Judas Iskariot: djävul eller hjälte?

I dag är det Långfredag, Jesu dödsdag. Vad är då naturligare än att skriva om Judas Iskariot, lärjungen som sägs ha förrått Jesus?

Eller hur var det egentligen?

untitled

Judas förråder Människosonen med en kyss – men varför gjorde han det?

Låt mig börja med att citera den engelske förkunnaren John Nott i boken ”Därför är jag kristen” (Församlingsförlaget 2004, sidan 63): ”Därför ska vi inte se korset som ett nederlag och uppståndelsen som en seger. Snarare var det så att segern vanns på korset och bekräftades, förkunnades och uppenbarades genom uppståndelsen.”

Det kan knappast råda några tvivel om att detta är den etablerade kristendomens syn på Jesu frälsningsgärning. Genom sin offerdöd på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Detta är också ett genomgående budskap i Nya testamentets evangelier och epistlar.

Bilden av Herrens lidande tjänare har sin sanktion i den judiska Bibelns (det så kallade Gamla testamentet) profetiska bok signerad Jesaja, där vi läser följande:

”Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bli hela. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät all vår missgärning drabba honom.” (Jesaja 53:2-6).

Det var således, i detta perspektiv, Jesu mission att ta på sig den uppgift som åvilade syndabocken enligt judisk tradition: att drivas ut i öknen och dödas som ett offer för det stora flertalets välbefinnande. Detta skulle ha varit hela meningen med Jesu mission.

Borde då inte den gestalt som enligt evangelierna möjliggjorde denna providentiella uppgift, lärjungen Judas Iskariot, uppskattas efter förtjänst och hyllas som en ljusgestalt som hjälpte Jesus Kristus att fullborda sin mission? Nej, så är det, som alla vet, inte. Judas framställs i stället i Nya testament som en nattsvart förrädare som inte ges någon pardon. Judas förräderi bestod, noga taget, i att han uppsökte översteprästerna i Herodes tempel i Jerusalem och upplyste dem om var Jesus befann sig – det vill säga i Getsemane örtagård på Oljeberget – varigenom det blev möjligt för berörda myndigheter att gripa den besvärlige predikanten Yeshua från Nasaret vid en tid på dygnet, då inte mycket folk, som annars kunde ha ställt till problem, var i rörelse.

Judas Iskariot har emellertid, i stället för att berömmas för den roll han kreerade inom ramen för passionsdramat, blivit till  historiens värsta förrädargestalt, sveket och ondskan inkarnerad: en djävul i människohamn. Mot bakgrund av att Jesus, enligt vanlig kristen tro, kom just för att dö offerdöden – och Judas faktiskt i någon mån bidrog till att så kunde ske – kan jag inte låta bli att tycka att denna nattsvarta Judas-bild är en aning orättvis. Man kan med Bob Dylan i låten ”With God on Our Side” undra om Judas Iskariot faktiskt hade Gud på sin sida.

Judasgestalten har inte upphört att fascinera den kristna delen av mänskligheten under de 2000 år som förflutit sedan händelserna den där judiska påsken (Pesach) i Jerusalem. Ett av de sentida uttrycken härför är den svenske historieprofessorn Dick Harrisons bok ”Förrädaren, skökan och självmördaren” (Prisma 2005), som behandlar Judas Iskariot, Pontius Pilatus och Maria från Magdala. Förrädaren i samlingen är förstås Judas. Alla tre förekommer i de nytestamentliga evangelierna, och professor Harrison visar hur de genom seklerna, och alldeles bortsett från deras verkliga egenskaper, kommit att representera vissa mänskliga arketyper.

Här är det alltså Judas som intresserar oss. Först må emellertid framhållas att bilden av Judas som den nattsvarta förrädargestalten faktiskt inte är helt allenarådande i ett bredare perspektiv. Harrison hänvisar (sidan 64) till en sektbildning benämnd ”kainiterna”, vilken uppfattar Judas som en ljusgestalt. Harrison apostroferar verket ”Adversus omnes haereses” (Mot alla kätterier) som tillskrivits Tertullianus. ”Enligt vad författaren har att rapportera”, skriver Harrison, ”fanns det även folk som menade att sektens medlemmar uppfattade både Jesus och Judas som positiva gestalter. Jesus var tvungen att lida döden på korset på det att människorna skulle få frälsning…utan Judas skulle Kristi passion ha blockerats! – ty det var bara Judas som förmådde göra det yttersta offret, förräderiet, och därmed säkra Jesu offerdöd.”

Det fanns även judiska grupperingar, nämner Harrison, som uppskattade Judas verk därför att denne skulle ha hjälpt judenheten att bli av med den förargelsebringande villoläraren Yeshua från Nasaret i det föraktade Galliléen.

En väsentlig fråga, när vi studerar Jesu misson, är om den vanligaste kristna uppfattningen är korrekt: var det verkligen Guds ursprungliga vilja att Jesus skulle dö på korset? Om så var fallet kan man fråga sig, varför korsfästelsen är omgärdad med så mycken ödesmättad tragik i Nya testamentets skildringar, och varför Judas Iskariot framställs på ett så sinistert sätt. Och varför uttryckte Jesus själv, om vi skall tro evangeliernas vittnesbörd, så stor sorg och desperation över sitt eget öde?

I Matteus 23:37 läser vi exempelvis: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Det finns flera liknande exempel.

Paulus, den före detta mosaiske trosbekännaren som skapade kristendomen, skriver i 1. Kor: 7-8: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”

Budskapet här förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart: korsfästelsen av Yeshua från Nasaret var ett tragiskt misstag, ett brott mot Guds ursprungliga vilja och plan för mänsklighetens frälsning. Så bör rimligen även Jesu bittra klagan i Getsamane (Matteus 26:39) tolkas: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Denna klart uttryckta önskan – att slippa ifrån korsets smärtsamma väg – brukar vanligen tolkas på så sätt att Jesus här låter sig påverkas av sin mänskliga svaghet. Den tolkningen, cineastiskt åskådliggjord i exempelvis Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”, övertygar knappast. Jesus var enligt kristen tro Guds son (en vanlig uppfattning är att han till och med var Gud i mänsklig gestalt), vilken i alla andra sammanhang, enligt evangelierna, visar prov på överlägsen styrka.

James Caviziel som Jesus på korset i ”The Passion of the Christ”.

Att mot denna bakgrund påstå att Jesus skulle rygga tillbaka inför martyrskapet på grund av mänsklig svaghet är helt enkelt inte övertygande.

När allt detta är sagt kommer vi ändå inte ifrån, att det i den kristna Bibeln finns talrika passager som synes tyda på att Jesu lidande och död på korset var något oundvikligt om Guds försyn skulle fullbordas. Ett par exempel är här tillfyllest. När till exempel den främste av Jesu lärjungar, Simon Petrus, på tal om Mästarens förebådade bortgång emfatiskt utbrister: ”Något sådant skall aldrig hända dig”, svarar Jesus enligt evangelisten: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matteus 16:22-23). Enligt Johannes (19:30) yttrar vidare Jesus som sina sista ord på korset: ”Det är fullbordat.”

Ett eftertänksamt studium av Nya testamentets utsagor visar, att Jesus i begynnelsen av sin offentliga mission med stor pondus gav burskap åt budskapet att Himmelriket var nära förestående; han betonade städse nödvändigheten av att människorna skulle tro på honom och acceptera honom som den utlovade Messias (Meschiah). Också i detta sammanhang kunde han hänvisa till de judiska profetiorna. I Jesajas bok finns exempelvis ej endast förutsägelsen om den lidande tjänaren, som tar på sig våra skulder likt en syndabock eller ett offerlamm. I samma profets nionde kapitel återfinner vi således även profetian om den kommande fridsfursten:

”Ty ett barn bliver oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6-7).

Min slutledning är att det initialt var Jesu självklara och djupt kända önskan att fullborda Jesajas profetia om den kommande fridsfursten. När han emellertid, mot slutet av sin korta offentliga mission, måste dra slutsatsen att detta, till följd av ovilja och ressentiment bland det utvalda judiska folket, icke kunde ske, gick han i stället in på att söka uppfylla den andra profetian, den om Herrens lidande tjänare, med allt vad detta innebar av bitterhet och desperation. Det fanns goda skäl för Jesu ofta uttryckta desperation – han visste att korsets offerväg inte skulle kunna ge upphov till det eviga fredsrike som profeten Jesaja förebådat, utan tvärtom var förknippat med tusentals års fortsatt lidande för den plågade mänsklighet Jesus hade kommit för att förlossa.

Den mäktiga visionen från Jesajas nionde kapitel fick skjutas på framtiden.

Det var alltså först mot slutet av sin verksamhet som Jesus började tala om sin förestående bortgång och om det nödvändiga i att hans anhängare skulle acceptera detta – de måste helt enkelt ”gilla läget”.

Om denna lidandets och dödens väg var förutskickad från begynnelsen, eller om den blev till en alternativ väg, är emellertid mindre väsentligt ur Judas perspektiv. Ty i ett visst läge blev Jesus definitivt klar över att det var Guds vilja att han måste gå martyriets väg och låta sig dödas, men icke blott det – offerdöden måste ske under den judiska påskhögtiden, Pesach, firad till minne av uttåget ur Egypten, på det att det providentiella i hans offergärning som ”syndabock” eller ”offerlamm” skulle framstå som så mycket klarare.

Det kan därför, som jag ser det, inte uteslutas att Judas Iskariot agerade som han gjorde på direkt uppmaning av sin Mästare. Enligt evangelisten Johannes (13:27) förständigar faktiskt Jesus, i samband med den sista måltiden, Judas att snabbt skrida till verket: ”Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.” Det var bråttom, ty Jesus måste ljuta martyrdöden innan påsken var till ända.

Salvador Dalis version av den sista måltiden.

Det kan här givetvis inte bli frågan om annat än gissningar. Judas kan ha handlat på uppdrag av Jesus själv när han ”förrådde” Mästaren, men det är också tänkbart att han handlade på eget bevåg; möjligen var han, i detta perspektiv, besviken över att Jesus i hans tycke gav upp för lätt i stället för att fortsätta kampen för Himmelriket på jorden. Den verkliga motivationen är fördold för oss. Resultatet av Judas handling känner vi dock: en ”folkskara” griper nattetid Jesus i Getsemane och för honom till det heliga templet, varpå Jesus kort tid därpå lider martyrdöden.

Vad som enligt min mening under alla omständigheter är visst är, att det är hög tid att tona ner den traditionella bilden av Judas som en nattsvart förrädare, en djävulsbild som uteslutande målas upp i evangelierna (där Judas dessutom, vilket kan tyckas vara en paradox, utmålas som förskringrare och snåljåp på samma gång). När det gäller Judas död finns det i evangelierna två versioner. Den mest spridda av dessa gör gällande att Judas hängde sig. Enligt den andra omkom han på annat sätt. De båda övriga evangelisterna nämner ingenting om Judas död.

Så alldeles oavsett om Jesu korsfästelse var av Gud utstakad redan från tidernas begynnelse, vilket är den vanligaste kristna synen, eller om korsfästelsen blev ett smärtsamt andrahandsalternativ sedan Jesus misslyckats med att överyga det religiösa ledarskapet om sin messianska status, vilket jag menar skedde, säkerställde Judas Iskariot med sitt radikala handlingssätt att korsfästelsen kunde genomföras på ett både smidigare och snabbare sätt än som eljest hade kunnat ske.

Bilden av Judas Iskariot som förrädaren par preference har sannolikt mer att göra med vårt till synes eviga behov av syndabockar än med någonting annat. Den kan också ha varit ett uttryck för evangelisternas strävan att göra judarna ansvariga för Jesu död – därför utpekade man en lärjunge, vars blotta namn för tankarna till det judiska folket, som förrädare.

Annonser
Explore posts in the same categories: "The Passion of the Christ", Bibeln, Bob Dylan, Dick Harrison, James Caviziel, Jesaja, Jesu korsfästelse, Jesus, Johannes, John Nott, Judas Iskariot, Långfredagen, Maria från Magdala, Matteus, Mel Gibson, Messias, Paulus, Påsken, Pesach, Pontius Pilatus, Salvador Dali, Tertullianus

7 kommentarer på “Judas Iskariot: djävul eller hjälte?”

  1. Hans Says:

    Så långt och fint att jag får läsa det en annan gång, nu är det påsk-kaffe snart:)
    (Hoppas du inte är mormon för de ogillar ju sånt:)
    Men jag ser ju att du skriver om Judas och att du misstänker att han blivit oförtjänt eller för hårt ”dömd”.
    Jag vill på det tydligaste påpeka att det för mig är uppenbart att den högste klarar att använda sig av det dåliga i det godas tjänst, på ett optimalt sätt och dessutom regelbundet.
    Det betyder att en man kan begå hemska brott men att det kan finnas goda aspekter av detta.
    Jag menar inte att det alltid så är fallet.

    mvh / Hans

    • Tommy Hansson Says:

      Nej, jag är inte mormon…dricker det mesta, faktiskt!

      Jag håller med dig helt och hållet, Hans.

  2. Robsten Says:

    Vi har ju en modern variant av Judas Iskariot i Leo Sundberg, men vår käre Leo kan inte försvaras på det sätt Iskariot kan, tyvärr.

  3. Robsten Says:

    Länkat din blogg om snapsvisor från min blogg, ha en trevlig påsk 😉

  4. Tommy Hansson Says:

    Jag har också hört det, Robsten, men vad hände med Leo egentligen? Var han en variant av mullvadstjejerna från SR?

    Tack. Samma sak till dig. Och protokollet kommer…

  5. Robodan Says:

    Väl forskat o skrivet. Personligen ser jag ingen nattsvart förrädare ens i evangelierna (i apostlagärningarna är det ju vanliga dödliga som inte vet bättre) utan snarare en utvald man som utför något avgörande. Troligen gör han det i besvikelse över Jesus, men visar tydlig ånger efteråt. För mig är det självklart att Judas förräderi (det grekiska originalordet kan dock lika väl översättas med överlämna istället för förråda) var förutbestämt o att han fick del av samma förlåtelse o nåd som alla andra. Annars skulle han ju få lida mer än Jesus.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: