EUs draksådd: kupparméns terror i östra Ukraina

 Presidentvalde ukrainske oligarken Petro Porosjenko vill ”straffa” proryska separatister.

http://rt.com/news/eastern-ukraine-army-operation-680/#.U4j9f8cdYUM.twitter

Segraren i Ukrainas presidentval, chokladoligarken Petro Porosjenko, har lovat att ”straffa separatisterna” i de östra och övervägande proryska delarna av Ukraina sedan en ukrainsk Mi 8-helikopter skjutits ner med en sofistikerad luftvärnsrobot nära Slavjansk. 14 besättningsmän rapporteras döda. ”Dessa kriminella handlingar, utförda av fiender till det ukrainska folket, kommer inte att passera ostraffat”, deklarerade Porosjenko.

”Vad man sår, får man skörda” lyder ett beprövat talesätt som nog får sägas ha betydande relevans när det gäller den laddade situationen i Ukraina. Det var den 22 februari som den lagligt valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes efter flera månader långa pöbelupplopp i centrala Kiev på grund av att han ville närma sig Ryssland. Han ersattes av den tillförordnade ”preseidenten” Oleg Turtjynov med den rutinerade maktspelaren Arsenij Jatsenjuk som ”premiärminister”. Högst delaktiga i kuppen mot Janukovytj var Europeiska unionen (EU) och USA.

I Jatsenjuks kuppregim fick fascistiska Svoboda fyra ministeroposter samt posten som chefsåklagare. Svoboda, som i senaste parlamentsvalet fick 10 procent av rösterna, har bland annat samverkat med det svenska nazistpartiet Svenskarnas parti (SvP), som även hade företrädare på plats under upploppen i Kiev. Även den ännu mer extrema nazistmilisen Högra sektorn blev representerade i Kiev-regimen.

När Jatsenjuk nyligen besökte Tyskland möttes han av demonstranter som buade samt skrek ”fascist” och ”mördare” åt honom. Han anlände till Aachen i syfte att övervara en ceremoni, i vilken den belgiske politikern Herman Van Rompuy, ordörande i Europeiska rådet, skulle få mottaga The International Charlemagne Prize of Aachen uppkallat efter Karl den store. Van Rompuy är en av de ivrigaste tillskyndarna av en gemensam europeisk statsbildning och anser att ”nationalstatens tid är förbi”.

 Protester mötte Jatsenjuk i tyska Aachen.

Efter kuppen i Kiev har proryska aktivister i östra Ukraina blivit alltmer verksamma. Krim har utropats som ryskt och även i andra delar av landets östra delar har proryska och Kiev-fientliga känslor svallat högt. Också Donetsk-regionen gör anspråk på att tillhöra Ryssland. Följden har blivit att den ukrainska kuppregimens armé nu gör sitt bästa för att slå ner den proryska separatismen med ibland förfärande resultat.

Länken överst ger en uppdatering av de senaste händelserna i östra Ukraina.

Den 3 maj satte ukrainska extremister, sannolikt från Högra sektorn, eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa i södra Ukraina där Kiev-kritiker hade förskansat sig. Minst 38 människor innebrändes. När den reguljära ukrainska armén en vecka senare skulle storma staden Mariupols lokala inrikesministeriums byggnad med tillhjälp av tanks besköt soldaterna civila som samlats vid byggnaden. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men enligt en sjukhusläkare kan det röra sig om så många som ett hundratal.

Mer här om denna händelse:

http://rt.com/news/157884-shooting-mariupol-eastern-ukraine/

 En ukrainsk stridshelikopter sköts ner av proryska separatister.

Att den ryska regeringen i Moskva har uppmanat Kiev att sluta upp med att beskjuta och massakrera sitt eget folk har som väntat inte fått någon effekt, utan den ukrainska kuppregimens offensiv i östra Ukraina rullar vidare. Självfallet får man då också räkna med att det görs motstånd.

Här ett videoklipp om de ukrainska styrkornas terrorbombningar mot civilbefolkningen:

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har nyligen riktat kritik mot den ukrainska regimens militärstyrkor och säkerhetstjänst för dess trakasserier och fängslanden av representanter för internationell press. Graham Phillips, en brittisk medborgare och frilansjournalist som arbetar åt den ryska nyhetstjänsten Russia Today, tillhör dem som öster om Mariupol fängslats av det ukrainska nationalgardet efter påståenden om att han var rysk spion (han släpptes dock efter 36 timmar sedan inga formella anklagelser riktats mot honom).

 Den brittiske frilansjournalisten Graham Phillips greps av ukrainska nationalgardet som misstänkt ”spion”.

Den ukrainska krigföringen drabbar dock ej endast motståndarsidan och dess civilbefolkning. Den kan även gå ut över de egna. Den 27 maj besköt således en ukrainsk stridshelikopter en egen checkpoint i Donetsk-regionen, något som tyder på synnerligen bristfälliga internkommunikationer.

Det måste understrykas att situationen i Ukraina ingalunda stämmer överens med den bild som USA, EU och vår utrikesminister Carl Bildt brukar portionera ut. Det är inte fråga om att det ”goda” Ukraina står mot det ”onda” Ryssland eller tvärtom. Ingetdera landet lever tillnärmelsevis upp till så kallad västerländsk standard vad gäller demokrati utan hänger sig båda åt korruption (här är antagligen Ukraina värre än Ryssland) och fixade val. Ukrainas ekonomi är därtill i ett mycket värre skick än Rysslands.

EUs gigantiska misstag var att genom påtryckningar söka tvinga Ukraina att välja EU framför Ryssland och sålunda framkalla en ofrånkomlig rysk reaktion, där man i stället borde ha valt en försiktigare linje där hänsyn skulle ha tagits till såväl ryska som den ukrainska ryska/rysktalande befolkningens intressen.

 En ukrainsk helikopter beskjuter egna ställningar.

Den draksådd som nu skördas är en direkt följd av EUs och även USAs fyrkantighet och uppenbarligen mycket bristfälliga historiska insikter vad gäller förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Det bästa som skrivits i detta ämne är troligen en analys av den tidigare brittiske ambassadören i Moskva, Rodric Braithwaite i tidningen The Independent den 1 mars 2014:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

 

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.