Nya politikerflugan – gråta ut i media

http://www.dagensps.se/opinionen/artiklar/2010/07/07/24427028/index.xml

Nästan alla i SVTs och Janne Josefssons ”Debatt” från Almedalen häromkvällen var rörande överens om att det är så synd, så synd om avgående arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Han hade med gråten i halsen inför surrande kameror och raspande pennor förkunnat att han avgår från regeringen på grund av ”sina barn.” Samma barn han tidigare vägrat betala underhåll för.

Desto mer uppfriskande då att läsa det pålitliga märket Jan Kallbergs blogginlägg i samma ämne med rubriceringen ”Littorins spektakulära bluff.” Kallberg gör nämligen gällande att Littorin – som med sitt hakskägg ser påfallande ut som 60-talets TV-profil, contrabasisten Simon Brehm – väljer att hoppa av av ekonomiska skäl:

”Jag vet inte exakt vad det kostar att ha barn på Lundsberg men det rör sig om en 200.000 kronor om året minst – av skattade medel – per barn. Sven Otto Littorin kan tjäna fyra-fem gånger mer att sälja ut sina kontakter…”

Sven Otto Littorin?

Sven Otto Littorin är ett typiskt exempel på vad min framlidne morbror Gösta (som var inbiten sosse) skulle ha kallat en ”lirare.” Som gör allt vad som krävs för att i alla lägen främja sina egna intressen. Nu hade han tröttnat på det strävsamma regeringsarbetet och använde sina barn och sitt havererade äktenskap för att bädda för en lönande framtid som konsult och föreläsare.

Annette Kullenberg tillhör också de klarsynta bedömare som genomskådat Littorins piruetter. Hon skriver i Expressen 9/7 bland annat: ”Man kan se hur Littorin hittat en syndabock. Denna syndabock sitter precis framför honom. Det är medierna. Fy på…ja, det hade ringt flera journalister till Littorins barn. Påstår Littorin…I sin desperation klamrar sig Littorin fast vid medierna. Men han har ljugit förr…Sven Otto Littorin är den stora svikaren. Han svek sin fru och sina barn. Han har nu svikit statsministern och hela regeringen. Han har svikit de arbetslösa, vilka han skulle ordna jobb och en dräglig tillvaro åt.”

För mig är Sven Otto Littorin en av de hållningslösa moderater – jag betvivlar att han ens är så pass ideologiskt medveten att man kan kalla honom ljusblå – som tillsammans med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann sålde ut resterna av partiets konservativa själ för att kunna kalla sig ”Nya arbetarpartiet” och bli ett massparti. Att han nu lämnar regeringen när det inte är lika kul längre förvånar mig inte ett dugg.

Simon Brehm?

Littorin är emellertid inte ensam om att dra stora snyftvalsen. Detta tycks ha blivit något av en politikerfluga. Trenden inleddes av fru statsministerkandidaten Mona Sahlin och hennes närmaste omgivning, som gick i taket sedan kristdemokraten och handelsministern Mats Odell talat om ”tobleronepolitik” i en riksdagsdebatt. Bristen på socialdemokratisk självironi var skriande. Sedan fortsatte det med det fejkade meddelandet, där Mona påstods ha gått ut och uppmanat folk att sluta betala P-böter och TV-licens i syfte att bättra på sin ekonomi. Det visade sig att Moderaterna på något vis var inblandade.

I den socialdemokratiska bloggosfären drogs det igång en snyftkampanj för Sahlin, och det talades om en ”Mosa Mona”-kampanj och det ena med det tredje. Det var så synd, så synd om Mona…Gamla sosseministern och rabiata feministen Margareta Winberg uppmanade dock i Expressen 8/7  folk att inte tycka synd om Mona, eftersom hon med sin oerhörda  rutin, kunnighet och erfarenhet ändå så bra klarade av att  stå på sig mot  ohemula angrepp från den patriarkala strukturen.

Här lyckas Winberg, för övrigt gift med gamle stalinisten Jörn Svensson,  således med konststycket att påtala att det  visserligen ÄR synd om Sahlin men att man ändå INTE skall tycka synd om henne. Få det att gå ihop sig, den som kan!

http://www.expressen.se/debatt/1.2056843/margareta-winberg-sluta-tyck-synd-om-mona-sahlin

Nu vill alliansregeringens enda kvinnliga medlem, centerledaren och vice statsministern Maud Olofsson, inte vara sämre. I Aftonbladet  7/7 talar Olofsson och hennes partisekreterare Anders Flanking om att den röd-gröna oppositionen ”driver kampanj” mot Maud. Bakgrunden är att det läckts ut att Maud överväger avgå som partiledare efter valet den 19 september, en inte orimlig föresats med tanke på partiets fortgående kräftgång i opinionen.

”Det här hör hemma på politikens bakgård”, citeras Flanking i AB. ”Det är ett spel som luktar Sveavägen…” (På Sveavägen i Stockholm finns som bekant sossarnas partihögkvarter). Därtill kommer att  det skall ha dykt upp insändare i landsortspressen med signaturer såsom ”f. d. centerpartist” och liknande.

Själv försöker Maud torgföra den något långsökta tanken att S är ute efter hämnd, därför att Centern föredrog liera sig med borgaralliansen framför att hoppa på S-tåget inför valet 2006. ”De låter ju som försmådda älskare”, citeras Maud och jag kan inte tänka mig att hon gör sig några som helst illusioner om att bli tagen på allvar.

Edmund Muskie gråter ut 1972 enligt en tecknares syn.

Dessa exempel på några av våra vanligaste politikers snyftarvalsar gör det berättigat att ställa frågan: vad är det egentligen för kärringar – av båda könen – vi har i svensk politik? Som inte står pall för några råsopar under bältet i en valrörelse, utan måste gråta ut i media så fort det bränner till litet?

En som på sin tid  inte klarade pressen var den demokratiske presidentkandidaten, senare utrikesministern, Edmund Muskie (1914-96), som inför media gråtande förklarade sig hoppa av valkampanjen 1972 på grund av familjeskäl (hans hustru hade anklagats för att vara alkoholist och använda grovt språk och Muskie tog henne i emfatiskt försvar). Till skillnad från de svenska exemplen härovan var det genuina i Muskies känslor dock uppenbart.

Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: Almedalen

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.