Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

Så har min dag i Södertälje varit – tramsvarning!

Nu tänkta jag filosofera litet över den dag som hittills varit, som jag ibland gör. OBS! Tramsvarning för en del av innehållet utfärdas härmed…står ni inte ut med det kan jag inte klandra er. Då får ni vänta tills jag skriver något Tungt och Viktigt inlägg igen.

Var uppe med den så kallade tuppen i dag för att hinna till gruppledarträffen i Södertälje stadshus, som brukar börja redan klockan 09.00. Större delen av mötet ägnades åt information om den syriska flyktingströmmen, vilken gavs på sedvanligt sansat och informativt sätt av Johan Ward som är sakkunnig i stadsdirektörens kansli.

Trevligaste vänsterpartisten? Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje.

I år räknas det med 1200-1300 syriska insmugglade flyktingar till kommunen, alltså en inströmning i paritet med den irakiska invandringen för några år sedan. Samtidigt konstaterades att kostnaderna för försörjningsstöd gått ner något, viket givetvis är glädjande. Jag måste säga att jag gillar det här gruppledargänget rent privat, även om vi  av lätt insedda skäl har litet olika åsikter och infallsvinklar. Staffan Norberg måste vara landets trevligaste vänsterpartist. Han var även den ende politiker som gratulerade mig till SDs valframgång 2010, då vi fick 7,23 procent av rösterna i kommunalvalet.

I handlingarna inför den kommande kommunstyrelsen fanns motionssvaren till min fullmäktigemotion om förbud mot burka, niqab och annan typ av maskering i den kommunala verksamheten. Givetvis yrkades det på avslag. Tydligen anses det vara en mänsklig rättighet att få klä sig heltäckande och skrämma slag på de så kallade brukarna även inom den kommunala verksamheten.

Slog mig sedan ner i min vrå i oppositionsdelen av kommunalrådskansliet och ägnade mig åt någon timmes skrivarbete. Sedan bar det av ner på stan för dagens matinköp. Inmundigade en lunch bestående av chorizokorv i bröd på en bänk på Gågatan. Medan jag satt där dök det upp ett gäng gråsparvar på minst 25 individer som hoppade omkring framför fötterna på mig, troligen i hopp om att få ta del av litet av lunchen. Var dock hungrig så de fick studsa vidare utan att få något. En gulligare syn har dock sällan skådats!

Som vanligt när jag ser något som fångar mitt intresse i djurvärlden funderade jag över om jag kunde lära mig något av detta. Kom då fram till att den lärdomen i detta fall kunde bestå i insikten, att människan är både en individuell och kollektiv varelse. Mycket kan man klara själv, men man är korkad om man inte tar hjälp av kollektivet när så kan anses behövas. Familjen, släkten, vännerna, kyrkan, partiet, grannarna, vad det nu än må vara som ligger närmast till hands. Funderade dessutom en del över kärleken, som jag har för sed att göra. Tänker dock bespara er de tankarna den här gången!

Vad kan man lära av ett gäng gråsparvar?

Hemma låg ett brev från partiets överste valberedare, Michael Rosenberg i Helsingborg, som påpekade att jag glömt fylla i en kandidatförklaring till riksdagsvalet vilken jag nu skickar iväg med typ vändande post. Tydligen har några andra partimedlemmar fått brev av ett helt annat slag, nämligen om att de blivit uteslutna ur SD. Andra har upplysts om att det startats personärenden mot dem.

Trist när sådant sker, men i de fall uteslutningarna/personärendena beror på antisemitism – vilket tydligen varit fallet när det gäller i alla fall en av uteslutningarna –  tänker jag inte fälla några tårar. Rasism kan och skall aldrig tolereras, och då talar jag om verklig rasism och inte de anklagelser om sådan som lättvindigt torgförs av SD-fientliga politiker och media. Antisemitism kan på goda grunder anses vara en mänsklighetens cancer.

Noterar att i dag inleds den sju dagar långa judiska högtiden sukkot, lövhyddohögtiden, som firas till minne av den 40 år långa ökenvandringen efter det av Mose ledda uttåget ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan. På vandringen byggde israeliterna  enkla bostäder i form av hyddor, något som fromma judar gör än i dag för att minnas de strapatser förfäderna tvingades genomgå. Jag tänker på min framlidna hustrus judiska släkt – själv har jag ju tyvärr inget judiskt påbrå så vitt jag känner till.

Så här kan en modern lövhydda se ut.

Vi människor måste höra hemma någonstans för att långsiktigt klara oss genom tillvarons vindlingar. Fysiskt såväl som andligt. Traditioner betyder så mycket, nationella och andra, vilket är en av orsakerna till att jag är konservativ. Jag känner uppriktigt medlidande med dem som varken tror på någonting eller har någon eller några att ty sig till. Det blir på sikt en rätt outhärdlig tillvaro.

Ikväll hade jag tänkt laga till lasagnette till mig och den hemmavarande sonen och dricka ett glas vin därtill. Kostar inte särskilt många kronor. Saknar hustruns italienska matlagning med mycket vitlök, zucchini, pasta, polenta med mera. Hon var en stor Italien-älskare efter de många vistelserna i hennes föräldrars hus i Bolsena cirka tio mil norr om Rom, som jag också hade privilegiet att få besöka några gånger. Marika talade utmärkt italienska och ledde ibland italienskakurser i bildningsförbund samt fick italienska dikter tryckta.

Ser  vidare fram emot den kräftskiva jag skall ha på lördag för några vänner. Det blir till att röja upp i den som vanligt stökiga lägenheten, där kläder, papper, tidningar och böcker ligger litet om vartannat. Det är verkligen på tiden. Målsättningen är att omge mig med ett i alla fall någotsånär välordnat kaos.

Kräftor kräva dessa drycker!

Jag har nu, sedan jag startade denna anspråkslösa blogg i slutet av 2008, författat närmare 750 inlägg. Det är, när man tänker på det, helt fantastiskt att kunna skriva vad som faller en in och publicera det direkt utan att behöva krusa olika tidningar eller tidskrifter för att få det man vill ha sagt i tryck. Jag medarbetar ju i några sådana också, men på min privata blogg skriver jag vad mig behagar.

En bloggtext med titeln ”Några svagsinta ord om glädje” ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Bara några anspråkslösa ord utifrån vad någon för mig okänd person skrivit som sökord för att nå fram till ett annat av mina inlägg. Söktermen var ”Tommy glad”. Jag kan väl inte riktigt förklara varför, men jag blev rörd när jag såg det och svamlade litet på måfå ihop följande rader:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/28/dagens-behallning/

Denna text brukar som regel få några besök varje dag. Kanske att detta har något att göra med att jag valde att illustrera texten med en i mitt tycke helt oemotståndlig teckning jag hittade på nätet föreställande en glad liten kille. Jag hoppas och tror folk blir glada när de läser mina rader och ser teckningen – om det är något jag själv blir osedvanligt glad över är det när jag kan glädja andra. Vilket jag inte alltid varit speciellt bra på, måste jag tyvärr erkänna.

Utsikt över Bolsena och en del av Bolsenasjön (Lago di Bolsena), Italiens största kratersjö. Här kände sig min fru hemma.

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!