Amerikansk domstol: Palestinska myndigheten/PLO skyldiga till terrorism

 

http://www.washingtonpost.com/national/us-jury-palestinian-authorities-to-blame-for-terror-attacks/2015/02/23/7d3dce52-bb87-11e4-9dfb-03366e719af8_story.html

En federal domstol i New York har funnit den Palestinska myndigheten och Palestinian Liberation Organization (PLO) skyldiga till att ha utfört sex terrorhandlingar i Israel under den så kallade Andra intifadan som kostade 33 människor livet och sårade nästan 400 personer. Se nyhetsartikel i The Washington Post via länken överst.

 Mark Sokolow tas om hand efter att ha skadats i ett terrordåd i Israel 2002.

Såvitt mig bekant har den svenska S-MP-regeringen, som nyligen skänkte 1,5 miljarder svenska kronor av skattepengar till Palestinska myndigheten, inte kommenterat det faktum att deras kära samarbetspartner i domstol befunnits överbevisade om terrorism och mord.

Domstolsutslaget föll elva år efter det att stämningen först inlämnades 2004 med Mark Sokolow, en amerikansk jurist som skadades vid en självmordsmördarattack 2002, som ledande på kärandesidan. Stämningen skedde med stöd av 1990 års antiterrorismlag i USA. Den rättsliga processen har försenats kraftigt till följd av den Palestinska myndighetens och PLOs ansträngningar att stoppa rättegången.

Domstolsutslaget, som antas kunna ge terroroffren och/eller deras familjer åtminstone 655 miljoner US dollar (över 3,5 miljarder svenska kronor) i skadestånd, betecknas i israeliska media som en ”historisk och banbrytande seger” för Israel. Premiärminister Benjamin Netanyahu har hälsat domen med stor tillfredsställelse och bland annat uttalat:

Vi förväntar oss att de ansvariga elementen i den internationella samfälligheten fortsätter att bestraffa dem som stödjer terrorism precis som den amerikanska federala domstolen har gjort och att bestraffa de länder som befrämjar terrorism.

Enligt det aktuella domslutet är således Palestinska myndigheten och dess ledande part, PLO, skyldiga till att ha initierat, planlagt och genomfört de sex aktuella bomb- och skjutdåden under den Andra intifadan, vilka inträffade under perioden 2002-2004. Andra intifadan drogs igång av PLO-ledaren Yassir Arafat (1929-2004) år 2000 sedan denne misslyckats med att driva igenom alla sina krav i förhandlingarna med Israel.

 Palestinaarabiska terrorledarna Marwan Barghouti  – även kallad ”Palestinas Mandela” – och Yassir Arafat.  Båda har, liksom Mandela, blod på sina händer.

En ledande gestalt under såväl Första som Andra intifadan var Marwan Baghouti, född 1959, som greps av israelerna 2002 och dömdes till fem livstidsdomar för flerfaldiga fall av mord och terrorism. Marwan, som kallats såväl ”Galne mördaren” som ”Palstinas Nelson Mandela”, nämns som en tänkbar efterträdare till Mahmoud Abbas som ledare för den Palestinska myndigheten. 2009 placerades Barghouti i isoleringscell sedan han fortsatt underblåsa palestinaarabisk terrorism från fängelset.

http://en.wikipedia.org/wiki/Marwan_Barghouti

Kent Yalowitz från advokatfirman Arnold & Porter, ledande jurist för kärandesidan som representerades av den Israel-baserade Israel Law Center (Shurat Hadin), samt Nitsana Darshan-Leitner, director för Shurat Hadin, uttryckte sin tillfredsställelse sedan domen fallit.

Den senare lovade att jaga de ansvariga palestinska representanterna tills de till fullo betalat in allt skadestånd till offren och deras familjer:

Om den Palestinska myndigheten och PLO har ekonomiska tillgångar att betala ut till självmordsbombare varje månad, så har de också pengar till dessa offer för den palestinska terrorismen.

 Nitsana Darshan-Leitner, Israel Law Center, kan nu glädja sig åt att rättvisa skipats.

Domen i New York kommer sannolikt att få stor betydelse när det gäller den Palestinska myndighetens ansträngningar att stämma Israel inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) med säte i Haag för påstådda krigsföbrytelser. Israels regering har redan indikerat att man kommer att begagna sig av samma domstol i syfte att åtala Palestinska myndigheten för terrorism och brott mot mänskligheten.

Försvarssidan har i rättegången hävdat, att den Palestinska myndigheten/PLO inte kan hållas ansvariga för terrordåden även om gärningspersonerna varit anställda av dem. Domstolen ville emellertid annat.

 

 

Israels offensiv kickstartade på grund av planerad Hamas-massaker

 En israelisk soldat vid gränsen till Gaza innan markoffensiven drogs igång.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/israel/10977818/Donkey-suicide-bomb-stopped-by-Israeli-troops-in-Gaza.html

Man kan i alla fall knappast klaga på uppfinningsrikedomen hos terroristiska Hamas när Israels markoffensiv går in på sitt tredje dygn. Den israeliska armén tvingades i dag således oskadliggöra en med sprängmedel lastad åsna som närmade sig de israeliska trupperna.

Se länk från brittiska The Telegraph 19 juli överst.

När de israeliska soldaterna öppnade eld mot åsnan sprängdes den i luften. Det är tydligt att Hamas ej endast använder de egna barnen som mänskliga sköldar utan nu också djur som självmordsbombare. Åsnor försedda med sprängmedel användes av palestinaaraberna även under den så kallade Andra intifadan riktad mot Israel 2000-2005.

Även hundar, ett av araberna föraktat djur, har förekommit i sammanhanget.

 Sufa-kibbutzen, som Hamas-terroristerna planerade förinta, längst ner till vänster på denna flygfotokarta.

Det har nu framkommit att Israels markoffensiv, som påbörjades torsdagskvällen den 17 juli, fick en kickstart på grund av att soldater ur Israels försvarsstyrkor (IDF) tidigt på morgonen samma dag påkommit och oskadliggjort ett kommando om 13 beväpnade terrorister från Hamas.

Mer om händelsen ur New York Times den 18 juli här:

Terroristerna hade kommit upp ur en av de underjordiska tunnlar som konstruerats i syfte att terrorisera Israels civilbefolkning. Målsättningen var att genomföra en massaker mot den lilla kibbutzen Sufa, belägen vid gränsen mot Gaza. Terroristerna var beväpnade med pansarbrytande vapen, automatvapen av typ Kalasjnikov samt en enorm mängd ammunition.

Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och har medvetet, till skillnad från Israel, valt att inte bygga skyddsrum och bombskydd åt denna. All betong går i stället till att bygga infiltrationstunnlar in i Israel. Taktiken är att få så många av de egna som möjligt dödade för att Israel skall framstå i så ofördelaktig dager som möjligt i världsopinionen.

 Några av delarna i den utrustning terrorkommandot bar med sig för den planerade massakern.

Detta har visat sig vara en verksam taktik icke minst i Sverige med dess Israel-fientliga tradition inom och utom Socialdemokraterna med exempelvis Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm som pålitliga megafoner och demonstrationsdeltagare för Hamas och Fatah. Nyligen påstod därtill Feministiskt initiativs talesperson Sissela Blanco att Israel begår ”Regelrätt folkmord på omringade civila mål”.

Jag kan upplysa Blanco om att ordet ”folkmord” faktiskt betyder mord på ett helt folk, inte att enstaka civila dödas därför att den egna regimen medvetet valt att låta dem förbli oskyddade. Fast F!s företrädare har förstås aldrig varit några nyansernas mästare.

För övrigt kan man undra litet över hur Mona Sahlin skall klara sitt uppdrag som ”nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremister”, ett uppdrag som enligt den så kallade demokratiministern Birigitta Ohlssons direktiv skall vara klart och redovisat senast den 15 juni 2016.

 Mona Sahlin och dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under en ”Palestina”-demonstration 2009.

Sahlin är ju en numera något överårig ”Palme-flicka” som en gång i tiden hade en affisch med ”Che” Guevaras nuna på väggen i flickrummet och som gärna umgås i Hamas- och Fatah-sympatiserande kretsar, vilket torde framgå av ovanstående bild från en ”Palestina”-vänlig demonstration 2009.

Mer om Sahlins uppdrag kan ni läsa i ett pressmeddelande från statsrådsberedningen:

http://www.regeringen.se/sb/d/18525/a/243737

Man behöver näppeligen vara i besittning av någon övermänsklig analysförmåga för att inse, att det inte är bland vännerna till ”Palestinas” terrorister som Mona i första hand kommer att söka demokratins dödgrävare.

 

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats – efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded

Syriens stormufti hotar Europa, USA och Israel

Syriens stormufti hotar Väst.

Syriens stormufti, doktor Ahmad Badr Al-Din Hassoun, har i hotfulla ordalag farit ut mot Europa, USA och Israel. I en utsändning på Syria News TV och i ett uttalande på Internet den 9 oktober lovar han släppa lös en hoper självmordsmördare ifall Västvärlden skulle komma på tanken att angripa Syrien.

Här följer, i översättning från engelskan av mig, delar av doktor Hassouns budskap:

I samma ögonblick som den första missilen träffar Syrien kommer alla Libanons och Syriens söner och döttrar att sträva efter att bli martyrskaps-sökare i Europa och på palestinsk jord. Jag säger till hela Europa och till USA: vi kommer att förbereda martyrskaps-sökare som redan finns ibland er om ni bombar Syrien eller Libanon. Från och med nu kommer det att bli ”öga för öga, tand för tand, och den som utdelade första slaget är mest orättfärdig”, och ni är dem som har gjort oss en orättvisa.

Jag säger till varje arab och till varje mänsklig varelse: tro inte att de människor som kommer att begå martyrskap i Frankrike, Storbritannien eller USA kommer att vara araber eller muslimer. De kommer att vara en ny Jules Jammal* eller en ny Muhammad Al-Durrah**. De kommer alla att vara som (forna tiders) rättfärdiga. Jag vädjar till er att inte komma nära vårt land.

Stormuftins hot gäller Sverige i lika hög grad som något annat europeiskt land. Kanske mer än så – Sverige står inte särskilt högt i kurs sedan ledare ur den syriska oppositionen träffats i Stockholm under UD:s beskydd.

 Jules Jammal offrade sig i Suezkriget.

* Jules Jammal (1934-56) var en officer i den syriska flottan som under Suezkriget den 29 oktober 1956 sänkte ett franskt linjefartyg genom att köra in en båt fylld med sprängämnen i det. Han har alltsedan dess hyllats som en odödlig hjälte i Syrien samt även Egypten.

** Muhammad Al-Durrah var en tolvårig arabisk pojke som den 30 september 2000, under Andra intifadans andra dag, med sin pappa Jamal hamnade mitt i en skottlossning i Gazaremsan mellan soldater ur israeliska armén och de palestinska säkerhetsstyrkorna. Pojken dödades medan fadern skottskadades. Händelsen filmades av fransk TV och spreds över världen, och först tycktes det stå klart att israelerna var de som skjutit de dödande skotten. Senare efterforskningar har dock visat att det är oklart vilka som sköt Muhammad- det kan lika gärna ha varit palestinierna.