Rickard Söderberg: politisk korrekthet med magstöd

 Operasångaren Rickard Söderberg: megafon för politisk korrekthet.

Tidningen Metro presenterade den 29 maj sina nya kolumnist, den 40-årige operasångaren Rickard Söderberg. ”Han beskriver sig själv som en driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”, heter det i presentationstexten.

Vidare citeras Söderberg så: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Det kan inte råda några som helst tvivel om att detta är en korrekt beskrivning. Mer än så. Rickard Söderberg företräder en politisk korrekthet med magstöd som jag personligen finner vämjelig. Han driver därvidlag samma linje som Malena Ernman, som blivit en viral visa med sina ogenomtänkta och ibland rent korkade påhopp på SD och ”rasismen”.

Söderberg delar Ernmans engagemang mot ”rasismen” och har framträtt inom ramen för sammanslutningen Musiker mot rasism. I en kampanj i detta sammanhang ställde han upp med citatet: ”Oavsett vilket parti du röstar på, lova mig att det inte blir Sverigedemokraterna eller andra rasistiska partier. Lova…!”

Det stora engagemanget för Rickard Söderbergs del gäller dock tydligtvis HBTQ-frågor. Han kallar sig på sin officiella webbplats till och med för Gaytenor: http://www.rickardsoderberg.nu/. Han anser att han har ”en skyldighet att utnyttja sin offentlighet”. Sorry, Söderberg. Det blir bara för mycket. För ostentativt. För kvävande.

Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas. Man behöver varken vara homofob eller pingstvän för att tycka att detta varken är särskilt trevligt eller särskilt smakfullt.

”I allt jag gör så är mitt budskap att den värld som vi lever i behöver mer kärlek och mer tolerans”, förklarar Söderberg vidare. Där kom det magiska ordet: tolerans. Det vill säga den tolkning av ordet som kräver acceptans för det egna men inte har skymten av samma vara för andra. Samma typ av tolerans och förment godhet som företräds av otaliga toleransmånglare och godhetsfascister i vår förvirrade tid.

Sålunda skriver Rickard Söderberg i sin jungfrukrönika i Metro, under rubriceringen ”Mitt motto är total uppriktighet”, följande:

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sig en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

Förlåt en yngling, men är det inte där Söderberg redan har landat? Det vill säga i likgiltigheten, i det här fallet etikettvänsterns robotaktiga prat om ”homoskräck”, ”religiösa fanatiker” och ”högerextremister”. Det är så hopplöst mainstream och renons på originalitet, att inte ens det vådligaste ordbajseri av det slag Söderberg ägnar sig åt i debutkrönikan eller värsta sminkchocken torde kunna dölja detta. Att kejsar Söderberg måhända faktiskt är naken.

Som jag ser det finns det två typer av tolerans. Den ursprungliga versionen kräver att vi skall tåla, alltså stå ut med, åsikter vi djupt ogillar, kanske hatar. Det är den sorts tolerans som fick Evelyn Beatrice Hall att i en biografi om den franske filosofen Francois-Marie Arouet (Voltaire) sammanfatta filosfens budskap på följande sätt: ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” (Jag ogillar vad du säger, men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det):https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Detta är dock inte den sorts tolerans som Rickard Söderberg och våra vanligaste toleransmånglare förfäktar. Den modernt degenererade formen av tolerans kräver i stället total acceptans och underkastelse under en viss åsikt. Exempelvis att all invandring är bra och ju större desto bättre. Tycker man inte så är man rabiat rasist, ja kanske rentav något så hemskt som sverigedemokrat. För sådant finns inte skymten av tolerans. Eller att allt som har med homosexualitet och/eller HBTQ att skaffa är gott, allt annat är uttryck för svårartad homofobi och kanske religiös fanatism.

 Voltaire var, till skillnad från dagens toleransmånglare, beredd att gå i döden för åsikter han inte gillade.

Denna moderna form av ”tolerans” ställer Voltaire på huvudet, som om upplysningsfilosofen skulle ha sagt: ”Jag ogillar vad du säger, och jag kommer inte att tveka att döda dig för att förhindra dig från att säga det.”

Rickard Söderberg är sångutbildad i Köpenhamn och har sjungit i större och mindre operahus i Europa, USA och Afrika. Han är uppenbarligen en rikt begåvad sångare och artist. Desto mer tragiskt är det då att han medvetet utnyttjar sin opera- och kändisplattform till att bli en megafon för den politiska korrektheten i allmänhet och sin egen, något yviga sexualitet i synnerhet; därmed bidrar Söderberg också till att befästa fördomen, att opera enbart är en angelägenhet för bögar. Vilket en gammal operanjutare som jag tycker är minst sagt trist.

Dessutom hyser jag den enkla meningen, att artister och idrottsutövare bör hålla sig till det de behärskar. Det vill säga sitt artisteri och sin idrott. Det är väldigt sällan det blir lyckat när de går utanför detta. Fallet Rickard Söderberg är ett ovanligt tydligt exempel härpå.

Gardell i Expresen-intervju: islam är inte homofobisk

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Dagen innan Sverigedemokraternas landsdagar sparkar igång i Västerås väljer Expressen att attackera Jimmie Åkesson för något som inte kom med i hans senaste bok Satis polito. Det gäller några meningar om HBTQ-frågor som av olika anledningar inte trycktes i boken.

Expressen gör det till ett stort nummer att SD-ledaren uttalar sig mindre fördelaktigt om bögikonen Jonas Gardell. Den senare får också tillfälle att framträda i Expressen-TV med ironisk högläsning ur de censurerade anteckningarna. Det lyser igenom i tidningens underdåniga behandling av Gardell, att det är en svår försyndelse och närmast blasfemiskt att kritisera denne, som i vissas ögon väl närmast är ett nationalhelgon.

Vad har då Åkesson att säga om Gardell?

SD-ledaren talar bland annat om Gardells ”billiga böghumor”, ett omdöme jag personligen finner taget på kornet. Vidare i anteckningarna:

Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig.

Jag hade inte kunnat uttrycka det mycket bättre själv. Gardell är med sitt tjoande och tvångsmässiga pajaseri ett hån mot alla homosexuella som inte önskar göra någon stor sak av sin sexuella läggning. Det är en skam för Sverige att en vulgär besserwisser, ehuru förvisso bra på det han gör, som Jonas Gardell blir föremål för en kvalmig personkult och vilken man helst bör kräla i stoftet inför.

Gardell är en av grundpelarna i den HBTQ-lobby som snedvridit debattklimat och opinionsbildning så att det i dag är nästan omöjligt att, med hedern i behåll, kritisera något som har att göra med homosexualitet och närslutande frågor över huvud taget.

Några Pride-deltagare visar upp sin smak…

Jimmie talar i de strukna anteckningarna vidare om ”de smaklösa figurerna i Pride-paraden”. Och visst brukar det finnas gott om smaklösa figurer i denna parad, sådana som brukar vifta med löspenisar, ta på sig lösbröst och vicka på rumporna i åtsmitande läderutstyrsel. Anser man inte slikt vara smaklöst är man i mitt tycke kemiskt befriad från varje tillstymmelse till något som ens avlägset kan kallas acceptabel smak.

Därmed inte sagt att alla dem som brukar gå i Prideparaden, som avslutar den så kallade Pridefestivalen, svarar mot denna beskrivning.

Toleransens stora galjonsfigur Jonas Gardell menar i TV-intervjun med Expressen att hans jobb är att ”sätta dit såna som Åkesson” och att SD är ett ”fascistparti”. Han anser yttermera, kanske efter att ha rådgjort med sin äldre bror, religionsvetaren och antisemiten Mattias Gardell, att islam ”egentligen inte” är en homofobisk religion. Säg det till de efterlevande till de homosexuella som avrättats genom hängning i det strikt islamska Iran, Jonas Gardell!

Det är svårt att tro att Gardell, som är legendarisk för att inte tåla minsta form av kritik, faktiskt är hedersdoktor i teologi.

Tvångsmässige pajasen och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell.

Man undrar naturligtvis hur Expressen fått tillgång till de anteckningar som Åkesson och förlaget Asp Lycke ratade. Däremot behöver man inte lägga pannan i alltför djupa veck för att få klart för sig varför tidningen kommer med denna bredsida nu: det sker alltså dagen innan Landsdagarna i Västerås inleds.

Har man inget annat att komma med kan man alltid hosta upp material som inte kom med i Jimmie Åkessons bok.