Rysslands strävanden efter dominans: därför är jag ingen Putin-kramare

 Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.

Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.

Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.

Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.

Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.

Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.

Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:

Putin Warns Obama – You’ve Turned USA & West Into Godless Sewer, Declares His Christian Faith

Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.

Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.

Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.

Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.

 NATO-högkvarteret i Bryssel.

En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.

Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.

Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.

Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:

”Ryssland föraktar svaghet”

Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.

Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:

Detta väntar om Ryssland invaderar Sverige

 Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag

De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans  på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.

Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.

Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.

Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:

Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.

 Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.

Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.

Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.

Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.

Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.

 ”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.

Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.

Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.

Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig  i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.

Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.

 

Ryssland satsar på världsdominans: kan ta över efter USA

 Den nye tsaren satsar på världsdominans.

I Sydafrika satsar ANC-regeringen hårt på kärnkraft. Till den ändan har man nu skrivit under ett kontrakt med det statliga ryska kärnkraftsföretaget Rosatom. Enligt kontraktet skall ryssarna bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer i Sydafrika under de närmaste 15 åren. När alla reaktorer är i drift kommer landets nukleära kapacitet att ha sexfaldigats – från 1,8 gigawatt (GW9 till 11,4 GW.

Här en rapport från Casey Research om Rysslands strävan efter global dominans inom energiområdet:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Det rysk-sydafrikanska kärnkraftsavtalet måste ses som en stor rysk triumf i det pågående kriget om energidominans mellan Ryssland och USA. Den ryska insatsen omfattar även finansiering och träning. Nog så viktigt är att Sydafrika även kommer att kunna nyttja ryskt kärnbränsle.

Det nu underskrivna avtalet med Sydafrika är ett led i en internationell rysk energisatsning, där man sedan tidigare tecknat avtal med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien. Detta medför att Putins Ryssland kommer att kunna kontrollera dessa länders kärnkraftsverksamhet.

Enligt finansobservatören Casey Research står det fullständigt klart att Ryssland satsar stort för att bli världens ledande uranexportör under kommande tider:

Kommer ni ihåg vad vi sade om den pågående ”putiniseringen” av Europas olja och gas; hur Ryssland planerar att utnyttja sin kontroll över Europas energi i syfte att nå politiska och ekonomiska fördelar?

Samma sak är nu på väg att inträffa när det gäller uran – inom detta fält är dock insatserna ännu högre: Putin är nu ute efter att dominera den globala marknaden vad gäller atomenergi.

Ryssland och de forna sovjetiska staterna kontrollerar redan närmare hälften av världens urantillgångar. Kazakstan har överlägset mest uran – 36 procent av världens tillgångar. Ryssland svarar för 5 procent, Uzbekistan lika mycket. Förutom dessa tre gamla sovjetnationer kommer Kanada med 15 procent, Australien med 12 procent samt Niger med 8 procent. De gamla sovjetstaterna förfogar även över dryga hälften av världskapaciteten att anrika uran, vilket är en nödvändig del av bränsleproduktionen.

 Obamaregimen kan förlora den globala maktkampen med Moskva.

USA svarar för endast 3 procent av de globala urantillgångarna och mindre än 15 procent av anrikningskapaciteten, detta trots att amerikanerna är världens största uranförbrukare. Kärnkraften förser i dag vart femte amerikanskt hem med energi, men USA importerar mer än 90 procent av det uran som krävs för dess kärnkraftsreaktorer.

Man kan mot denna bakgrund med allt fog fråga sig vad som kommer att hända, om ryssarna med Putin i spetsen en dag ger amerikanerna kalla handen? En sak är säker, och det är att USA kommer att göra och betala nästan vad som helst för att kunna hitta en urankälla det kan lägga vantarna på.

Rysslands offensiva kärnkraftsstrategi är en del i ett vidare perspektiv. Den nye ryske ”tsaren”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, har som bekant en gång yttrat att 1900-talets största katastrof var Sovjetunionens sammanbrott. Han är nu ute efter att göra Ryssland till en världsdominant supermakt. Vilket är något vi på våra breddgrader gör klokt i att beakta.

En fullskalig militär invasion av Sverige kommer med all sannolikhet inte att inträffa. Det är dock känt att ryssarna kastar lystna blickar inom sitt eget närområde, som inkluderar Finland, Baltikum och Ukraina men också den strategiskt belägna – och praktiskt taget oförsvarade – svenska ön Gotland, som nog kan besättas på ett par timmar.

 Gotland: kan bli begärligt mål för ryssarna.

Det är slutligen inte alls omöjligt att vi nu upplever ett internationellt paradigmskifte i vardande: ställningen som världens enda supermakt kan mycket väl vara på väg att glida USA ur händerna under den planlöst agerande Obama-administrationen. Jag tror för min personliga del att Ryssland har större möjligheter att överta USAs gamla roll än Kina, som fortfarande med den drucknes envishet klamrar sig fast vid den dödsdömda marxism-leninismen/maoismen.