Archive for the ‘Berättelser’ category

Marikas dikter och berättelser (XI)

4 oktober, 2014

Sådär – nu har jag hittat nya alster av min salig hustru Marika som jag härmed publicerar. Marika sympatiserade med de små människorna i samhället, tillvarons förlorare, med vilka hon identifierade sig.

 

VARFÖR MÅSTE MÄNNISKOR LIDA?

Små människor, vilsna, små i tillvaron, med dåligt självförtroende, glömska, rädda för andra, rädda för dagen.

När de blir kurerade – byter de skepnad. Då blir de: varg, djävulsrocka och de som vårdar blir änglar förvandlade från människor.

Kommer det inre lidandet av att det finns så mycket hunger i världen, att det finns så många gråtande barn?

Vi skulle ju vara som en familj – sa Martin Luther King.

images

VI

Vi
de saktmodiga, de förnuftsfria – de stora barnen med stort barnasinne – de som intet skyr.

Vi
som får lida för glädjen, uppsluppenheten, den fria viljan.

Vi
som protesterar mot våld, elakhet, konkurrens, pengagirighet.

Vi
som främjar friden, kärleken, harmonin, vår sköna natur.

Vi
de levande.

imagesGG109JBU

Marikas dikter och berättelser (X)

15 juli, 2014

Jag fortsätter lägga upp dikter och berättelser min hustru Marika efterlämnat i sina pärmar. Här följer ytterligare två stycken. Fotot överst avbildar Marikas porträtt och hennes små ”kompisar” på vardagsrumsbordet, Sebulon och Gullnos alias Gladis (ni får gissa vem som är vem!). I bakgrunden en bukett skära rosor jag köpte i dag. Nedre fotot avbildar en del av mitt fredagsnöje.

002

TRÖTT

Trött på gnäll och gräl,
trött på rätten som kämpar
 med orättens vapen.

Och på lögnen och sanningen
som arbetar så bra tillsammans
och slingrar sig ut och in
i varandras armar.

Trött på alla tja och nähä:
tveksamhetens kvicksand.

Trött på medelvägen,
som varken bär eller brister.

Ge mig ett öppet ja
eller ett naket nej.

Ge mig en sanning
så fri från lögn
att jag flyger
med dess vingar.

 

FREDAGSBADET

Vår stad är en smutsig håla.

Därför badar jag varje eftermiddag när jag kommer hem.

Men på fredagarna kommer min man tidigare, så jag gör ett extra långt fredagsbad. Jag använder ingen kroppsborste utan tvålar, tvålar och shamponerar mig.

Duschen använder jag aldrig. Den strilar mellan varmt och kallt och är allmänt otrevlig.

Efter fredagsbadet torkar jag håret och sätter upp turban och tar på badrock. Sedan klär jag mig och sminkar mig och så börjar kalaset.

001

 

 

 

 

 

 

 

 

Marikas dikter och berättelser (IX)

6 mars, 2014

Här följer ytterligare två stycken från de pärmar min hustru Marika efterlämnat. Om en båtresa till Helsingfors med mig och några iakttagelser om våra sovande barn en morgon.

FINLAND

Vi har farit från Svedala över Östersjön till Helsinki. Det tog en natt. Vi for igenom Stockholms skärgård förbi platser som jag inte kände igen. Vi åt buffé och drack whiskey innan högst upp i båten, där vi hade varm sol och utsikt. När riktiga havet började gick vi och lade oss (kanske något som kaptenen uppskattade).
   På morgonen var vi i Helsinki. Tommy tog kort och vi åt på en sylta. Vi skymtade Helsingfors domkyrka – vit med lökkupoler. Sedan åkte vi hem.

untitled

BARNEN OM MORGONEN

Om morgonen hemma hos oss sover alla länge – utom mamma. Jag sitter i köket och dricker flera koppar morgonkaffe och de små barnkaninerna snusar så gott.
   Jag går in i barnkammaren för att ta mig en titt – och gossen suckar lite. Och lilla Bella ligger med sitt pyttelilla huvud och vilar och sover på kudden.
   Det luktar rent och doftar blommor och ljuvligt.

Marikas dikter och berättelser (VIII)

18 februari, 2014

Min hustru Marika hade ett stort människointresse. Icke minst uppskattade hon litet udda existenser som andra kanske skulle kalla hopplösa. Hon kunde som antagligen ingen annan se det goda i dem. Kanske var det därför hon fattade tycke för mig…Här följer en kort berättelse av henne om en dansk man.

SÅG NI PEBERSVENNEN?

Den trogne och trofaste gamle dansken. Inget lyse hade han. På vintern kallt in i döden. Den enda ljuskälla han hade var en gammal gasollampa.
   Han fick tvätta sina kläder själv i hon. Till natten fick han klättra uppför en stege och ta med sig lampan och ställa den försiktigt på yttersta trappsteget. Men alltid väldigt noga så att han inte välte gasollampan.
   När han låg i sin säng, kom de hemskaste tankar över honom: tomhet, maran och obegripliga drömmar. Han var gammal till kropp och själ, men en vacker sak bar han med sig – sin första och eviga kärlek.
   Han var henne trogen hela livet.
   Han hade aldrig glömt henne. Han brydde sig inte så mycket om lidandet, bara han hade bilden av henne där för alltid.

imagesHFTRCXTL

Marikas dikter och berättelser (VII)

9 februari, 2014

Dags igen för några alster av min hustru Marika Bardel Hansson. De är som hon var – spontana, rakt på sak, kärleksfulla.

untitled

FLICKAN MED NÄSDUKEN

Såg ni flickan som alltid
gick med näsduken och snöt sig.

Varför tror ni att hon alltid
gjorde det om och om igen?

  
Hon längtade hela livet att
få vara tillsammans med  sin älskade.


Men han var en vandrare blott
och sökte äventyr.

Flickan väntade och föll i tårar jämt.

images4AL076FR

TROFAST IN I DÖDEN (PEPPARKAKORNA)

För att inte bli en halv pepparkaka
måste du vara en god mor och maka.

En halv pepparkaksgubbe
och en halv pepparkaksgumma är dåliga.

Ingen vill ha dem,
de hava bråkat för mycket.

Men kärleken heter ändå
TROFAST IN I DÖDEN.

imagesA6L2BXMK

SOMMAREN INOM OSS

Sommaren är normen
som bara giver.

Varför kan sommaren
inte vara ett år?

Låt oss lyfta våra hjärtan
till naturen och Gud!

Och önska att vi
blir sommaren lika.

Om sommaren finns inom oss
kanske våra liv blir lika den.
  

Marikas dikter och berättelser (VI)

23 januari, 2014

Dags för ett nytt avsnitt i min bloggserie om och med min hustrus efterlämnade skrivalster. Marika var en stor och framförallt  ömsint djur- och naturvän, vilket torde framgå av nedanstående bidrag!

untitled

TRÄDEN

Vad vill de berätta?

Att det har gått hundra år och
att de beskyddar allt och alla i tystnad.

Att de har en stor famn
för alla trötta och frusna små fåglar.

De vill också ge beskydd
åt människorna.

250px-Anemoscopi

VINDARNA VET…

Kommer solen att bli grå?

Kommer vi att upptäcka av leda
att vi har allt vad vi behöver?

Kommer tiden att rusa iväg?

Eller kommer godheten att rasa in
och naturen med den?

Vindarna vet…

Vindarna vet…

imagesTWIHESGT

FÅGLARNA HAR ALLTID BRÅTT

Jag kan aldrig sluta
med min kärlek till fåglarna

De är så kärleksfulla alla
De vill gärna göra gott allihopa

De hjälper
De hälsar glatt
De ger glädje

De ger också
balsam för hjärtat

De är alltid där
för att ge rätt i kärleken

De är mycket listiga
de vet allt om människorna

Våra kärlekar
Våra små problem
Våra känslor

De är lyckan i mitt liv
Hela året är de här
och du måste ge dem
att äta

Marikas dikter och berättelser (V)

4 januari, 2014

I min bloggserie med dikter och berättelser skrivna av min hustru Marika Bardel Hansson publicerar jag nu ett stycke med glimtar ur hennes barndom på Lidingö.

NÄR JAG VAR LITEN

Ibland kommer det över mig – barndomen. Alla de stora och små tomterna runt vårt hus. Olle och Nisse i huset bredvid, det vette ut mot köksfönstret vårt. Olle och Nisse var min storasysters och mina kompisar. Nedanför Roskullen Saltsjövägen som var kort och ledde ner till Brevik, båtarna och havet.

Och där låg björklunden där min vän Rosanne och jag dansade mellan björkarna. Där på Saltsjövägen låg det gula rara huset, som såg ut som en låda precis som ett Södertälje-hus. Tusse var min bästis och vi var mycket livliga. Vi brukade gå nerför Roskullsvägen förbi ett gammalt mystiskt hus som innehades av en pianolärarinna.

Där i hennes fönster hängde något underligt som såg ut som en avhuggen hand. Vi brukade fnissa och vara rädda på en och samma gång. Men till sist luskade vi ut att det var en diskhandske. Tänk vad vi barn var annorlunda än vi är nu. Och tänk ändå så hastigt tiden har sin gång.

Men bara familjerna håller ihop går det mycket lättare.

imagesVDZTMC6F Vy från Saltsjövägen, Lidingö.