palestinaarabiska koalitionsregering, som den svenska regeringen anser vara värdig erkännande och status av ”oberoende statsbildning” samt rättmätig mottagare av svenskt miljardbistånd.

Ilya Meyer konstaterar att ”den oberoende staten Palestina” inte har några gränser, någon huvudstad, någon valuta, någon utrikespolitik annan än en vilja att likvidera FN-medlemsstaten Israel och ingen oberoende ekonomi. De ”palestinska” områdena är, för att nämna några exempel, helt beroende av det hatade Israel när det gäller handel, industri, jobb, elektricitet, vattentillgång och avloppsrening.

När det gäller sjukvård så vågar de palestinaarabiska ledarna inte anlita sjukvården i Gaza eller på Västbanken för sina anhöriga utan låter dessa undergå behandling i Israel:

http://www.nt.se/nyheter/in-och-utrikes/hamasledares-dotter-vardad-i-israel-10279311.aspx

När vanliga Gaza-bor lät sig vårdas vid ett israeliskt fältsjukhus under det senaste kriget mellan Hamas och Israel riskerade de däremot dödsstraff.

Det är slutligen signifikativt för svenska mediers hållning i Israel-”Palestina”-frågan, att när SVTs medarbetare Bengt Norberg på plats i Jerusalem rapporterade om massakern i synagogan, så skyllde han de senaste veckornas arabterror på Israels partiella avstängning av Tempelberget för en månad sedan i syfte att förhindra palestinaarbiska våldsamheter på Tempelberget.

Således ingenting från Norborgs sida om Mahmoud Abbas utfall mot judarnas närvaro på Tempelberget – som är judendomens heligaste plats men endast den tredje heligaste platsen för muslimer – då han hävdade att ”bosättarna” (det vill säga judarna) ”vanhelgade” platsen där al-Aqsa-moskén är belägen och att de skulle stoppas ”med alla medel”.

 Antisemitiske demagogen Mahmoud Abbas kan få ”äran” av att ha startat den tredje intifadan.

Abbas, en väldokumenterad antisemit och förintelseförnekare,  kallade även judar som besökte Tempelberget, där en gång Serubbabels tempel som Jesus besökte på sin tid låg, för en ”boskapshjord”:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/186265#.VGuqzJt0zIU

När Benyamin Netanyahu nu således kallar Mahmoud Abbas för en våldsuppviglare så är det alltså inte ett subjektivt påstående – det är fakta. Det talas om den pågående mord- och terrorvågen i Israel som en ”tredje intifada”, och om detta är med sanningen överensstämmande så är dess upphovsman ingen annan än Mahmoud Abbas. På samma sätt som hans föregångare som Fatah-ledare,Yassir Arafat, initierade de båda första intifadorna 1987 respektive 2000.

 

 

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

”Norge bör sälja vapen till Israel”

Christian Tybring-Gjedde förordar norsk vapenexport till Israel.

Norge räknas till Europas mest Israel-fientliga länder med en Mellanöstern-politik som nästan får den svenska Palme-Andersson-linjen från 1980-talet att framstå som nyanserad. 2002 stoppades all norsk vapenexport till Israel. Talesmän för det nyblivna norska regeringspartiet Fremskrittspartiet (FrP), som bildar regering tillsammans med Höyre, pläderar nu emellertid för att Norge bör återuppta vapenexporten till Mellanösterns enda demokrati.

”Israel är en demokratisk utpost som hotas av despoter”, menar exempelvis Christian Tybring-Gjedde, FrPs representant i stortingets utrikes- och försvarsutskott, enligt TT.  Han anser även att ”bojkotthysterin” mot Israel måste hejdas och att  Israel bör behandlas som andra demokratiska länder. Även FrPs Jörund Rytman, som är ledamot i stortingets nytillsatta näringsutskott och dessutom ledare för den parlamentariska lobbygruppen Israels venner, pläderar för vapenförsäljning till Israel.

Israel är över huvud taget en het potatis i Norge, som haft en aktiv medlarroll i Mellanöstern-konflikten och 1993 stod värd för det israelisk-palestinska möte som gav upphov till det  i dag så stendöda så kallade Osloavtalet. Inte heller Tybring-Gjedde vill, säger han, ”röra till det” med tanke på Norges fortsatta medlaraspirationer.

Israelfientlig norsk demonstration.

Den norska israelfientligheten kan med visst fog ses som en frukt av den traditionella antisemitism som rått i Norge sedan sekler tillbaka. Under det att judar fick rätt att invandra till Sverige utan att behöva konvertera från judendom till kristendom 1772, fick judiska immigranter vänta på samma rättighet till 1842. Det kunde ske främst tack vare en projudisk kampanj anförd av den norske författaren och språkmannen Henrik Wergeland (1808-45).

Efter Första världskriget infördes i Norge en mycket restriktiv immigrationspolitik som framförallt riktade sig mot judar och som främst grundade sig i den traditionella judiska slaktmetoden skäktning, som förbjöds i Norge 1929. Under 1930-talet var marken i Norge väl beredd för de nationalsocialistiska strömningar som svepte över Europa, och 1933 bildade den blivande förrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) nazistpartiet Nasjonal samling (NS).

1940 invaderas Norge av den tyska övermakten, och regeringschefen Quisling tvekade inte att villfara de tyska kraven på deportering av en betydande del av landets judar. Åtminstone 775 av landets omkring 2200 judiska medborgare sändes iväg till nazityska dödsläger i Europa och bara en liten del av dessa överlevde. Stödet för den nazityska ockupationsmakten var vid en jämförelse betydligt mindre i Danmark, där myndigheterna medverkade till att cirka 7000 judar kunde fly över Öresund till Sverige. I Danmark fanns heller ingen motsvarighet till Quisling.

Knut Hamsun, som skänkte bort sitt nobelpris till Goebbels, hyllades av den norska staten 2009.

Trots den efterkrigstida norska uppgörelsen med naziförrädarna – Quisling och ett antal andra kollaboratörer avrättades – kan man nog säga att någon verklig uppgörelse med den judefientlighet som förefaller djupt inbäddad i den norska folksjälen aldrig kom till stånd. Det skall dock inskjutas att FNs förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, hade en proisraelisk inställning och var pådrivande när staten Israel bildades 1948. Vilket han fått ordentligt på skallen för av norska medier i modern tid.

2009 medverkade den norska staten i ett storslaget hyllningsprojekt till den norske nobelpristagaren (litteratur) Knut Hamsuns (1859-1952) ära. Hamsun hade gjort sig herostratiskt ryktbar genom att 1943 överlämna sitt nobelpris till den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, och 1945 skrev han en äckligt svassande dödsruna över Adolf Hitler. Det var föga sensationellt att Israel riktade skarp kritik mot Norge till följd av hyllandet av Hamsun.

När vidare Irans fanatiskt antisemitiske och antiisraeliske president Ahmadinejad i april 2009 i FNs generalförsamling höll ett hätskt brandtal mot Israel med rasistiska övertoner,  tillhörde de norska FN-representanterna då få västdelegater som inte reste sig och gick ut när Ahmadinejad svamlade på som värst. Till och med den föga proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt tog klart avstånd från den iranske presidentens sinnessvaga tirader.

Siv Jensen i proisraelisk manifestation.

Mer om den norska antisemitismen och israelfientligheten här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Alla israelvänner hälsar givetvis med tillfredsställelse, att det proisraeliska Fremskrittspartiet nu för första gången ingår i en norsk regering. Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum.

Det kan i sammanhanget nämnas, att FrPs legendariske förre partiledare Carl I. Hagen hade mycket goda och vänskapliga förbindelser med den mig närstående stiftelsen/tidskriften Contra, som alltid  varit provästlig och proisraelisk.

Carl I. Hagen: Israel- och Contra-vän.

Vi får se hur det går med den tilltänkta norska vapenexporten till Israel. Under 2012 sålde Norge krigsmateriel till ett värde motsvarande 4 miljarder svenska kronor, en ökning med 8 procent jämfört med året dessförinnan. Vad som under alla omständigheter är verkligt glädjande är att Norge nu tycks vara på väg att ta ett stort steg i rätt/demokratisk riktning i Mellanöstern-frågan.

Hög Fatah-man: ”Vi skulle använda kärnvapen mot Israel”

https://webmail2.sdnet.se/?_task=mail&_action=show&_uid=2751&_mbox=INBOX&_caps=pdf%3D1%2Cflash%3D1%2Ctif%3D1

Fatah brukar framställas som den mer måttfulla av de båda konkurrerande palestinska organisationerna. Det är troligt att så verkligen är fallet: islamistiska Hamas måste betecknas som den mest hårdföra med dess återkommande krigshandlingar mot Israel och nära förbindelser med värstingstaten Iran.

Fatahs Jibril Rajoub, Iran-vän och kärnvapenförespråkare.

Denna nyansering innebär inte att Fatah, som kontrollerar Västbanken, är freden inkarnerad. Nyligen framträdde Jibril Rajoub, vice sekreterare i Fatahs centralkommitté och ordförande i den Palestinska myndighetens olympiska kommitté, i palestinsk television och gjorde då följande uttalande:

Jag svär att om vi hade haft en atombomb så hade vi använt den denna morgon.

Delar av intervjun med Rajoub återges via länken överst.

Se där den inställning som ådagalagts av en hög representant för den myndighet med vilken Israels regering hoppas kunna förhandla om en framtida tvåstatslösning. Han är långt ifrån ensam om en sådan omedgörligt militant hållning inom den Palestinska myndigheten.

Uttalandet var ämnat som en förklaring till varför palestinierna kunde tänkas förhandla med Israel förutsatt att de får gehör för sina mer eller mindre orealistiska  krav på Jerusalem (som kallas Al-Quds, ”Den heliga”, på arabiska), den israeliska säkerhetsbarriären, bosättningar och fångar.

Jibril Rajoub har, informerar Palestinian Media Watch om, ett långt förflutet som terroristiskt verksam. Bland annat greps han på 1980-talet för att ha kastat handgranater mot israeliska försvarsstyrkor. Han släpptes 1985 i utbyte mot tre israeliska fångar. Därefter greps han ytterligare två gånger innan han den tredje gången utvisades till Libanon. 1993 tilläts han återvända till Israel efter Osloavtalet samma år.

Fatah är ”vårt kära systerparti” enligt Löfven.

Efter hand har Rajoub alltså stigit i graderna inom den Palestinska myndighetens hierarki. Han uppges vara en av få Fatah-ledare som förespråkar närmare förbindelser mellan Fatah och Iran. Rajoub skall nyligen ha träffat Irans ambassadör i Libanon. Kanske skall det krigiska uttalandet om kärnvapenbruk mot Israel tolkas som ett uttryck för närmandet till Iran.

Det är således samma Fatah som S-ledaren Stefan Löfven i samband med senaste sossekongressen utnämnde till ”vårt kära systerparti”. Han borde se denna korta video om 90 år av palestinskarabisk terror:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=NHl7mF8IrHA

Sanningen om ”fredens man” Abbas

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Maze disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.