Jihad Watch | Tommy Hanssons Blogg

Posted tagged ‘Jihad Watch’

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

8 mars, 2015

Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS. Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

Walter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti 1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd