Demonstration mot terror, möte för fred

Söndagen den 14 november ägnade jag till stor del åt religion. Typ. Först deltog jag i en mäktig demonstration mot de blodiga våldsdåden riktade mot kristna i Irak. Därefter var jag med vid ett interreligiöst möte ägnat åt jämförelser mellan judendomens och islams eventuella fredlighet.

Bakom demonstrationen stod ett stort antal organisationer, kyrkor och samfund med irakisk och assyrisk/syriansk anknytning. Där fanns även koptiska inslag. Deltagarna samlades i anslutning till Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga slottet i Stockholm och tågade därefter ner till Kungsträdgården där det hölls tal och bjöds underhållning. Jag har inte sett en så stor demonstration sedan de prokommunistiska FNL-demonstrationerna i början på 1970-talet, med den skillnaden att demonstrationen den här gången – som måste ha samlat ett par tusen deltagare – hölls för ett värdigt syfte och inte gick ut på att hylla en våldsideologi.

1,c=0,h=558_bild En alltför vanlig syn i Bagdad.

Den direkta orsaken till demonstrationen i söndags var gisslantagningen och sprängdådet mot Syriansk-katolska kyrkan i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor inklusive män (några av dessa var präster), kvinnor och barn dödades och 67 skadades. Det behöver knappast  tilläggas att detta bestialiska illdåd utfördes av islamistiska terrorister som kallar sig Islamiska staten. Ett pressmeddelande från organisatörerna av demonstrationen anklagade också den muslimska irakiska regeringen för att inte göra något åt den terror, som under en följd av år har riktats mot Iraks krympande andel kristna trosbekännare.

Fältropet för den mäktiga demonstrationen löd ”Sluta döda kristna i Irak” och det är en uppmaning som även den svenska regeringen, och inte minst den ofta alltför diskrete utrikesministern Carl Bildt, måste rikta till regeringen i Bagdad. Eller åtminstone kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot terroristerna och inte mörkar – som nu uppenbarligen skett – vad som egentligen hände den svarta söndagen i den irakiska huvudstaden.

Från Kungsträdgården begav jag mig till Östermalms föreningsråd i Fältöversten vid Karlaplan för att övervara Sveriges interreligiösa fredsråds möte på temat ”Religion och fred. Den unga generationens perspektiv enligt islam och judendom.” Fredsrådet strävar efter att skapa en mötesplats för människor från olika religioner och trossamfund och hade denna gång bjudit in Benjamin Gerber, judisk församlingspedagog i Göteborg, och Fazeela Selberg Zaib, så kallad fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Sammankomsten inleddes med några ord av fredsrådsföreträdaren (och bowlingskribenten!) Hans Karlsson. Benjamin Gerber började därefter sitt anförande  med att förklara att han kommit fram till att varken judendom eller islam egentligen kan kallas fredliga religioner. I båda religionernas främsta urkunder – Torahn respektive Koranen – förekommer talrika uppmaningar till våldsdåd mot företrädare för andra trosinriktningar och folkslag, uppmaningar som dessutom har följts tämligen samvetsgrant genom århundradena. Exempelvis tillhölls judarna att utplåna de förhatliga amalekiterna, som angripit det utvalda folket sedan detta tagit sig torrskott genom Röda havet, till sista person.

Striden mot amalekiterna enligt en konstnärs syn.

Gerber drog slutsatsen, att ingen religion är enbart fredlig eller krigisk utan att det hänger på vilka slutsatser de respektive trosbekännarna drar: liknelsen vid en yxa, som kan användas till att hugga ved men också att slå ihjäl folk med, är ganska träffande. Gerber illstrerade med rikhaltiga citat ur Torahn, det vill säga de fem Moseböckerna, och förklarade hur människor som utmanade Moses auktoritet under ökenvandringen slukades av jorden och råkade ut för andra hemskheter.

Om Benjamin Gerber var välgörande uppriktig i beskrivningen av den egna religionen så var Fazeela Selberg Zaib i mitt tycke mer undanglidande och ville nog egentligen inte gå med på att islam kan vara en krigisk religion, bortsett då från vad ett litet antal ”extremister” kan tänkas hitta på och förvisso också har hittat på. Terrordåd som Elfte september, blodiga inslag i sharialagen såsom stenande av äktenskapsbrytare, dödsstraff genom halshuggning, avhuggande av händer och fötter på tjuvar, piskning etcetera, allt tillskrevs i stort ”det härskande patriarkatet”.

Ändå kunde hon ju inte förneka att ovannämnda extrema bestraffningar faktiskt exekveras regelbundet i muslimska länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Somalia, oavsett vad nu detta beror på. Hon tycktes däremot inte medveten om att det ”patriarkat” hon med all rätt kritiserade faktiskt är en integrerad del av religionen islam och har så varit sedan profeten Muhammeds dagar. Männen bestämmer i princip allting.

Offentlig halshuggning i Saudiarabien enligt sharialagen.

Ändå måste jag säga att jag uppskattar unga Fazeelas och SMFRs så vitt jag kan bedöma uppriktiga vilja att skapa förutsättningar för en mer fredlig tillämpning av islam i Sverige och omvärlden – enligt henne har verksamheten i Sverige inspirerat till liknande aktiviteter på andra håll i Europa. Läs gärna hennes blogg ”Inlänning”:

http://inlanning.blogspot.com/

Lite information om SMFR hämtad från Ted Ekeroths hemsida: organisationen grundades av konvertiten Anna Waara från Umeå och har sitt ursprung i rörelsen Fredsagenterna samt drivs av studieförbundet Ibn Rushd. Fredsagenterna har givit ut boken Salam vilken redigerats av Donald Boström, tyvärr journalisten som skrev den beryktade och alldeles uppenbart antisemitiska artikeln i Aftonbladet om påstådda men obestyrkta organstölder som israeliska soldater sades ha ägnat sig åt under konflikten med militanta palestinier.

 Stalinisten och Israel-hataren Henry Ascher.

Om nu fredsagenterna och SMRF vill arbeta för verklig fred och förståelse visavi den judiska kommuniteten bör man naturligtvis  inte låta djupt komprometterade extremister av typ Boström bidraga till verksamheten. Det gäller även patenterade Israel-hatare såsom Jan Guillou, Mattias Gardell, Dror Feiler och Henry Ascher, vilka samtliga medverkar i boken Salam. Visst, de båda sistnämnda är judar men avfälliga sådana: Ascher är en barnläkare i Göteborg och aktiv i Kommunistiska partiet, Feiler vill inte Judiska församlingen i Stockholm ta i med tång sedan han deltagit i en rad anitisraeliska upptåg.

Med vänner som dessa behöver fredsagenterna och SMFR inga fiender.

Jag välkomnar emellertid som antytts ovan alla försök till reformering av islam – även trevande sådana – som ju inte genomgått någon reformation av den typ som både judendom och kristendom gjort. Om denna reformering kan tänkas komma från Sverige och SMFR, så inte mig emot.

Benjamin Gerber gjorde under sin presentation en humoristisk anspelning på den kristna tendensen att se på det så kallade Gamla testamentet (Torahn och de profetiska skrifterna) som den blodddrypande, mörka delen av Bibeln innefattande en hämndlysten Gud, medan Nya testamentet (evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken) anses ha en mer ljus prägel och torgför en ”trevligare” Gud. Ändå kommer vi inte ifrån att det var från de judiska urkunderna Jesus hämtade grundvalarna för sitt budskap.

Och att också den milde Jesus kunde vara rätt svavelosande ibland: som då han rensade Herodes tempel från månglare; som då han röt åt sin mor Maria att ”gå bort ifrån mig, kvinna” då han fann henne alltför påträngande; som då han förkunnade att den som tar till svärd skall med svärd förgås; som då han utbrast att han inte kommit med fredens budskap utan med svärd; som då han uppmanade sina anhängare att ta avstånd från far och mor, släkt och vänner om de ville vara värdiga efterföljare; som då han bryskt ombad representanterna för samtidens religiösa etablissemang att dra dit pepparn växer; som då han uppmanade folk att riva ut ögon eller hugga av sig armar om dessa kroppsdelar var dem till förförelse. Med mera, med mera.

Jesus går hårt fram bland månglarna i templet.

Jesus var förvisso en fridsfurste – men inte en menlös sådan. Det finns gott om meningar som tillskrivits mannen från Nasaret som bildat underlag för de fanatiker och krigshetsare som tolkat Jesu ord ”som Fan läser Bibeln”. Korståg, judeförföljelser och inkvisition är några exempel härpå.

Allt hänger egentligen på sinnesförfattningen hos den som tolkar skrifterna, något som gäller alla religioner. Det var den visdom jag tog med mig från Sveriges interreligiösa fredsråds möte.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kyrksprängningen i Bagdad, Sveriges interreligiösa fredsråd

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Demonstration mot terror, möte för fred”

  1. Lars M Hermansson Says:

    Man kan också konstatera att möten till stöd för staten Israel i allmänhet blir störda på ungefär samma sätt som SD:s torgmöten och av samma extremistgrupper på vänsterkanten.

  2. Tommy Hansson Says:

    Förvisso.

    Det är Ohlys ”utomparlamentariska grupper” som gör sig breda.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: