Nazism och islamism – två sidor av samma mynt

Jag har av politiska vänner någon gång fått kritik för att ”blanda ihop nazismen med islamismen”. Det skulle i detta perspektiv vara ett icke-seriöst skamgrepp i debatten. Jag håller naturligtvis inte med.

Det finns i själva verket ovedersägliga kopplingar mellan dessa båda ideologiska entiteter, och då inte bara beroende på att böcker såsom Hitlers ”Mein Kampf” och falsifikatet ”Sions vises protokoll” går som smör i solsken i muslimska länder inklusive de palestinska territorierna och EU-aspirerande Turkiet. Jag skall här exemplifiera och personifiera med Mohammad Haij Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem 1921-48, samt överste Otto Skorzeny, en dödsföraktande SS-officer som i landsflykt blev en central rådgivare till Egyptens diktator Nasser.

Mohammad Haij Amin al-Husseini med en tysk soldat.

Amin al-Husseini (1895/97 – 1974) var en palestinsk arabnationalist som ledde den arabiska kommuniteten i det brittiska mandatet Palestina, med titeln stormufti av Jerusalem, 1921-48. Han anses av många bedömare ha varit hjärnan bakom de beryktade upploppen i Jerusalem 1929, då 135 judar och 136 araber dödades, medan 340 judar och 240 araber skadades. Al-Husseini motsatte sig vidare starkt planerna på att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina, som till och med Första världskriget administrerades av det Ottomanska riket (senare Turkiet). Al-Husseini protesterade också kraftigt mot såväl FNs delningsplan för Palestina 1947 som Jordaniens konung Abdullahs plan att expandera det jordanska territoriet in på Palestinas område. Det har diskuterats huruvida stormuftin i sin kamp för ett arabiskt-muslimskt Palestina, kemiskt fritt från judar, vägleddes av antisemitism eller arabnationalism. Förmodligen var det litet av båda dessa ingredienser.

Att al-Husseini var såväl antisemit som antisionist är i varje fall ställt utom varje  tvivel. Sedan han blivit efterlyst av britterna 1937 flydde han till Libanon och hamnade därefter i Irak, där han ledde en pronazistisk revolt i maj 1941. Sedan revolten misslyckats tog stormuftin först sin tillflykt till Mussolinis Italien, innan han slog upp sina bopålar i Nazityskland. Han träffade den av honom mycket beundrade Adolf Hitler 1941. Haij Amin al-Husseini engagerade sig med liv och lust i Tysklands krigsansträngningar mot de allierade, och i arabiska radioutsändningar från Berlin manade stormuftin till slakt på judar överallt.

Efter Palestinakriget 1948, då arabkoalitionen skändligen misslyckades med att utplåna den nyligen bildade staten Israel, förlorade al-Husseini sin makt och dog slutligen i Beirut 1974. På många sätt kan emellertid Mohammad Haij Amin al-Husseini anses vara den huvudsakliga inspirationskällan bakom den palestinska arabnationalism, kombinerad med islamistisk ideologi, som ligger bakom den kampfilosofi som i dag vägleder terroriströrelsen Hamas.

Den korrupte PLO- och al-Fatah-ledaren Yassir Arafat, som egentligen hette Rahman Abdul Rauf el-Qudwa, tillhörde för övrigt samma släkt som al-Husseini.

Standartenführer Otto Skorzeny, Nassers nära rådgivare.

En helt annan gestalt var naturligtvis Otto Skorzeny (1908-75), en cirka två meter lång österrikare som utbildade sig till ingenjör i Wien och på 1920-talet gick med i det nationalsocialistiska partiet. Skorzeny, som hade ett stort ärr i ansiktet efter att ha utkämpat en duell, kom tidigt med i Heinrich Himmlers Schutz-Staffeln (SS) och steg snabbt i graderna för att slutligen bli Standartenführer (överste). Skorzeny deltog under Andra världskriget i de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna, Balkan och Sovjetunionen. Han skadades på östfronten och återvände till Tyskland 1941.

Otto Skorzeny blev världsberömd när han ledde den djärva fritagningen – medelst glidflygplan – av den fängslade diktatorn Benito Mussolini från bergstoppen Gran Sasso d´Italia 1943. 1944 skickades Skorzeny av Hitler till Budapest som ledare för Operation Panzerfaust, som syftade till att hindra Ungerns ledare Miklós Horthy från att skriva på en separatfred med Sovjetunionen. Under den så kallade Ardenneroffensiven i februari 1945 ledde den fullkomligt orädde Skorzeny den tyska Operation Greif, då han mot alla krigslagar ledde en brigad utrustad med beslagtagna amerikanska jeepar och tyska, engelsktalande soldater i amerikanska uniformer.

Skorzeny greps i maj 1945, anklagad för krigsförbrytelser. Han lyckades emellertid rymma och tog sig småningom till Francos Spanien; Skorzeny har bland annat utpekats som grundare av den nazityska flyktorganisationen ODESSA, odödliggjord genom Frederick Forsyths politiska thriller ”Täcknamn ODESSA” samt filmen med samma namn.

Det som mest intresserar oss i sammanhanget är dock Skorzenys verksamhet som nära rådgivare åt Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser efter dennes statskupp mot den depraverade kung Farouk 1952. Skorzeny var, i likhet med så många andra högt uppsatta nationalsocialister av österrikisk extraktion såsom Hitler, Kaltenbrunner och Eichmann, övertygad antisemit. Det föll sig därför naturligt för honom att i Kairo ta anställning som ytterst välavlönad  rådgivare åt den flammande arabnationalisten Nasser. Landsflyktiga nationalsocialister var, tack vare sin judefientliga verksamhet under kriget, synnerligen uppskattade i en arabvärld som var ingrodd med flertusenårig antisemitism.

Det var generalen Reinhard Gehlen som fick uppgiften att rekrytera förutvarande tyska officerare till Nassers Egypten, och han satte samman ett team om 200 man, som tidigare tjänstgjort i SS eller Wehrmacht, under befäl av artillerigeneralen Wilhelm Farnbacher. Skorzeny och hans män skulle organisera Nassers hemliga polis samt  spionage och sabotage mot Nassers många inhemska fiender. Metoderna som kom till användning var hämtade direkt ur Gestapos instruktionsmanual. General Gehlen framhöll själv vid ett tillfälle: ”Vi fann arabländerna särskilt villiga att sluta tyskar med ett skenbart ‘nazistförflutet’ till sig” (citerat ur Charles Whiting: ”Skorzeny. The Most Dangerous Man in Europe”, 1998).

Skorzenys viktigaste uppgift var dock att bekämpa de hatade judarna. Han började träna de första palestinska terroristerna, vilka alltsedan dess berett staten Israel de största svårigheter. Och han smugglade in de senaste automatvapnen från bland annat Belgien och Italien till Egypten, därmed trotsande ett hemligt internationellt vapenembargo som skulle förhindra Egypten från att delta i ett nytt angrepp mot Israel. Även ”dödens tekniker”, tyska kemister med kunskap i att tillverka kemiska stridsmedel, fann vägen till arabvärlden under denna tid.

Nasser kickar judarna i Medelhavet, enligt en libanesisk tecknares synsätt.

Den militante antikommunisten Skorzeny sade upp sig hos Nasser i mitten på 1960-talet, då Egypten började samarbeta med Östtyskland och Sovjetunionen. Han slutade sina dagar i Madrid några månader innan Francisco Franco avled och slapp därmed uppleva demokratiseringen av Spanien, något han säkerligen var tacksam för.

Att peka på den nära frändskap som finns mellan islamism/arabnationalism och nationalsocialism är, vilket framgått av denna historik, inte ett plumpt debattknep. Det är endast att konstatera faktum. Nazism och islamism kan helt enkelt sägas vara två sidor av samma mynt.

Explore posts in the same categories: Andra världskriget, Antisemitism, araber, arabnationalism, Gamal Abdel Nasser, Hitler, Islamism, Israel, judar, Mellanöstern, Mohammad Haij Amin al-Husseini, nazismen, otto Skorzeny, Palestina, terrorism, yassir Arafat

5 kommentarer på “Nazism och islamism – två sidor av samma mynt”

  1. Jacob I Says:

    hej, Tommy!
    Det är bra att du tar upp Amin al-Husseini till fokus. Det är ju denne som mer eller mindre är arkitekten bakom hela Mellanösternkonflikten. Amin al-Husseinis agenda så fort han blivit stormufti i Jerusalem var att hetsa muslimer mot judar vilket han bevisligen lyckades med. Ett av hans första åtgärder var att lönnmörda de imamer som hade goda relationer med den judiska befolkningen.
    Det råder ju som bekant stor okunnighet om upprinnelsen till denna konflikt. Inte minst det faktum att när de första europeiska judarna genom hårt arbete lyckats göra de landområden i dåvarande Omanska Palestina de köpt av turkiska och arabiska godsägare beboeliga (det rörde sig om obeboeliga träsk- och ökenområden) sökte sig araber från närliggande områden dit då det fanns gott om arbete. Då judarna inte hade möjlighet att betala dessa kontant fick de istället egna jordbitar att bo och bygga på. Det var så de små arabiska byar (som enligt Palestinagrupperna skulle ha förintats av sionister) växte upp. Fakta är att relationerna mellan judar och araber var goda, tills att al-Husseini dök upp och skapade splittring, vilket i augusti 1929 resulterade i de första judepogromerna i dåvarande brittiska Palestina. Någon arabisk palestinastat har aldrig existerat (araberna har ju inte vistats längre i området än judarna). Palestinier kallades fram till 1948 samtliga bosatta väster om Jordanfloden, både såväl judar som araber.
    Intressant att notera är också att al-Husseini var 1928 en av grundarna till Muslimska brödraskapet. Vidare att al-Husseini den 25 nov. 1941 fick audiens hos führern, där han vädjade till denne att, istället för att skicka judar till Palestina, söka en bättre lösning på problemet. Som en följd av detta möte hölls två månader senare, 20 jan. 1942, Wannseekonferensen i Berlin där de nazistiska ledarna fastställde den slutliga lösningen av judefrågan, dvs. total utrotning av det judiska folket.
    Amin al-Husseini är mycket riktigt släkt med Yassir Arafat, närmare bestämt dennes farbror. Arafat hette ju egentligen Muhammed Abd ar-Raut al-Qudwah al-Husayni.

  2. Tommy Hansson Says:

    Amen!


  3. […] Avci skriver om islamisten Mohammed Omar och Förintelseförnekelse. Läs även Fredrik Malm, Tommy Hansson, Fred i Mellanöstern, Expressen i […]

  4. Kristian Says:

    Nassar är de kristna trots allt…det var inte muslimer som utrotade 6 miljoner judar utan kristna.
    Folkmord från kristna har existerat i alla tider..
    såsom utrota indianer, förslava svarta, Bosnien kriget, utrota judar flera ggr i histioran….

    • Tommy Hansson Says:

      ”De kristna”…det är en grov generalisering. Vet inte heller varför du kallar troende nationalsocialister för ”kristna”. Nazismen stödde sig ju delvis på den uttalat antikristne filosofen Nietzsches övermänniskoideal. Att Hitler var nominellt katolik gör honom naturligtvis inte till ”kristen”. Hitler bekämpade de kristna idealen.

      Det enda som kan jämföras med nationalsocialismen i folkmordsväg är naturligtvis den ateistiska kommunismen. Uppgifter om antalet öda i Lenin/Stalins Sovjet respektive Maos kina varierar, men det torde röra sig om minst 100 miljoner i alla fall.

      Sedan bör du lägga märke till att jag talar om islamism, inte om islamism eller muslimer i allmänhet. Jag drar inte alla muslimer över en kam som du gör med kristna.

      Indiankrigen, Bosnien-kriget, slaveriet var förvisso hemska men inte ”folkmord”. Historiens värsta slavhandlare har sannolikt araber varit – slaveriet pågår för övrigt än i den arabiska världen medan det avskaffades i USA för cirka 150 år sedan.


Lämna ett svar till Tommy Hansson Avbryt svar