Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.
http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–
Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.
För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor).
Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:
En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.
Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.
Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.
Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.
Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:
http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/
Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,
Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.
Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.
Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.
Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.
På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:
http://si-info.org/index.php?id=853
Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.
Ariel Sharon: han personifierade Israel.
I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.
Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.
Tommy Hanssons Blogg 