Själv(ända)mål klämma åt SD

Hur ”svensk” är du själv, Jonas Gardell?

I dag går den icke helt okände teologie hedersdoktorn med mera Jonas Gardell ut på Twitter och skriver att han röstar i kyrkovalet för att inte det i hans tycke ”osvenska” Sverigedemokraterna (SD) skall få onödigt stort inflytande. Carl Bildt twittrar på ungefär samma sätt. Viktigast i kyrkovalet är tydligen att ”stoppa SD”. Dagen före kyrkovalet publicerades därtill i Aftonbladet och Expressen ett annonsliknande debattinlägg av nära 500 kändisar mot vad man kallar ”främlingsfientlighet”.

På engelska språket kallas sådant negative campaigning. Man manifesterar mot något utan att ha särskilt mycket eget att komma med. På detta sätt kan man nog också tolka hela den socialdemokratiska mobiliseringen i kyrkovalet. I går hade jag det tvivelaktiga nöjet att befinna mig några meter från sossarnas toppkandidat i kyrkovalet, den förra skandalomsusade LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin, när jag deltog i SD Södertäljes valkampanj på Politikertorget.

Lundby Wedin berömde det egna partiet för att ha medverkat till samkönade vigslar i Svenska kyrkan och menade, att präster som ej vill sammanviga personer av samma kön eller är motståndare till kvinnliga präster inte skall få fortsätta finnas inom Svenska kyrkan. De gör i stället bäst att söka sig till andra kyrkor och församlingar, menade hon.

Lundby Wedin passade givetvis också på att ge SD och Jimmie Åkessons en känga för att man vill att kyrkan skall följa landets lagar och inte gömma illegala invandrare. Tänk vad hemskt: SD vill faktiskt att Svenska kyrkan skall följa lagarna!

Skandal-Wanja, nu toppkandidat i kyrkovalet.

Att klämma åt Sverigedemokraterna har alltså blivit ett självändamål – och samtidigt ett självmål.  För statsministern är det rentav viktigare att hålla SD borta från inflytande över svensk politik än att själv göra ett bra val, vilket klart framgick av hans Almedals-tal i somras. Problemet med detta negativa kampanjande mot ett fortfarande relativt litet parti är ju, att det leder till motsatt effekt: dels stärker det redan övertygade SD:are, dels kan det få presumtiva SD:are att ta det definitiva klivet över. Mobbning är sällan populärt, särskilt inte när det kommer från stöddiga makthavare som Fredrik Reinfeldt.

Folk går inte längre på det substanslösa upprapandet om att SD:s restriktiva immigrationspolitik är lika med ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”. De tror inte längre på de tomma klichéerna om att ”invandring berikar” och att mångkultur är bra i alla lägen.

De kan ju med egna ögon på respektive hemorter se att det de facto inte är så, vare sig det nu handlar om hedersrelaterade balkongfall på olika platser i landet, blodiga gängkrig om narkotikamarknaden i Göteborg, antisemitiska förföljelser i Malmö, bilbränning och stenkastning mot polis och räddningstjänst i Stockholms förorter eller gangsteruppgörelser med åtföljande rättegångar i Södertälje. Då duger det inte med att komma stickandes med att det är spännande att kunna äta kebab eller dansa turkisk folkdans.

Om inte alla tecken slår fel så kommer SD därför att gå starkt fram i de val som förestår inklusive dagens kyrkoval. Vanliga svenskar brukar inte uppskatta att få skrivet på näsan vad de skall tänka och tycka eller vilket parti de INTE skall rösta på. Att det skall vara så svårt för etablissemanget inom politik och media att inse detta. Som någon statsvetare uttryckte sig nyligen i anledning av en opinionsmätning: ”SD tycks osårbart.”

Bildt röstar inte för något – han röstar emot SD.

Ty varken negativ greuelpropaganda eller interna skandaler och tillkortakommanden synes påverka väljaropinionen avseende SD i negativ riktning. Snarare då i motsatt riktning. Inte heller har SD ”spruckit som ett troll” då det kommit ut i solskenet, som några så käckt hoppats på. Den stora frågan är vad SD-fienderna skall hitta på härnäst när varje form av hittillsvarande taktik visat sig vara missriktad.

Kanske blir det att, likt Jonas Gardell, avkonterfeja SD som ”osvenskt” vad detta nu skall innebära. För övrigt kan man kanske fråga sig i vad mån Gardell själv ter sig så särskilt svensk. En homosexuell, troende pajaskonstnär med kronisk mundiarré och skrivklåda är väl inte det allra svenskaste man kan tänka sig, om vi nu skall plocka upp Gardells kastade handske och grubbla över vad som kan anses vara ”svenskt” eller icke.

Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: Aftonbladet, Almedalen, Carl Bildt, Expressen, Fredrik Reinfeldt, Göteborg, invandring, Jonas Gardell, kvinnliga präster, kyrkovalet, LO, Malmö, mångkultur, mobbning, negative campaigning, Politikertorget, samkönade vigslar, Södertälje, Socialdemokraterna, Stockholm, Svenska kyrkan, Sverigedemokraterna, twitter, Wanja Lundby Wedin

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.