Israels offensiv kickstartade på grund av planerad Hamas-massaker

 En israelisk soldat vid gränsen till Gaza innan markoffensiven drogs igång.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/israel/10977818/Donkey-suicide-bomb-stopped-by-Israeli-troops-in-Gaza.html

Man kan i alla fall knappast klaga på uppfinningsrikedomen hos terroristiska Hamas när Israels markoffensiv går in på sitt tredje dygn. Den israeliska armén tvingades i dag således oskadliggöra en med sprängmedel lastad åsna som närmade sig de israeliska trupperna.

Se länk från brittiska The Telegraph 19 juli överst.

När de israeliska soldaterna öppnade eld mot åsnan sprängdes den i luften. Det är tydligt att Hamas ej endast använder de egna barnen som mänskliga sköldar utan nu också djur som självmordsbombare. Åsnor försedda med sprängmedel användes av palestinaaraberna även under den så kallade Andra intifadan riktad mot Israel 2000-2005.

Även hundar, ett av araberna föraktat djur, har förekommit i sammanhanget.

 Sufa-kibbutzen, som Hamas-terroristerna planerade förinta, längst ner till vänster på denna flygfotokarta.

Det har nu framkommit att Israels markoffensiv, som påbörjades torsdagskvällen den 17 juli, fick en kickstart på grund av att soldater ur Israels försvarsstyrkor (IDF) tidigt på morgonen samma dag påkommit och oskadliggjort ett kommando om 13 beväpnade terrorister från Hamas.

Mer om händelsen ur New York Times den 18 juli här:

Terroristerna hade kommit upp ur en av de underjordiska tunnlar som konstruerats i syfte att terrorisera Israels civilbefolkning. Målsättningen var att genomföra en massaker mot den lilla kibbutzen Sufa, belägen vid gränsen mot Gaza. Terroristerna var beväpnade med pansarbrytande vapen, automatvapen av typ Kalasjnikov samt en enorm mängd ammunition.

Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och har medvetet, till skillnad från Israel, valt att inte bygga skyddsrum och bombskydd åt denna. All betong går i stället till att bygga infiltrationstunnlar in i Israel. Taktiken är att få så många av de egna som möjligt dödade för att Israel skall framstå i så ofördelaktig dager som möjligt i världsopinionen.

 Några av delarna i den utrustning terrorkommandot bar med sig för den planerade massakern.

Detta har visat sig vara en verksam taktik icke minst i Sverige med dess Israel-fientliga tradition inom och utom Socialdemokraterna med exempelvis Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm som pålitliga megafoner och demonstrationsdeltagare för Hamas och Fatah. Nyligen påstod därtill Feministiskt initiativs talesperson Sissela Blanco att Israel begår ”Regelrätt folkmord på omringade civila mål”.

Jag kan upplysa Blanco om att ordet ”folkmord” faktiskt betyder mord på ett helt folk, inte att enstaka civila dödas därför att den egna regimen medvetet valt att låta dem förbli oskyddade. Fast F!s företrädare har förstås aldrig varit några nyansernas mästare.

För övrigt kan man undra litet över hur Mona Sahlin skall klara sitt uppdrag som ”nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremister”, ett uppdrag som enligt den så kallade demokratiministern Birigitta Ohlssons direktiv skall vara klart och redovisat senast den 15 juni 2016.

 Mona Sahlin och dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under en ”Palestina”-demonstration 2009.

Sahlin är ju en numera något överårig ”Palme-flicka” som en gång i tiden hade en affisch med ”Che” Guevaras nuna på väggen i flickrummet och som gärna umgås i Hamas- och Fatah-sympatiserande kretsar, vilket torde framgå av ovanstående bild från en ”Palestina”-vänlig demonstration 2009.

Mer om Sahlins uppdrag kan ni läsa i ett pressmeddelande från statsrådsberedningen:

http://www.regeringen.se/sb/d/18525/a/243737

Man behöver näppeligen vara i besittning av någon övermänsklig analysförmåga för att inse, att det inte är bland vännerna till ”Palestinas” terrorister som Mona i första hand kommer att söka demokratins dödgrävare.

 

Själv(ända)mål klämma åt SD

Hur ”svensk” är du själv, Jonas Gardell?

I dag går den icke helt okände teologie hedersdoktorn med mera Jonas Gardell ut på Twitter och skriver att han röstar i kyrkovalet för att inte det i hans tycke ”osvenska” Sverigedemokraterna (SD) skall få onödigt stort inflytande. Carl Bildt twittrar på ungefär samma sätt. Viktigast i kyrkovalet är tydligen att ”stoppa SD”. Dagen före kyrkovalet publicerades därtill i Aftonbladet och Expressen ett annonsliknande debattinlägg av nära 500 kändisar mot vad man kallar ”främlingsfientlighet”.

På engelska språket kallas sådant negative campaigning. Man manifesterar mot något utan att ha särskilt mycket eget att komma med. På detta sätt kan man nog också tolka hela den socialdemokratiska mobiliseringen i kyrkovalet. I går hade jag det tvivelaktiga nöjet att befinna mig några meter från sossarnas toppkandidat i kyrkovalet, den förra skandalomsusade LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, när jag deltog i SD Södertäljes valkampanj på Politikertorget.

Lundby Wedin berömde det egna partiet för att ha medverkat till samkönade vigslar i Svenska kyrkan och menade, att präster som ej vill sammanviga personer av samma kön eller är motståndare till kvinnliga präster inte skall få fortsätta finnas inom Svenska kyrkan. De gör i stället bäst att söka sig till andra kyrkor och församlingar, menade hon.

Lundby Wedin passade givetvis också på att ge SD och Jimmie Åkessons en känga för att man vill att kyrkan skall följa landets lagar och inte gömma illegala invandrare. Tänk vad hemskt: SD vill faktiskt att Svenska kyrkan skall följa lagarna!

Skandal-Wanja, nu toppkandidat i kyrkovalet.

Att klämma åt Sverigedemokraterna har alltså blivit ett självändamål – och samtidigt ett självmål.  För statsministern är det rentav viktigare att hålla SD borta från inflytande över svensk politik än att själv göra ett bra val, vilket klart framgick av hans Almedals-tal i somras. Problemet med detta negativa kampanjande mot ett fortfarande relativt litet parti är ju, att det leder till motsatt effekt: dels stärker det redan övertygade SD:are, dels kan det få presumtiva SD:are att ta det definitiva klivet över. Mobbning är sällan populärt, särskilt inte när det kommer från stöddiga makthavare som Fredrik Reinfeldt.

Folk går inte längre på det substanslösa upprapandet om att SD:s restriktiva immigrationspolitik är lika med ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”. De tror inte längre på de tomma klichéerna om att ”invandring berikar” och att mångkultur är bra i alla lägen.

De kan ju med egna ögon på respektive hemorter se att det de facto inte är så, vare sig det nu handlar om hedersrelaterade balkongfall på olika platser i landet, blodiga gängkrig om narkotikamarknaden i Göteborg, antisemitiska förföljelser i Malmö, bilbränning och stenkastning mot polis och räddningstjänst i Stockholms förorter eller gangsteruppgörelser med åtföljande rättegångar i Södertälje. Då duger det inte med att komma stickandes med att det är spännande att kunna äta kebab eller dansa turkisk folkdans.

Om inte alla tecken slår fel så kommer SD därför att gå starkt fram i de val som förestår inklusive dagens kyrkoval. Vanliga svenskar brukar inte uppskatta att få skrivet på näsan vad de skall tänka och tycka eller vilket parti de INTE skall rösta på. Att det skall vara så svårt för etablissemanget inom politik och media att inse detta. Som någon statsvetare uttryckte sig nyligen i anledning av en opinionsmätning: ”SD tycks osårbart.”

Bildt röstar inte för något – han röstar emot SD.

Ty varken negativ greuelpropaganda eller interna skandaler och tillkortakommanden synes påverka väljaropinionen avseende SD i negativ riktning. Snarare då i motsatt riktning. Inte heller har SD ”spruckit som ett troll” då det kommit ut i solskenet, som några så käckt hoppats på. Den stora frågan är vad SD-fienderna skall hitta på härnäst när varje form av hittillsvarande taktik visat sig vara missriktad.

Kanske blir det att, likt Jonas Gardell, avkonterfeja SD som ”osvenskt” vad detta nu skall innebära. För övrigt kan man kanske fråga sig i vad mån Gardell själv ter sig så särskilt svensk. En homosexuell, troende pajaskonstnär med kronisk mundiarré och skrivklåda är väl inte det allra svenskaste man kan tänka sig, om vi nu skall plocka upp Gardells kastade handske och grubbla över vad som kan anses vara ”svenskt” eller icke.