Litet om och med Gary Lewis and the Playboys

Ibland får jag en låt i huvudet som liksom etsar sig fast i hjärnvindlingarna ett tag. Här ett sådant exempel: ”Save Your Heart for Me” med 1960-talsbandet Gary Lewis and the Playboys: https://www.youtube.com/watch?v=H6N80zTBmtE

För att minnas denna bör man rimligen ha varit född på 1950-talet eller tidigare. Låten låg etta på Tio-i-topp i oktober 1965 och var en av Los Angeles-bandets första megahits. Gruppen framträdde även i det svenska TV-programmet Drop in. Gary Lewis är äldste sonen i en barnaskara på sju till den berömde judiske komikern Jerry Lewis (född Joseph Levitch), som nyligen avled 91 år gammal. Mamman heter Patti Palmer.

Här syns far och son i en inspelning från mitten av 1960-talet, då Gary och hans Playboys framför hitten ”Everybody Loves a Clown (So Why Don´t You?)”: https://www.youtube.com/watch?v=BxInSDeiSkc

Gary Lewis (till höger) med sin berömde far Jerry Lewis (1927-2017).

Bandet upptäcktes i samband med ett engagemang på Disneyland. Gary Lewis hade inte avslöjat att han var son till megakändisen Jerry Lewis, då han ville göra sig ett namn på sina egna premisser. Ursprungsmedlemmarna var Gary Lewis (född 1946), sång och trummor, Alan Ramsey (1943-85), bas, David Walker (1943), kompgitarr, John West (1939), elorgel/dragspel och David Costell (1945), ledande gitarr.

Genombrottet kom med ”This Diamond Ring” 1964: https://www.youtube.com/watch?v=jfoqTnsXJ20

Andra musikaliska framgångar var ”Count Me In”, ”My Heart´s Symphony”, ”Sure Gonna Miss Her” och ”She´s Just My Style”. Gary Lewis and the Playboys höll på till 1970 men har därefter framträtt sporadiskt med olika besättningar.

Klassisk brittpop: Hedgehoppers Anonymous

 

Hedgehoppers Anonymous framför ett RAF-plan i tidstypiska scenkläder.

It´s good news week
Someone dropped a bomb somewhere
Contaminating the atmosphere
And blackening the sky

Se där några minnesvärda rader från den brittiska popgruppen Hedgehoppers Anonymous hitlåt ”It´s Good News Week”, som parkerade på Tio-i-topp 1965. Den nådde # 5 på Englands-listan och # 48 på den amerikanska billboardlistan. Låten kan väl närmast kallas en upp-poppad protestsång.

Så här låter den:

https://www.youtube.com/watch?v=Q4KzGKnuUuc

Gruppen bildades i november 1963 under namnet The Trendersetters. Det var när producenten och låtmakaren Jonathan King ”upptäckte” dem 1965 som de fick byta namn till Hedgehoppers Anonymous (De anonyma häckhopparna).

Bakgrunden till namnet är att samtliga bandmedlemmar utom en var anställda av det brittiska flygvapnet vid basen RAF Wittering nära Peterborough i östra England, 121 kilometer norr om London. Hedgehoppers var RAF-slang för lågtflygande plan.

Bandmedlemmar var Mick Tinsley, född 1940 (sång), John Stewart, född 1941 (gitarr), Alan Laud, född 1946 (gitarr), Ray Honeyball, född 1941 (bas) och Leslie Dash, född 1943 (trummor).

Det är den uppsättningen ni ser på bilden överst. När gruppen turnerade i Sverige 1967 var det dock delvis med andra namn. Flera år senare fick ett gäng andra musiker tillåtelse av producenten Jonathan King att använda den ursprungliga grupprns namn, men det är en annan historia,

”It´s Good News Week” blev gruppens första singel och enda riktigt rejäla hit, vilket gjort att bandet kallats a one-hit wonder. Vilket jag tycker inte är riktigt rättvist, då deras ”Don´t Push Me” gjorde viss lycka i alla fall i Sverige; jag har ett distinkt minne av låten från mina tidiga tonår och spelade säkerligen in den från radion på min rullbandspelare av märket Grundig:

https://www.youtube.com/watch?v=KoMUz2b2crk

Hedgehoppers gjorde också bland andra låtarna ”Baby (You´re My Everything)”, ”Daytime” samt ”Stop Press”. Den klassiska gruppsammansättningen höll på till 1967.

 

Svenska artister (XXVII): Namelosers

Malmös rockkungar: Namelosers.

Okay då, kanske har namnet på sångaren i popgruppen Namelosers från Malmö i någon mån bidragit till att jag väljer att presentera detta band i min bloggserie ”Svenska artister”. Han heter nämligen Tommy Hansson. Alldeles bortsett från det tillhörde Namelosers den svenska popeliten på 1960-talet.

I en artikel i Kvällsposten heter det så här om bandet:

Namelosers var snyggast, kaxigast och larmigast. Ett av få svenska band från den här tiden som än i dag nämns med respekt.

Här följer hela artikeln:

http://www.expressen.se/kvp/namelosers-satte-malmo-pa-rockkartan/

Bandet, som bildades 1962, bestod av Tommy Hansson (sång), Anders Lagerlöf, Per Arnkull, Johnny Andersson och Christer Nilsson. Först gick pågarna under namnet Tony Lee & The Fenders men sedan bytte man till Beatchers. Det uppstod då en strid om namnet med göteborgsbandet Beachers, en strid som sistnämnda band vann.

Efter en tävling anordnad av piratradiostationen Radio Syd i Öresund blev Namelosers – onekligen en fyndig variant med tanke på omständigheterna – det nya namnet.

Namelosers största succé blev en cover på den välkända ”New Orleans”, som tog sig in på Tio i topp våren 1965. På följande video kan man se glimtar från gruppens resa till USA 1964:

Tommy Hansson och grabbarna befann sig nu ordentligt i smöret och fick vara förband åt storheter som bland andra Rolling Stones, Kinks, Animals, Hollies och The Who. Sagan Namelosers var sann i fem år. 1967 upplöstes gänget sedan låten ”Land of  1000 Dances”, som man fäst stora förhoppningar vid, floppat rejält och inte ens lyckades ta sig in på Tio i topp:

.

Namelosers frontfigur, Tommy Hans-Olof Hansson, föddes i Malmö den 21 juni 1945. Efter tiden med Namelosers fick han bland annat engagemang att spela en av apostlarna i den svenska premiären av musikalen ”Jesus Christ Superstar” i Scandinavium i Göteborg och på en efterföljande turné.

 Tommy Hansson – still going strong.

I likhet med andra popidoler med någorlunda självaktning gjorde Tommy en tripp till Asien och lärde sig meditera av ingen mindre än Beatles speciella guru, Maharishi Mahesh Yogi.

Här framför gruppen ”I´m So Blue”:

I början av 1990-talet hade Tommy stadgat sig så pass att han bildade familj och med denna flyttade till Stockholm.Han tog jobb som flygplatskontrollant samt på dåvarande Invandrarverket. I början på 2000-talet var han dock tillbaka i Malmö. 2012 medverkade han i SVTs serie ”Den sjungande trappuppgången” med handlingen förlagd till stadsdelen Lindängen.

2005 gick slutligen i SVT en dokumentärfilm med titeln ”Rolling Like a Stone” som skildrar popstaden Malmö på 1960-talet och där givetvis Namelosers hade en central roll.

Namelosers återförenades för en kort tid 2004. Tommy Hansson har gjort ett antal framträdanden vid nostalgiska 1960-talskonserter i arrangemang av Hans Edler.

Avslutningsvis gruppens version av klassikern ”What´d I Say”:

 

Tre sköna låtar med Eric Burdon & The Animals

 The Animals med fantastiske sångaren Eric Burdon.

http://www.youtube.com/watch?v=mfwN0X8YnWo

The Animals hette en engelsk popgrupp som bildades i Newcastle-upon-Tyne 1962 och vars främsta tillgång var en liten kille med en stor röst: Eric Burdon, född 1941. Enligt somliga  var han den ende vite mannen som kunde sjunga blues så det lät något. Någon sade att han sjöng som om han menade varje ord.

Länken ovan går till hitlåten ”Don´t Let Me Be Misunderstood”. Killarna i bandet är enhetligt klädda i prydliga bruna kostymer och slips, precis som det skulle vara i mitten av 1960-talet. Kring denna tid hade Eric Burdon and The Animals ett flertal låtar på Tio i topp, däribland ”The House of the Rising Sun” som väl är bandets största hit:

http://www.youtube.com/watch?v=wDlrRQ6Yzis&feature=kp

Gruppens första period varade i sju år fram till 1969. Därefter återuppstod man några gånger ända in på 1990-talet. Burdon ingick ett tag även i en grupp som hette War. Så vitt jag vet håller han fortfarande på.

 Eric Burdon i mogen ålder.

En annan minnesvärd låt – min personliga Animals-favorit – var ”Bring It On Home To Me” med bland annat följande textrader:

If you ever change your mind
About leaving, leaving me behind
Bring it to me, bring your sweet loving
Bring it on home to me

http://www.youtube.com/watch?v=cplBfvFrzRc&feature=kp

God natt nu, kära läsare, och suss gott – jag är väldigt glad för att ni läser mig!

Tillägnas min ungdomsvän Lars-Erik, som tyvärr inte längre finns med oss.

Poetry in Motion: om förälskelsens galenskap

http://www.youtube.com/watch?v=2CSFqDcrsfc

Dags att säga god natt. Gör det denna gång med låten ”Poetry in Motion” som framförs av den svenska popgruppen Ola & the Janglers med Ola Håkansson som vokalist. Sången hade skrivits av Paul Kaufman/Mike Anthony och låg på Englands-listan 1961 med Johnny Tillotson.

Ola & the Janglers var en av de mest kända svenska 60-talsgrupperna och hade talrika låtar med på Tio-i-topp. Ett par andra kända låtar var ”Alex Is the Man” och ”Bird´s Eye View of You”.

Det är ju ett särpräglat fenomen, detta att man ser sin älskade som poesi. Man kan omöjligen  se den älskade personen som vem som helst utan fäster all kärlek och allt som heter ömhet och omtanke vid denna person. Allt sammanstrålar i henne.

Hon blir helt enkelt levande poesi till kropp och själ. Jag kan inte kalla denna känsla annat än magisk. Den är heller inte lätt att hantera utan kan väl snarast kallas ett slags galenskap. Men så har väl kärleken och speciellt det stadium som kallas förälskelse också ett inslag av genuin galenskap i sig.

Tillägnas Marika – förstås.

Gatumusikant som blev världskänd

Don Partridge i sin rätta miljö med sin gitarr, bastrumma och kazoo.

Någon som kommer ihåg Don Partridge? Om inte är det bara att klicka på länken ovan och återuppliva bekantskapen med denne engelskfödde gatumusikant och folkpopsångare, som tyvärr inte längre finns bland oss.

Här sjunger han sin stora hitlåt ”Blue Eyes” till karaktäristiskt komp i form av bastrumma och kazoo. ”Blue Eyes” låg på Tio-i-topp och en rad andra listor runt om i världen 1968. Jag blir glad av denna sång och jag hoppas ni, kära läsare, blir det också. Tror inte ni får mardrömmar av den i alla fall.

Don Partridge föddes i England 1941 och avled i en hjärtattack i hemlandet 2010, 68 år fyllda, Han var gift med och hade barn med en svensk kvinna på 1970-talet och bodde då några år i Sverige. Jag träffade honom och hans hustru  en gång i en lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm via en norsk vän med ett förflutet som internationell gatumusikant.

Under hans Sverige-tid kunde man ofta se Don med sin gitarr, bastrumma och kazoo i Sergelpassagen eller på Biblioteksgatan i centrala Stockholm. Hans välmodulerade och pregnanta röst passade perfekt i gatularmet. Enligt den så kallade Lex Partridge blev det vid den här tiden tillåtet att spela gatumusik runt om i Sverige.

En litet äldre Don Partridge.

Och Don var inte ensam – han hade ett gäng brittiska och andra kolleger som förgyllde tillvaron för förbipasserande stockholmare.  Partridge spelade bland annat även på den på sin tid bekanta Pub Briggen i den sörmländska sommaridyllen Trosa.

Don Partridge var gift ytterligare två gånger och efterlämnade vid sin bortgång fyra döttrar och två söner.

Hans andra stora hit var ”Rosie” med en textrad som lyder: ”It´s raining when you look the other way”. Så underbart! Inspelningen är från ett framträdande i Royal Albert Hall i London:

http://www.youtube.com/watch?v=zGxzBet0X4M

Tillägnar de här sångerna M. som jag hade varma känslor för vid just den här tiden; den enda centerpartist jag varit förälskad i, kan jag avslöja…väldigt oskyldigt var det förstås.

En av tidernas bästa…

En tidig upplaga av The Kinks.

http://www.youtube.com/watch?v=BIc-RnqjwWA

Ovan länkar jag till The Kinks ”Till the End of the Day”, som jag nog menar måste vara en av tidernas bästa poplåtar. Kanske litet ”röjig” för att vara godnattsång, förstås, men det kan inte hjälpas den här gången.

The Kinks bildades i London som The Ravens 1963 men bytte namn året därpå. Gruppens stomme utgjordes av bröderna Ray och Dave Davies. 1965 blev genombrottsåret, då bland andra ”Till the End of the Day” kom. Hängivna Tio-i-topp-lyssnare minns den väl.

Efter ett par goda år i mitten av 1960-talet minskade intresset för gruppen, som inte riktigt passade in i den psykedeliska tidsandan. 1970 var man dock tillbaka i hetluften med ”Lola”. Kinks kan knappast beskrivas som ett politiskt band, men svarade genom Ray Davies texter för fyndiga samhällskommentarer om bland annat mode, musik och trender. Ett par rockoperor har även producerats.

1990 valdes The Kinks in i Rock and Roll Hall of Fame. Moderna band av typ Blur och Oasis säger sig ha inspirerats av The Kinks, som sägs ha gjort sin sista livespelning 1996.

Här Kinks med ”Dandy”:

http://www.youtube.com/watch?v=E2Mii2GOwMA

Tillägnas mina barn, som tyvärr inte i likhet med sin pappa kunde växa upp under populärmusikens guldålder i mitten och slutet av 1960-talet…