Hoppet

När jag tänker tillbaka på
allt som har varit
och allt jag varit med om.

Ser jag en röd tråd
som lett mig vidare genom allting –
det är hoppet, det är optimismen.

Jodå, jag kan vara en deppig fan,
stirra mig blind på det mörka –
men det varar inte så länge.

Jag har upplevt helvetets djup
i alla tänkbara nivåer – känt svaveldoften,
stått med ryggen mot väggen.

Blivit dumpad,  trampad på med spikskor,
beljugen, missförstådd, föraktad – än sen?
Allt rinner av mig som på en gås.

Så jag tänker fortsätta hoppas,
tro på det omöjliga,
trotsande hopplösa odds.

Något annat är ej tänkbart,
det vore mot min natur –
med Gud i sitt hjärta har man inget val.

Tänk om vi kunde hoppas tillsammans, min vän?

Explore posts in the same categories: Poesi

Etiketter: Gud, helvetet, hopp, optimism

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.