Min lilla fina julkrubba. Foto: Tommy Hansson
Dags att summera julen 2016. För mig blev det en jul i rosenrött.
Det är inte så romantiskt som det låter – snarare tvärtom. Jag drabbades nämligen av den inte så lustiga åkomman rosfeber. http://rosfeber.se/symptom-pa-rosfeber/
Det började onsdagen den 21 december. Jag hade just som gåva tagit emot en fåtölj av en snäll svägerska, då jag plötsligt började få svåra frossbrytningar och samtidigt kunde notera att mitt högra ben fått röda utslag och börjat svullna. Febern steg snabbt till 39,3 grader Celsius. Utslagen i sängläge resten av dagen med underliga drömmar och noll aptit.
På fredagen var jag så pass pigg att jag lyckades praktisera mig ner till stan och inhandla julmat och klappar till de närmaste. Den planerade jullunchen hos den andra svägerskan fick dock ställas in, men det kändes ändå bra att ha hunnit med klapparna som jag skickade med min son. Jag är inte direkt någon hängiven julfirare, men de grundläggande traditionerna försöker jag hålla på.
För att gå vidare i berättelsen om min rosenröda jul så fick jag omsider besök av den svägerska, till yrket läkare, som anordnade jullunchen. Hon ställde, efter att smått förskräckt ha inspekterat mitt röda och svullna ben, diagnosen rosfeber samt försåg mig med penicillin. Hon rekommenderade mig även att uppsöka akuten vid Södertälje sjukhus.
Det av rosfeber angripna benet. Foto: Tommy Hansson
På akuten tog det cirka tre timmar innan jag fick träffa en ung, kvinnlig och kompetent läkare som noga studerade benet och med en spritpenna markerade röda områden. Hon menade att det var ett okomplicerat fall av rosfeber som inte borde leda till vare sig blodförgiftning, blodpropp eller amputation. Hon skrev även ut ytterligare penicillin samt dubblade min svägerskas dosering på grund av min vikt.
Så nu skall allt mänskligt att döma vara under kontroll. Ja, benet är alltjämt svullet och rött, men det gör inte ont och jag kan gå obehindrat, låt vara att jag nätt och jämnt kan få på mig en sko på den svullna foten. Jag vore inte den jag är om jag inte kunde se något försonande romantiskt även i denna åkomma.
Här således den vackra irländska folkvisan ”Red Is the Rose” med Nanci Griffith och The Chieftains: https://www.youtube.com/watch?v=yvS8KkzKTjQ
Vi skriver nu den 28 december, således den tid mellan jul och nyår då man kan känna sig lätt desorienterad vad beträffar tid och verklighet. En ganska behaglig tid för återhämtning och eftertanke hos en nybliven pensionär. Vis av liv och erfarenhet förväntar jag mig ingenting särskilt under det kommande året men hoppas på och ber för gudomligt beskydd och god hälsa för nära och kära.
Jag tycker uppriktigt synd om alla ateister och andra som inte kan uppleva den unika känslan av att Gud verkligen bryr sig om en. Gud som är nåd, barmhärtighet och kärlek och som vill mitt absolut bästa-alltid!
Tommy Hanssons Blogg 