Förintelsens svenska koppling

I dag, den 27 januari, är Förintelsens minnesdag. Det kan vi tacka förre statsministern Göran Persson för. Det var nämligen Persson som år 2000 trummade ihop en internationell konferens i Stockholm på temat Förintelsen och på så sätt inspirerade FN att haka på. Jag är normalt ingen stor beundrare av ”Pös-Persson”, men det här gjorde han bra. Persson var också den förste svenske statsministern sedan Tage Erlanders dagar som reste till Israel. Därmed bröt han med den anti-israeliska politik som i alltför många år drivits av Olof Palme och Sten Andersson.

Sverige och Förintelsen – och med Förintelsen avses Nazitysklands väldokumenterade avlivande av omkring sex miljoner judar samt ytterligare ett antal miljoner ur andra människogrupper – är eljest ett inte särskilt upplyftande kapitel, låt vara att Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte svarade för storartade insatser: Wallenberg genom att rädda livet på judar i Budapest undan Eichmanns och Pilkorsarnas dödspatruller, Bernadotte genom att organisera de ”vita bussarna” vilka hämtade upp tusentals överlevande ur koncentrationslägren och förde dem till Sverige. Dessförinnan hade emellertid ett tre andra svenskar utfört för Sverige – och mänskligheten – betydligt mindre smickrande gärningar till stöd för Hitlers politik. Jag syftar här på Sven Hedin, Rudolf Kjellén och Herman Lundborg.

Sven Hedin (1865-1952) var en berömd svensk upptäcktsresande som idoliserade Tyskland och dess frontfigurer. I samband med Första världskriget stod Hedin i ledningen för den kontingent ”aktivister” och wilhelmister, som hejade på det kejserliga Tyskland; han var därjämte en devot beundrare av Kaiser Wilhelm II. Tyskland startade visserligen inte formellt ”det stora kriget”, men Kaisern hade genom en rad dumdristiga handlingar och uttalanden påtagligt bidragit till uppkomsten av en spänd internationell situation som skapade förutsättningar för den ödesdigra konflikten. Hedin tog dock Kaiser Wilhelm och Tyskland under sina vingar , bland annat genom att 1915 publicera den 800 sidor tjocka boken ”Från fronten i väster”, i vilken Hedin bland annat talade sig varm för ”den germanska rasen” och kejsaren som en ödmjuk man och klok talare…en mer verklighetsfrämmande karaktäristik av Wilhelm II är svår att finna! Hedin ställde sig på Tysklands sida även under Andra världskriget och träffade Hitler, precis som han ett antal år tidigare träffat Kaisern. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 fanns Sven Hedin på plats och gav med sin närvaro extra glans åt det nationalsocialistiska propagandajippot. Till Hedins försvar skall dock sägas att han ogillade förföljelsen av judarna och särskilt den vulgärpropaganda som förekom i den ökända tidningen ”Der Stürmer” med krigsförbrytaren Julius Streicher som utgivare. Hedin var för övrigt själv delvis av judisk börd.

untitled

Rudolf Kjelléns tankar inspirerade nationalsocialismen.

Näste svensk att nämna i sammanhanget är Rudolf Kjellén (1864-1921), en internationellt känd geograf och geopolitisk teoretiker som kom att utöva ett betydande inflytande över nazismens ideologi. Kjellén var nämligen läromästare till professor Karl Haushofer, idégivaren bakom den beryktade Lebensraum-filosofin och ett slags ”grå eminens” inom den tyska nationalsocialismen som enligt min mening uppmärksammats alltför litet av dem som skrivit Tredje rikets historia. Haushofers roll uppmärksammas dock i korthet av Alan Bulock i dennes magistrala bok ”Hitler – en studie i tyranni”: ”Det var genom Rudolf Hess som Hitler kom i kontakt med Karl Haushofers ‘geopolitiska’ teorier, en f d general som hade blivit professor vid München-universitetet.” Det var således professor Haushofer som inför Hitler presenterade teorin om nödvändigheten av ett tyskt-germanskt Lebensraum, det vill säga ”livsrum” för herrefolksrasen. Den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 var ett direkt utflöde av Haushofers tankar – som denne i sin tur fått av svensken Rudolf  Kjellén och därefter vidareutvecklat. Haushofer översatte bland annat Kjelléns verk ”Stormakterna”, som utkom 1905.

Rudolf Kjellén var alltså skaparen av den statslära som kom att kallas ”geopolitik” och som sades vara en ”realistiskt” färgad åskådning, där mer hänsyn togs till de politiska makternas geografiska belägenhet än juridiska och idealistiska överväganden. Kjelléns/Haushofers åskådning kom att motivera tesen ”makt är rätt” på det utrikespolitiska området och till yttermera visso legitimera den cyniskt hänsynslösa nationalsocialistiska erövringspolitiken, vilken möjliggjorde Förintelsen.

Den mest sinistra av de tre svenskar som här berörs är emellertid utan allt tvivel Herman Lundborg (1868-1943), en svensk och internationell auktoritet i ämnet rasbiologi, en vetenskap som värderar människor enligt vilken folktyp (”ras”) de tillhör. Lundborg var det naturliga valet när det gällde att tillsätta en chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala 1921, en inrättning som möjliggjorts genom ett riksdagsbeslut undertecknat 1920 av bland andra Hjalmar Branting och Arvid Lindman, ledare för socialdemokraterna respektive högern. Tankar med rasmässigt innehåll var i hög grad ”politiskt korrekta” vid denna tid. Den kände socialdemokraten Arthur Engberg yttrade exempelvis följande i en riksdagsdebatt om dödsstraffet 1921: ”Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog principiellt måste tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen.”

Engberg gjorde sig här alltså till talesman för eutanasi, det vill säga den mest radikala formen av rashygieniska åtgärder som bestod i att avliva ”olämpliga” (eller, för att tala med makarna Myrdal, ”icke toppvärdiga”) individer. Närmare 20 år efter Engbergs inlägg inledde de tyska nationalsocialisterna exakt en sådan verksamhet han avsett och satte, under den förskönande omskrivningen ”barmhärtighetsmord”, igång med att avliva tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Också ekonomiska hänsynstaganden låg bakom det tyska eutanasiprogrammet – icke livsvärdiga individer skulle inte få uppta sjukhusplatser som i stället kunde begagnas av krigsinvalider. Och varför bygga dyrbara mentalsjukhus, när pengarna i stället kan avändas till egna hem för ”riktiga” tyskar? Så gick resonemangen inom de tongivande samhällskretsarna.

Det tyska eutanasiprogrammet, vilket totalt beräknas ha tagit 700 000 människoliv, vuxna och barn inräknade, kan sägas ha varit inledningen till Förintelsen. Det skrämmande i sammanhanget är att det som hände i Tyskland 1939-41 i princip och i värsta fall kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim. Rasbiologiska institutet i Uppsala var också högt värderat i Tyskland och besöktes regelbundet av forskare och nazipolitiker därifrån. På så sätt kom det av Lundborg ledda forskningsinstitutet att fungera som en utbildningsanstalt för Tredje riket. Det märkliga är att institutet inte lades ner efter krigsslutet utan körde vidare som om ingenting hade hänt, dock utan Lundborg vilken vid sin död 1943 efterträddes av socialdemokraten Gunnar Dahlberg som gav institutet en mer vetenskaplig prägel. 1958 skedde en omorientering mot medicinsk genetik.

De nattståndna tankarna om rashygien och rasbiologi bibehöll länge sitt grepp om det svenska samhället, icke minst i form av steriliseringstänkandet: människor som bedömdes olämpliga att bilda familj och skaffa barn steriliserades. Denna verksamhet tilläts i socialdemokratins Sverige fortsätta ända in i 1970-talet.

Annonser
Explore posts in the same categories: eutanasi, Förintelsen, nazismen, rasbiologi

2 kommentarer på “Förintelsens svenska koppling”

  1. Jacob I Says:

    Hej, Tommy!
    Läser dina inlägg med stor behållning. Här har du verkligen tagit upp en ”het potatis”. Det rasbiologiska tänkandet är onekligen ett stort lik i lasten för socialdemokratin, som man än i denna dag inte gjort upp med utan fortsätter att sopa under mattan. Ändå har man mage att anklaga Sverigedemokraterna för att vara ”rasister”.

    • Tommy Hansson Says:

      Du har så rätt. Om man studerar turerna kring det rashygienistiska/rasbiologiska tänket finner man, att det var just sossarna som var mest aktiva. Inte bondeförbundet/högern, som vanligen sägs. Även om alla partier var mer eller mindre inne på samma linje. Så här finns en given linje för motattack nästa gång någon från de etablerade partierna gnäller om SDs förflutna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: