En kritisk titt på HBTQ-lobbyn

Den som vill ta del av garanterat icke politiskt korrekta kommentarer i ofta kontroversiella ämnen gör väl i att följa podcasten ”Ingrid & Conrad”.

I det senaste avsnittet av sagda pratprogram belyses under vinjetten ”Nyfiken på” den så kallade HBTQ-rörelsen, vars härjningar i svenskt samhällsliv alltför ofta tillåts stå oemotsagda. Presentationen lyder så här:

Ingrid och Maria tar sig i dag an hbtq-rörelsen och hur den påverkar samhället. Det råder ingen tvekan om att homosexuella har betydligt sämre psykisk och fysisk hälsa än heterosexuella – ändå föraktas kärnfamiljen och hbtq-varianterna lyfts fram som förebilder. Varför är hbtq-agendan så tydligt vänster? Har verkligen alla bögar och flator samma politiska åsikt? En del av svaren får du av vår expertkommentator Carl. https://soundcloud.com/ingridochconrad/nyfiken-pa-8-hbtq

Alla homosexuella med flera medlemmar i HBTQ-kommuniteten är inte politiska och/eller deltar i Pride-festivaler och andra liknande jippon. De önskar leva i fred och gör ingen större sak av sin sexuella läggning och är värda all respekt för sitt val. För andra i samma grupp är HBTQ-engagemanget del i en politisk kamp mot den rådande så kallade heteronormativa samhällsordningen.

Alla homosexuella går inte i Pride-tåg med Reinfeldt, Babsan och Beatrice Ask.

Den politiska HBTQ-verksamheten har bytt ut den socialistiska/kommunistiska klasskampen mot sexualiteten. Med denna som hävstång skall det gamla ”störtas i gruset”, som det heter i den käcka socialistiska kampsången Internationalen från slutet på 1800-talet. https://www.youtube.com/watch?v=FlCimph7WDE

Liksom så många andra upprorsrörelser emanerar HBTQ-rörelsen från det akademiska USA, där den så kallade queer-teorin såg dagens ljus. Författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005) har påpekat, att denna rörelse i dess radikala form tycks gå ut på att klubba ner allting som grundar sig på etablerad tradition och etik.

Den konservative debattören David Horowitz menade i en artikel i tidskriften The American Spectator (januari 1993, min översättning från engelskan):

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger just i idén om det ‘normala’, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld. (Citerat ur Tommy Hansson: Åter till det Kalla kriget, Contra 1993, avsnittet ”Bögrevolten” sidan 98)

Med andra ord är den radikala queer-teorin betydligt radikalare än kommunismen, som nöjer sig med att omdana de mänskliga produktionsförhållandena för att på så sätt skapa ett utopiskt samhälle enligt marxistiska principer. Bögrevolten, för att nu använda det uttrycket, är den slutgiltigt revolutionära programförklaringen: den förkunnar icke blott Guds och det etablerade samhällets död och undergång utan själva naturens död.

Friedrich Nietzsche: queer-teorins föregångsman?

Det finns klara paralleller mellan queer-teorin och den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) övermänniskoideal om den dynamiska människan som sin egen gud. http://www.filosofer.se/nietzsche.html

Att ge sig på själva naturen kan dock få konsekvenser som inte förutsetts. Sålunda har det visat sig – vilket också påpekas i ovan citerade påannons till aktuellt avsnitt av ”Ingrid & Conrad” – att såväl homosexuella med flera kategorier ingående i HBTQ-gruppen som deras barn ofta uppvisar sämre hälsa än heterosexuella. Om detta finns vetenskapliga studier, bland andra denna: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

I början av ”Nyfiken på HBTQ-rörelsen” konstaterar Ingrid Carlqvist att den homosexuella livsstilen i media nästan undantagslöst framställs som typ ”fräck” och ”inne”. Att vilja omvända heterosexuella till att bli bögar och lesbiska presenteras som någonting bra, men då det blir tal om motsatsen skrias det i himlens höjd: då talas det om att en persons sexuella läggning är given från födseln och att det finns absolut inga möjligheter att ändra på den. Här en länk till en text av denna bloggare om en TV-sänd plädering för att heterosexuella kvinnor borde bli lesbiska: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/23/rabiata-feminister-pladdrar-om-lesbianism-samtidigt-som-barnen-far-illa/

Detta är sannolikt ett direkt felaktigt påstående. Enligt en noggrann 1960-talsstudie, som tog tio år att genomföra, påvisade psykoanalytikern Irving Bieber (1909-91) och hans medarbetare att homosexualitet kan vara ett inlärt och ej medfött beteende som har med barndomen och relationerna till föräldrarna att göra. Studien bygger på 166 homosexuella mäns utvecklingshistorier vilka jämförs med 100 heterosexuella mäns motsvarande livserfareheter.http://www.emaso.com/links/REF-Books/REF.4-B.htm

Psykiatrikern Charles W. Socarides (1922-2005) drar liknande slutsatser med sin så kallade preoidipala teori från 1978, enligt vilken homosexualitet har sitt ursprung i en beteendestörning i två-treårsåldern. Han menar även i en uppsats, som länkas till här nedan, att tendensen att utan vidare acceptera påståenden om en oundviklig homosexualitet leder till negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Ty om homosexualitet är ett inlärt beteende så finns också möjligheten att det kan läras bort. http://www.orthodoxytoday.org/articles/SocaridesErosion.php

Därmed inte sagt att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-gruppen inte förtjänar att åtnjuta den aktning och respekt som tillkommer alla andra samhällsmedborgare. En sådan respekt är enligt min mening en självklarhet. I ett civiliserat samhälle kastar vi inte ned homosexuella från hustak, vilket radikala islamistgrupper brukar ägna sig åt. Det måste dock vara tillåtet att öppet och utan skyddsnät skärskåda och debattera den mäktiga HBTQ-lobbyns argument och påståenden, precis som sker i ”Ingrid & Conrad”-avsnittet ovan.

Slutligen kan noteras ett intressant initiativ som tagits av en ortodox rabbin i Israel, som går ut på att homosexuella män och lesbiska kvinnor ingår äktenskap med varandra. Jag har tidigare behandlat detta här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/23/bogar-gifter-sig-med-lesbiska-i-israel/

 

 

 

 

 

Rabiata feminister pladdrar om lesbianism – samtidigt som barnen far illa

  Mian Lodalen och Södertörns-forskaren Matilda Tudor förespråkar en lesbisk livsstil.

Nu är det meningen att heterosexuella kvinnor skall lära sig bli homosexuella.

I alla fall om vi får tro lesbiska författarinnan Mian Lodalen och ”vänsterforskaren” Matilda Tudor från (var annars?) Södertörns högskola. I SVT-programmet ”Gomorra…” förlåt, ”Gomorron Sverige” den 22 maj tilläts damerna göra reklam för sin bok En handbok i konsten att bli lesbisk via en myspysig soffintervju.

Deras huvudtes är att hetero-kvinnor förtrycks av såväl samhället (strukturellt) som i hemmet (av karlsloken). Därför är det bättre, menar de, att kvinnorna övergår till att så att säga spela på egen planhalva. Det behöver inte ens ha med sexuella motiv att göra, den sexuella omorienteringen kan vara ett sätt att göra ett ”feministiskt ställningstagande”.

Eljest har det som bekant från HBTQ-håll med den drucknes envishet hävdats, att homosexualitet är medfödd, den kan man för allt smör i Småland inte tillägna sig eller ändra på. Detta evangelium har predikats i tid och otid så att det blivit helt allenarådande.

Nu ifrågasätts det helt plötsligt av Lodalen och Tudor, och man väntar med spänning på en auktoritativ reaktion från ledande homolobbyister. Ty om man kan övergå till homosexualitet efter att ha varit hetero, då är det naturligtvis lika möjligt att göra tvärtom med eller utan hjälp av psykologisk sakkunskap.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att referera till en studie som publicerats i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4), som tydligt visar att barn som lever i en homosexuell familjerelation klarar sig sämre än barn med  föräldrar av olika kön. Studien omfattar 2988 unga vuxna (åldrarna 18-39 år), vilka växt upp i åtta olika typer av familjer.

Mer om studien här:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

 Bäst för barnen.

Studien visar att barn till föräldrar med två heterosexuella föräldrar – det vill säga en pappa och en mamma – klarat sig betydligt bättre i livet än de som växt upp i en familj med homosexuella relationer. Sämst av alla de personer som studien analyserat har barn i lesbiska parförhållanden klarat sig. Dessa är i högre grad arbetslösa, deltidsanställda och lever på socialbidrag.

Dessa personer uppvisar vidare i högre utsträckning drogrelaterad problematik och ägnar sig åt brottslighet än personer som vuxit upp i andra typer av familjekonstellationer. De har också mer frekvent tvingats till sexuella handlingar mot sin vilja samt visar en högre förekomst av självmordstankar. De mår helt enkelt sämre, är olyckligare.

Studien kritiserar också  tidigare studier vilka hävdat att barn i homosexuella familjer klarat sig bättre än barn i traditionella familjer. Dessa studier uppges ha varit mindre noggranna och seriösa än den nu föreliggande studien.

Studien som presenteras i Social Science Research bekräftar vad det sunda förnuftet säger och alltid har sagt: att barn som växer upp i familjer med två vuxna förebilder av motsatt kön generellt har bättre förutsättningar att möta vuxenlivet. Sedan finns det naturligtvis alltid undantag i form av dysfunktionella familjer, i vars ställe i stort sett vad som helst vore bättre.

Den aktuella studien ger en allvarlig bakgrund till Lodalens och Tudors oseriöst tramsiga skolflickspladder i TV-soffan om att kvinnor bör bli lesbiska för att slå ett slag för feminismen. Fniss, ha-ha-ha, ti-hi, kul och fräckt. Hur barnen mår tillsammans med de självförverkligande flatorna är inte ett spår  intressant. Men så har ju aldrig omtanken om barnen, vare sig de födda eller ofödda, varit speciellt utmärkande för feminismen.

Rabiata feministen Tiina Rosenberg, en av Feministiskt initiativs grundare.

Vill slutligen påminna om att rabiata feministen, den lesbiska Fi-grundaren professor Tiina Rosenberg, för några år sedan kallade alla kvinnor som hade sex med män för könsförrädare. Kanske en magistral förebild för Lodalen och Tudor?