Aldrig någonsin!

Jo, jag känner mig stark
och glad för det mesta nu,
beredd att möta verkligheten.

Kan hantera med- som motgång,
och även ovissheten som
ligger och lurpassar på mig.

Litet tilltufsad har jag blivit
som tygharen jag hittade
under soffan utan en arm och ett ben.

Tufsan och Tufsen, det är vi –
ett omaka par i livets
oförutsägbara villervalla.

Ja, jag har blivit rädd för kärleken,
för att känna alltför mycket
för en enda person igen.

Jag vill aldrig mer känna
mig utlämnad till någon
jag placerat på piedestal.

Aldrig mer känna
den där hudlösheten
och sårbarheten igen.

Tvivlar på att jag skulle
överleva en sådan pärs
och en sådan prövning igen.

Ty inte skall väl kärleken
mellan två människor
behöva vara så här?

Har fortfarande svårt
att förstå det som hände
och traumat som följde.

Men än sen?
Det där ligger bakom mig nu.

Mitt liv och min familj
kan ingen ta ifrån mig.

Aldrig, aldrig, aldrig…
aldrig någonsin i evighet!