Siv Jensens ohederliga taktik

Siv Jensen (FrP) slår in öppna dörrar och tänjer på sanningen.

Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna.

Det hävdar Siv Jensen, ordförande i norska Fremskrittspartiet (Framstegspartiet på nynorsk), på Newsmill den 10 augusti. Som framgår nedan är detta en sanning med modifikation.

Siv Jensen, född 1969, valdes 2006 till ny ordförande i Fremskrittspartiet (FrP) efter mångårige (1978-2006) partiledaren Carl I. Hagen. Partiets ursprung står att finna i ett parti som 1973 bildades av den konservativt-liberale kapitalisten, tidningsutgivaren  och samhällskritikern Anders Lange (1904-74) och som först hette rätt och slätt Anders Langes parti.

Lange och hans parti ville sänka skatter, minska det offentligas inblandning i politik och ekonomi och sätta individen i centrum. Mot den bakgrunden är det helt korrekt att beteckna Anders Langes parti, liksom Fremskrittspartiet, som ett högerparti. Budskapet vann visst gehör i den norska valmanskåren, och i valet 1973 fick partiet 5 procent av rösterna i valet till Stortinget. Den populistiske talaren Lange blev kanske mest känd för uttalandet:

 Jag känner inte längre igen den norska ungdomen, som hellre dricker Coca Cola än gott norskt öl.

Anders Lange grundade Anders Langes parti, föregångaren till FrP.

Anders Langes parti och senare Fremskrittspartiet har ideologiskt klara likheter med den dagsländeliknande svenska partibildningen Ny Demokrati i regi av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson men liknar nog allra mest Fremskridtspartiet i Danmark, vilket grundades av skattejuristen Mogens Glistrup 1972.

I likhet med det norska systerpartiet nådde Glistrups parti parlamentet, Folketinget, 1973. Glistrup väckte viss uppmärksamhet då han menade att det danska försvaret gott kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss.” På ryska.

Efter ett par kortvariga företrädare valdes Carl I. Hagen 1978 till FrPs nye ordförande, en post som han alltså innehade till 2006 då Siv Jensen med förkrossande röstsiffror tog över. Det var under Hagens tid som FrP förvandlades från ett marginellt parti med få platser i Stortinget till att bli ett av Norges största partier med inflytande över regeringspolitiken. På så sätt utgör det norska partiet, vare sig det vill det eller inte, en förebild för SD.

Siv Jensen har kört på i samma stil som företrädaren Hagen med skattesänkarpolitik, ekonomisk liberalism och invandringskritik. Mot sin vilja brukar FrP i media framställas som ”populistiskt” och inrangeras bland Sverigedemokraterna , Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.

Det är detta sällskap Siv Jensen nu alltså, i svallvågorna efter terrordåden i Oslo den 22 juli, betackar sig för. Hon är av fullt förståeliga skäl besvärad av att massmördaren, en  rikemansson som kommer från en diplomatfamilj, faktiskt var medlem i Fremskrittspartiet 1999-2006:

Jag har väldigt svårt att förstå varför Anders Behring Breivik gick med i mitt parti men desto lättare att förstå varför han lämnade det.

Så kommer Siv Jensen till de skäl som i hennes tycke särskiljer FrP från nämnda nordiska partier och skriver:

Vi menar att Norge fortsatt skall vara ett land med dörrar som både kan öppnas och stängas, och inte bara stängas. Därtill menar vi att islam på samma sätt som de andra världsreligionerna har en plats i det norska samhället. Och låt det då bli sagt en gång för alla: det är skillnad på islam och den politiskt radikala islamismen.

Jaha. Men detta är ju exakt den officiella linje som också Sverigedemokraterna och, föreställer jag mig,  även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna bekänner sig till. Inget seriöst parti parti är väl så verklighetsfrämmande att det förespråkar hermetiskt tillslutna gränser.

Historien visar entydigt att människor från andra länder gjort betydande insatser i det svenska samhället, exempelvis inom bergshantering, näringsliv, handel, industri och inte minst det militära. I dag kan det säkert behövas specialistkompetens inom vissa områden som behöver hämtas utifrån, för att nämna ett exempel. Inte heller önskar Sverigedemokraterna stänga dörren för verkligt hjälpbehövande människor enligt de normer som redovisas i FNs flyktingkonventioner, låt vara att partiet så långt det är möjligt vill hjälpa utsatta människor i dessas närområden.

Mogens Glistrup ville ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare.

Inte heller när det gäller islam har SD något att invända mot Jensens resonemang. Den extrema terrorbenägna islamismen är inte samma sak som islam i allmänhet, och självfallet inryms den muhammedanska religionen i den religionsfrihet som finns inskriven i den svenska grundlagen. Vad man däremot har anledning protestera mot är när exempelvis Saudiarabien försöker sprida sin extrema variant av islam – wahhabismen – genom sponsoring av moskéer i Sverige.

Eller när muslimska trosbekännare ställer orimliga krav på undervisning och mat i svenska skolor. SD avvisar mångkulturen och hävdar att svensk kultur och svenska värderingar skall vara normgivande i Sverige, en inte helt orimlig uppfattning som jag faktiskt tror Siv Jensen delar vad gäller norska förhållanden.

I egenskap av regelbunden läsare av FrPs tidning Fremskritt vet jag att partiets kritik av massinvandringen till Norge inte på något sätt står SDs synsätt efter. Tvärtom har tidningen i visa fall fört fram en immigrationskritik som visserligen varit riktig i sak men så radikal till formen, att jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag godkänt den för publicering i den svenska motsvarigheten SD-Kuriren. I Fremskritt har till exempel såväl kraftigt som återkommande invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken påtalats, liksom de betydande problem särskilt invandrare från Somalia skapar i det norska samhället.

Somaliska män i Norge har, har Fremskritt således framhållit, visat sig betydligt mer benägna att tugga det narkotiska medlet kat och leva på bidrag än att vilja arbeta och anpassa sig efter norska förhållanden.

Om tidningens ytterst negativa bild av den somaliska invandrargruppen i Norge är med sanningen överenstämmande eller ej har jag från min svenska horisont inte tillräckliga förutsättningar att bedöma, men så mycket står klart att just invandrande somalier kommer från primitivare förhållanden och har lägre utbildningsnivå än de flesta andra invandrarkontingenter. Vilket givetvis inte är så konstigt med tanke på det laglösa samhälle dagens Somalia utgör.

Fremskritt – fränt invandringskritisk.

Siv Jensen far alltså med osanning när hon påstår att FrP inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna. FrPs kritik av norsk immigrationspolitik har, som framhållits ovan, varit minst lika frän som någonsin SDs  kritik av förhållanden i Sverige. Däremot har hon rätt i att FrP och SD rent ideologiskt inte delar plattform: Medan FrP i allt väsentligt är ett  högerliberalt parti  har SD en konservativ grundinställning och bör rätteligen betecknas som ett mittenparti, detta därför att dess partiprogram innehåller såväl höger- som vänsterelement.

Så varför ägnar sig Siv Jensen åt att slå in öppna dörrar respektive tänja på sanningen? Det vet hon naturligtvis bäst själv, men det är väl ingen vild gissning att hon använder  SD och dess nordiska systerpartier i kosmetiskt syfte för att hennes eget parti i Breivik-terrorns kölvatten skall framstå som så välkammat mainstream som möjligt. Då är sanningen inget självändamål.

Jag kan i och för sig förstå den taktiken – men särskilt rolig eller hederlig är den inte. Och på tal om olikheter: den största olikheten mellan FrP och SD i sammanhanget är ju att det var FrP massmördaren var medlem i – inte SD!