Dos Santos laddar för ännu en presidentperiod i Angola – Palm(e) och Schori applåderar

74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.

Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).

Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A

MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA

Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.

Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/

José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.

När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal

UNITA-ledaren Isaias Samakuva.

Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto

Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.

Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.

Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).

Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/

Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats.  https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/

Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.

Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:

Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/

I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.

Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.

Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.