En kartbild över den senaste robotens väg från Nordkorea över Japan.
Frågan är om Kim Jong-uns Nordkorea är ett verkligt hot mot världsfreden eller mer är att likna vid en mops med storhetsvansinne.
Ovanstående spörsmål inställer osökt sig efter den nordkoreanska ledningens senaste groteska utspel, där det förklaras att USA är en ”rabiessmittad hund” samt att det amerikanska fastlandet skall förvandlas till ”aska och mörker”; samtidigt utsätts både Japan och Sydkorea för vildsinta hot från den galna Kim-klicken i Pyongyang. https://www.theguardian.com/world/2017/sep/14/north-korea-threat-sink-japan-us-ashes-darkness
Det kommuniststyrda Nordkorea har ända sedan bildandet 1948 intagit en aggressiv attityd gentemot omvärlden, något som givetvis Koreakriget 1950-53 var ett övertydligt exempel på. Krigstillstånd råder formellt fortfarande 64 år efter det vapenstillestånd som kungjordes 1953. Nordkorea har därefter, oavsett om de gudomligförklarade ledarna hetat Kim Il-sung, Kim Jong-il eller som nu Kim Jong-un, interfolierat verbala hot med verkliga terrorhandlingar.
Jag skall beträffande de senare här inskränka mig till två exempel. Det första rör yxmorden på två amerikanska militärer – Arthur Bonifas och Mark Barrett – i gränsbyn Panmunjom den 18 augusti 1976. Bonifas och Barrett högs ner helt oprovocerat av nordkoreansk militärpersonal när de var i färd med att trimma poppelträd i den demilitariserade zonen längs 38e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea. Händelsen hotade utlösa ett nytt världskrig. https://en.wikipedia.org/wiki/Axe_murder_incident
En scen från Panmunjom den 18 augusti 1976, då nordkoreansk militär högg ihjäl två amerikanska soldater.
Det andra exemplet på nordkoreansk terror rör sprängningen av det sydkoreanska passagerarflygplanet KAL 858 den 29 november 1987. Planet var på väg till Thailand då det över Indiska oceanen sprängdes av en bomb som placerats ombord av två nordkoreanska agenter. 115 människor dog i terrorattentatet. Den kvinnliga agenten (hennes manlige kollega hann begå självmord innan han kunde gripas) Kim Hyun-hui greps och ställdes inför rätta i Sydkorea. Hon erkände djupt ångerfull illdådet och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo.
Jag redogör i denna bloggtext för sprängningen av KAL 858 och andra nordkoreanska terrorhandlingar: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/16/nagot-maste-goras-at-nordkorea/
För att återgå till den inledande frågan – huruvida Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden eller mest är att likna vid en storhetsvansinnig mops – så framstår det som självklart att världssamfundet måste behandla landet med dess uppenbart alltmer sinnesrubbade ledning som ett verkligt hot. Detta utesluter inte att försvarliga delar av dess militanta retorik nog mer rör sig om yvig retorik än verklig substans.
Nordkorea bedriver sedan flera decennier tillbaka ett program i syfte att utveckla potenta kärnvapen. Senaste uttrycket härför kom vid vad som förefaller ha varit ett vätebombstest den 3 september 2017; enligt den nordkoreanska ledningen var testet givetvis ”en fullständig framgång” (något som dock inte kan tas för givet). https://www.youtube.com/watch?v=vaXXBQPqDPs
USAs president Donald Trump flankeras av Sydkoreas president Moon Jae-in (till vänster) och Japans premiärminister Shinzo Abe.
Den allra senaste nordkoreanska provokationen när detta skrivs – andra kan ha tillkommit sedan dess – är en missilavskjutning över Japan den 14 september. Provokationen fördömdes omedelbart av Japans premiärminister Shinzo Abe och USAs utrikesminister Rex Tillerson och följdes av att Sydkorea skickade iväg två ballistiska missiler i en simulerad attack mot norr.http://www.bbc.com/news/world-asia-41275614
Det torde stå alltmer klart att något måste göras åt den livsfarliga kommunistjuntan i Nordkorea som terroriserar både sitt eget folk och omvärlden. Ekonomiska och andra sanktioner i all ära – jag tror inte det räcker i längden. Någon form av militär respons varken kan eller bör uteslutas. Att USAs president Donald Trump inte räknar bort sådana möjligheter stod klart i samband med hans uttalande om att nordkoreanerna ”kommer att mötas av eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat”: https://www.cnbc.com/video/2017/08/08/president-trump-north-korea-will-be-met-with-fire-and-fury.html
En möjlighet som ventilerats i diskussionerna om vad som bör göras åt Nordkorea är ett förebyggande anfall med syftet att slå ut landets kärnvapenanläggningar. Helt klart är att den styrande Kim-klicken i den nordkoreanska huvudstaden ingalunda kan känna sig säker på sina taburetter. Den leker bokstavligt talat med elden när den avfyrar sina robotar, genomför sina provsprängningar och far ut i vansinniga utfall mot omvärlden.
Det mest påtagliga hotet mot Nordkorea består i ett antal kärnvapenbestyckade USA-ubåtar (Ohio-klassen) vilka systematiskt förflyttar sig i västra Stilla havet med syftet att understödja Förenta staternas strategiska intressen i området. Varje sådan ubåt är försedd med 24 robotar med åtta kärnstridsspetsar, vilket innebär 192 kärnstridsspetsar per ubåt. Dessa robotar har en mycket hög träffsäkerhet, vilket förmodligen är mer än man kan säga om de robotar Nordkorea förfogar över. http://www.washingtonexaminer.com/what-a-us-nuclear-strike-on-north-korea-would-look-like/article/2630856
Kommer vätebomben att kunna rädda Kim Jong-un och hans bisarra regim kvar vid makten?
Mot ovan skisserad bakgrund finns det en till visshet gränsande sannolikhet att om den nordkoreanska regimen skulle få för sig att avfyra en kärnvapenbestyckad missil mot exempelvis Guam eller Seoul – och givetvis det amerikanska fastlandet – skulle det vara det sista den gör.
Det har med tanke på det rådande läget diskuterats huruvida det vore lämpligt att genomföra en förebyggande attack riktad mot Nordkoreas kärnvapenanläggningar. Somliga har tolkat ett yttrande från president Trumps sida i den riktningen: ”Jag har några ganska allvarliga saker som vi funderar på.” Problemet med en förebyggande attack är att varken USA eller någon annan har någon säker kunskap om exakt var Nordkorea har placerat alla sina kärnvapen. En framgångsrik attack mot en sådan plats skulle således av nordkoreanerna kunna besvaras med en omedelbar motattack någon annanstans ifrån. https://www.militarytimes.com/news/pentagon-congress/2017/07/06/pre-emptive-us-strike-on-north-korea-could-be-catastrophic/
Mer eller mindre våldsamma nordkoreanska hot är långt ifrån någon nyhet – det är något Kim-dynastin ägnat sig åt i många år, och ibland har som framgår ovan de verbala hoten varvats med verkliga terrorhandlingar även om kärnvapen hittills ej kommit till användning. Det finns åtminstone två skäl till detta nordkoreanska tillvägagångssätt.
Vänskapsbanden mellan röda Kina och Nordkorea består, även om Kina genomfört några av FN-sanktionerna riktade mot regimen i Pyongyang.
Det ena är att utverka fördelar från omvärlden; Pyongyang räknar kallt med att denna skall falla till föga. Det andra är inrikespolitiskt betingat. Genom att framstå som kraftfull inför hemmaopinionen vill Kim-regimen försäkra sig om fortsatt stöd.
Frågan är dock om Pyongyang inte spänt bågen litet för högt denna gång. Till och med den traditionella samarbetspartnern Kina tycks nu börja dra öronen åt sig och rättar sig i alla fall till viss del mot FN-sanktionerna mot Nordkorea, låt vara att kommunistkineserna fortfarande måste räknas som Nordkoreas allierade. http://www.di.se/nyheter/kina-utokar-importstopp-fran-nordkorea/