Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

Joyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

Zambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Mugabes fall komisk succé i Zimbabwe

 

 ”Kamrat Bob föll INTE, han bara nedsteg till jorden med hög hastighet.”

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/05/mugabe-falls-comedy-memes-of-zimbabwes-president-viral?CMP=share_btn_

Ibland behövs det inte mycket för att normalt föga uppskattade förtryckare skall bli populära, även om det inte alltid sker på ett sätt som de själva skulle ha önskat…

Så skedde med snart 91-årige Robert Mugabe, när han ramlade i en trappa utanför Harares flygplats den 5 februari efter att ha talat till en grupp anhängare. Mugabe var premiärminister i Zimbabwe 1980-87 och har därefter varit en alltmer diktatorisk president i detta en gång hoppingivande afrikanska land.

 ”Mugabefallen.”

När Mugabe nästan lyckats ta sig ner för trappan ramlar han utan förvarning inför det samlade pressuppbådet. Fotograferna och filmarna jobbade förstås för högtryck, och trots att den ökänt brutala polisen lyckades få några fotografer att radera sina foton förmådde man inte hindra händelsen att spridas som en ”viral” löpeld på nätet

Via länken överst återger den brittiska tidningen Guardian en kort filmsnutt som speglar händelsen.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gäller att klippa in bilden av den fallande diktatorn i en mängd olika sammanhang, varav några exempel återges på denna blogg.

Kanske förebådar Mugabes fall i trappan hans fall från makten?

Robert Mugabe föddes på en kristen missionsstation nära dåvarande huvudstaden Salisbury (senare namnändrad till Harare) i Sydrhodesia den 21 februari 1924. 1965 utropade premiärminister Ian Smith (1919-2007) Sydrhodesia till det självständiga Rhodesia, som på våra breddgrader väl är mest känt för en Davis Cup-match i Båstad 1968 /fotnot/som den samlade vänsterpöbeln lyckades stoppa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5stadskravallerna

Efter ett kort övergångsskede, med den demokratiske biskopen Abel Musorewa (1925-2010) som premiärminister efter de första fria valen i det så kallade Rhodesia-Zimbabwe 1979, inledde vänsterrörelserna ZAPU ledd av Joshua Nkomo (1917-99) och Mugabes ZANU ett framgångsrikt gerillakrig mot det valda styret. De båda partierna slogs senare samman till Zanu-PF med Mugabe som ledare.

 Abel Muzorewa: Rhodesia-Zimbabwes förste premiärminister.

Robert Mugabe blev premiärminister 1980 och hade snart manövrerat ut sin forna vapenbroder Joshua Nkomo. 1987 valdes Mugabe till Zimbabwes president, en maktställning han sedan dess lyckats behålla.

De första tio åren tillskansade sig det självständiga Zimbabwe ett rykte som en afrikansk framgångssaga. Mugabe ansågs ha ägnat sig åt en politik av försoning och lyckades bra även med ekonomin. 1991-2000 följde emellertid en nedgång både ekonomiskt och i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, och människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch riktade allt oftare förödande kritik mot Mugabes styre. ”Var är Zimbabwes huvudstad (capital=huvudstad)? På ett schweiziskt bankkonto.” På bilden Robert Mugabe och hans hustru Grace Mugabe, som enligt uppgifter vill efterträda maken som president.

Sistnämnda tendens har förstärkts sedan år 2000 och Robert Mugabe har blivit en allt mer självsvåldig och bisarr diktator, som inom ramen för en brutal ”jordreform” ytterligare underminerat landets redan katastrofala ekonomi genom att frånta vita farmägare deras egendomar. Den mäktiga grannen Sydafrika, som liksom Zimbabwe alltmer urartat sedan ANCs maktövertagande 1994, har inte gjort någonting för att få stopp på Mugabes tokigheter.

Jag brukar normalt vare sig skratta åt eller skämta om åldringar som står på öronen, men i fallet Robert Mugabe gör jag ett undantag. Han är trots allt en av samtidens mest motbjudande envåldshärskare som håller sig kvar vid makten genom våld och terror mot betydande delar av sin egen befolkning och lever ett luxuöst palatsliv medan folket svälter och lider.

Om samma folk kan finna litet oskyldigt nöje i att skratta åt Mugabes låt vara högst tillfälliga fall unnar jag det så gärna detta!

 Båstadskravallerna den 3 maj 1968: vänsterpöbeln i högform.

Fotnot: Efter de så kallade Båstadskravallerna den 3 maj 1968 spelades matchen Sverige-Rhodesia i Bandol på Franska Rivieran. Den slutade med svensk seger med 4-1. Sverige ställde upp med Ove Bengtson och Hans Nerell, Rhodesia med Adrian Bey och Frank Salomon. Matchen spelades inför tomma läktare så när som på ditkommenderad polis.