Ännu en dag lagd till hävderna…

Tidermans konditori mitt emot Centralstationen i Södertälje.

Tänkte avsluta den här måndagen 9 september i Herrens år 2013 med att anteckna litet om vad som sig tilldragit haver och något om mina tankar inför detta. På intet sätt något tvång att läsa!

Inledde dagen med att försöka nå fram till min husläkare på dennes telefontid för att få besked om de senaste provsvaren samt resultat av lungröntgen. Gick inget vidare. Får försöka igen på torsdag eftersom han inte träffas på telefon tisdagar och jag inte har möjlighet att ringa på onsdag.

Författade två bloggtexter under första hälften av dagen: en om hur palestinaarabiska Fatah, som bekant sossarnas ”kära systerparti”, på sin facebooksida regelmässigt hyllar terrorister och massmördare samt en om varför jag lämnade Svenska kyrkan för 14 år sedan och om samma kyrkas tragiska förfall. Den senare texten egentligen en bearbetning av en krönika jag hade inne i Dispatch Internationals nätupplaga. Gladde mig åt att ingen mindre än riksdagsman Kent Ekeroth retwittrade Fatah-texten.

Tog sedan ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet ner på stan. Lämnade först in en ansökan på polishuset för tillstånd om flygbladsutdelning inför kyrkovalet på lördag. Därefter fika på Tidermans konditori innan det var dags att bege sig till presidiemötet med kultur- och fritidsnämnden, där jag justerade protokollet från senaste ordinarie nämndmötet.

Om någon bör jämföras med Hitler är det definitivt psykopaten Assad som använt kemstridsmedel mot egen befolkning.

Smet litet tidigare från Stadshuset för att hinna upp till tidskriften Contras lokal för kuvertering inför det kommande utskicket; jag medarbetar i detta nummer med två artiklar: en om situationen i Iran under nye presidenten Hassan Rohani och en om avhoppade islamisten, numera kommunisten (?) Mohamed Omar. Vilken för övrigt en gång medarbetat i Contra med en nyanserad artikel om Spanska inbördeskriget.

Läsarna av det kommande numret utlovas en omväxlande läsning. Tidskriften har kommit ut sedan 1974, vilket nog måste sägas vara en anmärkningsvärd prestation med tanke på att den inte får några som helst bidrag utan i princip lever på läsarnas välvilja. Under slutet av månaden byter vi lokal från Södermalm till förorten, vilket sparar ett antal pengar. Den som läst in sig på min publicistiska bakgrund vet att jag var ansvarig utgivare under åren 1994-2009. Numera ”bara” medarbetare.

Glada Stinsen på Rosenlundsgatan i Stockholm.

Kunde inte neka mig nöjet att klämma en bärs på Glada Stinsens uteservering innan hemfärd med södertäljependeln. När jag satt här för några år sedan kunde jag på nära håll beskåda hur kronprinsessan Victoria och dåvarande herr Daniel Westling med livvaktsfölje passerade förbi på Rosenlundsgatan. Inget kronprinsesspar i sikte nu, men däremot kom en man i rullstol fram och tiggde en cigarrett. Han fick självklart en, icke minst beroende på att han hade en silverne Davidsstjärna i en kedja runt halsen. Jag visade honom den Menorah jag själv bar.

Hemfärden gick utan mankelimang, men jag måste bekänna att jag nickade till litet efter en lång dag. Dessförinnan hade jag dock hunnit påbörja Anna Arutunyans bok Tsar Putin, som verkar lovande. Den tar fasta på den tradition av feodalism och outvecklade demokrati som gör det möjligt för en despot som Putin att styra landet.  Medan jag väntade på bussen fick jag syn på en igelkott, som tultade iväg i ett gräsparti nära hållplatsen. Gulligt! Den såg tämligen tjock och fet ut, kanske äter den upp sig inför kommande idevistelse.

Naturligtvis har jag även under dagen funderat på diverse saker. ”Cogito, ergo sum”, som Cartesius uttryckte sig. Jag tänker, alltså är jag till. Bland annat på det här med mejl- och SMS-kultur. De gånger jag icke svarat på meddelanden av detta slag kan nog räknas på ena handens fingrar. En  del andra har tydligen inte samma värderingar, hur vänligt man än försöker formulera sig. De har väl Viktiga och Betydelsefulla Saker för sig, kan man tänka.

En annan sak jag tänkt på är den ohemula hetsen mot USAs president Obama. Time Magazine har i dagarna haft ett omslag avbildande Obama i naziuniform. Alltså samma tidning som en gång utnämnde den äkta herr Hitler till ”årets man”. Jag är normalt ingen beundrare av Obama, och jag är inte säker på att Syrien bör bombas eller raketbeskjutas, men någon djävla måtta (ursäkta uttrycket) får det ändå lov att vara. Om någon bör jämföras med Hitler i sammanhanget är det givetvis psykopaten Assad i Syrien. Hos mig finns inte skuggan av ett tvivel om att han använt kemvapen mot sin egen befolkning. Att han ogillas av islamister gör honom inte till ett helgon.

Siktet inställt på idet, kanske…

Ännu en dag har lagts till hävderna. I morgon har jag en massa skrivarbete framför mig, vilket jag ser fram emot. Hoppas slutligen dottern kommit lyckligt och väl fram till Glasgow, där hon skall studera internationell ekonomi i fyra år. Lyckligtvis kommer hon hem ibland däremellan, närmast i slutet på oktober.