Inga krigsrubriker när V tappar 2,0 procent

United Minds/Aftonbladet april 2013: SD 10,1 procent och tredje största parti.

I opinionsinstitutet Ipsos senaste  mätning backar Sverigedemokraterna med 1,3 procentenheter till 6,7 procent. SD är därmed fjärde största parti knappt före Folkpartiet på 6,6. Naturligtvis blir det krigsrubriker på löpsedlarna.

När samma SD ungefär samtidigt noteras för 10,1 procent i United Minds/Aftonbladets väljarbarometer för april 2013, som omfattar tiden 18 mars till 21 april, och åter seglar upp som tredje största parti, är det så gott som tyst. Med undantag för att partiet faktiskt går tillbaka med ”hela” 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning…komik på hög nivå. Läs mer här:

http://www.politico.se/artikel/6250/sd-tredje-st%C3%B6rst-i-united-minds-f%C3%B6r-april/

De vill ju så förtvivlat väl att SD skall sjunka som en sten i opinionen, de kära etablissemangsjournalisterna. De slår nästan knut på sig själva för att få till det. Detsamma kan väl sägas gälla förgrämda SD-avhoppande twittrare av typ Dragan Klaric och Tommy Funebo.

En teori som omhuldas bland extremnationella SD-kritiker är vidare att den marginella tillbakagången beror på uteslutningen av Patrik Ehn med flera inte riktigt rumsrena tidigare SD-medlemmar, som brukar applåderas av denna typ av personer och sajter. De blir martyrer för SDs så kallade men icke-existerande PK-fiering.

En betydligt mer närliggande förklaring är att tillbakagången har att göra med att SD inte synts i rampljuset speciellt mycket under de senaste månaderna, då Socialdemokraterna hamnat i fokus genom den fortfarande pågående så kallade Omar Mustafa-affären. Noteras bör i det sammanhanget att S-debaclet inte verkar ha skadat det största oppositionspartiet i mätningarna. I United Minds går man således upp 0,2 procentenheter till 31,8. procent.

Jimmie Åkesson under sitt bejublade vårtal med nya partiloggan i bakgrunden. Foto: Photo2be

Efter Jimmie Åkessons av anhängarna bejublade vårtal den 27 april och uppmärksammade debatter mot integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdshetsminister Maria Arnholm – den senare för övrigt en gång i tiden chef för rabiate SD-hataren Bengt Westerbergs stab – finns dock möjligheten att det börjar gå uppåt i SD-opinionen igen. Någon större dramatik har det för övrigt aldrig varit fråga om – i den nyligen offentliggjorda genomgången av de senaste åtta opinionsmätningarna är SD som vanligt tredje största parti.

Inte bara Sverigedemokraterna backar. I United Minds för april går exempelvis Vänsterpartiet bakåt med icke mindre än 2,0 procentenheter till 5,8 procent, vilket var ungefär vad detta gamla kommunistparti brukade parkera på före Gudrun Schymans partiledartillträde. Några krigsrubriker avseende V:s kräftgång har i alla fall jag inte sett till.

Kanske beror detta helt enkelt på att V inte är något särskilt spännande parti. Det är ett klassiskt, extremsocialistiskt betongparti vars bäst före-datum gick ut någonstans i höjd med Moltov-Ribbentroppakten 1939.

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.