Mer om att känna lycka – håll i hatten!

Jag har på den här platsen ett antal gånger mer eller mindre filosofiskt uppehållit mig vid fenomenet att känna sig lycklig. Håll i hatten, för nu kör jag igen!

Det kan behövas väldigt litet för att jag skall göra det. Känna mig lycklig, alltså. Den  här gången är den mest akuta anledningen sången som jag länkar till överst, ”Arthur McBride” med den irländska gruppen Planxty i en upptagning från 1980-talets början. Tårarna strömmade nerför kinderna när jag lyssnade till den, som så ofta sker när jag hör god musik..

Vid andra tillfällen kan jag drabbas av detta tillstånd (det brukar inte vara särskilt länge) när jag ser en fågel, läser något på nätet, tänker på min familj, blir uppringd av en god vän eller något annat. Eller utan någon som helst påtaglig anledning, egentligen. Det uppfyller helt enkelt min själ, det där tillståndet, och jag tänker att det kanske kan göra någon annan lycklig eller åtminstone glad att få veta det.

Vid sådana lyckotillfällen försvinner bekymren och tveksamheterna på något sätt in i lövverken på träden och buskarna utanför vardagsrumsfönstret. Jag höjer mig över allt detta, åtminstone för ett tag. Till och med den ständiga saknaden efter en kär vän känns överkomlig för ögonblicket.

Eljest tycker jag det har varit en fin och behaglig nationaldag, som jag firar i all stillsamhet med min son, som är på besök här hemma. Har nyss ätit en god svensk middag med dito dryck och jag är kanske inte helt spik nykter, men det bjuder jag på som jag brukar säga.

Jag har haft på känn att det här året kommer att bli det bästa på länge och har hittills inte funnit något som motsäger den känslan. Så håll i hatten, som sagt!

 

Om väntanstider, lycka och familj

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

 Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

 Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

 Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!

Får jag säga att jag känner mig lycklig? (II)

Tänkte återigen att jag skulle avge en lägesrapport om mitt lyckotillstånd. Kanske kan det inspirera några, reta en del, vad vet jag.

I natt sov jag med en mätutrustning inför dagens besök på Sophiahemmet för att kolla upp min sömnapné. Ett tillstånd många drabbas av litet upp i åren och som yttrar sig i att man får andningsuppehåll i sömnen, något som i värsta fall kan leda till evigt insomnande. När jag sedan som vanligt läste Länstidningen vid frukostbordet konstaterade jag med tillfredsställelse, att min debattartikel inför kyrkovalet den 15 september var införd.

Ärevördiga Sophiahemmet, uppkallat efter Oscar IIs gemål.

Här är den om någon vill läsa:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2197746-en-rost-for-tro-och-tradition

Dagen började med andra ord bra. Jag tog en ganska tidig buss till Östertälje station för att vara ute i god tid med tanke på eventuella trafikstörningar i samband med Obamas besök i Stockholm. Det flöt emellertid på bra, och jag anlände i god tid till Sophiahemmet – för övrigt beläget strax intill Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som herr presidenten enligt uppgift skulle besöka – för att lämna in mätutrustningen. Hann till och med en fika i caféet innan det var dags att träffa sjuksköterskan.

Under över alla under, det visade sig att mätvärdena var väldigt bra, faktiskt de bästa jag haft! Bara tio andningsuppehåll under natten mot tidigare som mest närmare 300. Blodet var också väl syremättat enligt mätresultatet. Till saken hör att jag sover med en så kallad C-PAPP, en apparat som reglerar trycket på luften jag andas in via en ansiktsmask i latex. Efter smärre justering av denna apparat förestod hemfärd.

Obamabesöket ställde dessbättre inte till några problem för bloggaren…

Väl på pendeln från Stockholms centralstation kunde jag inte låta bli att, i glädjen över mitt till synes allt bättre hälsotillstånd, slänga i väg ett SMS till en vän (kan bara hoppas det är ömsesidigt), som eventuellt inte är särskilt intresserad av hur jag mår. Hon får gärna rätta mig om jag har fel där (kan bara säga att jag bryr mig om hennes hälsa). Men vad gör man inte när man råkar känna sig uppåt!

Inte ens den näppeligen bekymmersfria hemfärden kunde rubba mitt goda humör, van pendlare sedan mer än 40 år som jag desslikes är. Det började med att tåget stannade i Älvsjö i cirka 20 minuter på grund av något som den kvinnliga högtalarrösten, med omisskännlig småländsk dialekt, kallade ”stillbild hos trafikledningen”. Just när passagerarna anmodades söka sig alternativa resvägar kunde tåget dock åka vidare. Bara för att åter stanna för ”signalfel” mellan Huddinge och Flemingsberg, en procedur som upprepades mellan Flempan och Tullinge.

Tids nog kom vi hem igen till Östertälje omkring en timme sena. Men vad gör väl det när man känner sig allmänt tillfreds och, ja faktiskt, lycklig?!

Pendeln – omöjlig leva med, omöjlig leva utan…

Efter att ha gjort diverse inköp i Coop Forum Folkparken – i brist på israeliska avocados fick jag nöja mig med peruanska – är jag nu återigen hemma i min kära lägenhet och skriver detta efter att ha inmundigat en kopp kaffe och rökt några cigissar.  I kväll skall hela familjen – det vill säga jag och mina två vuxna barn – gå ut och äta på ett asiatiskt ställe som heter Full House. Dottern beger sig för övrigt till Skottland på måndag för några års studier i Glasgow.

Tack för att ni orkat läsa, ni som gjort det. Det är ju inget tvång. Jag avslutar med en bitterljuv musiksnutt som gör åtminstone mig lycklig: ”I Wish I Had Someone To Love Me” med den underbara Newfoundland-gruppen Masterless Men:

http://www.youtube.com/watch?v=mnmqBhqdvm4

Änklingens liv kan vara ensamt, ja, men också väldigt givande när barnen finns kvar och påminner en om ett långt, innerligt och givande om än inte alltid helt problemfritt äktenskap. Har inget emot att avslöja att jag betraktar mitt äktenskap och min familj som mitt livs prestation. Det mesta annat förbleknar då. Kära makan har nu fått nya, fräscha rosor samt ett nytt blockljus att sätta bredvid vasen.

Rosor till min så kära Marika, nu en liten ängel.

Så jag tycker gott jag kan känna mig lycklig!

Får jag säga att jag känner mig lycklig?

Får jag säga några ord om att jag känner mig lycklig? Inte? Nåja, det gör jag i vilket fall som helst, like it or not!

Egentligen borde jag kanske inte göra det. En drygt sextioårig änkling med ena benet i graven, tidvis anfrätt av smärre krämpor, hjärtepåfrestande kärlekssorger och stelhet i diverse lemmar – stundom och dessbättre inklusive den som så att säga räknas – borde kanske inte känna sig så mäkta lycklig som jag gör just för tillfället.

Jag sa visst inte att jag får medicin mot högt blodtryck och väger minst 30 kilo för mycket samt regelbundet somnar framför TVn. För att inte tala om bensåret som inte vill läka eller sömnapnén.

Det har ju faktiskt inte hänt något speciellt i dag. Har debatterat marxism och islamism på nätet med några vänstertomtar, skrivit ett blogginlägg om det sinnessjuka tillståndet i Nordkorea och varit nere på stan för att handla och fika med min son. Väl hemma igen med taxi  har jag satt på en CD med det underbara kanadensiska Irlands-bandet The Irish Rovers, samt hällt upp ett glas vin. Nu väntar jag på att dottern skall komma och bli bjuden på tacos.

Vidare är plånboken ganska så tom och våningen ganska så ostädad (som vanligt). Den massiva disken har jag dock hunnit med!

Och så känner jag  mig alltså skamlöst lycklig. I harmoni med den oföränderligt gode Guden och världsalltet på något odefinierbart sätt. Jag räknar inte med att det varar i evighet. Men varför inte njuta en smula så länge det går?

Till slut en härlig låt med nämnda Irish Rovers. Varsågoda, ”The Road to Gundagai”:

http://www.youtube.com/watch?v=shYqClBtTHo

Gundagaiområdet i Australien.