Posted tagged ‘Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet’

Allt du behöver veta om Swedenborg!

24 maj, 2015

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

Swedenborg 002 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

4da588d63a07f Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

emerentia Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

Descartes Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Emmanuel-Swedenborg-Stamp-276x300Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

Swedenborg 006                  Swedenborg 007

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

Swedenborg 005 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

220px-Svedberg_Jesper Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Några tankar om Carl XII och 30 november

30 november, 2010

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

karl-xii-dodsmask               6607377-Y07s6

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.