Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

 SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

 Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

 Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Palmemordets fantasifoster

 Inga-Britt Ahlenius: bidrar till ytterligare dunkel i Palmeutredningen.

Jodå, jag har blivit förhörd om Palmemordet. Det skedde per telefon för i runda slängar tio år sedan.

Jag skriver detta i kölvattnet av dagens Expressen, som ägnar ett antal sidor åt mer eller fantasifulla teoribildningar om att ett militärt nätverk kan tänkas ligga bakom mordet.

Gamla FN-höjdaren Inga-Britt Ahlenius, som för ett par år sedan i en salvelsefull hatbok sågade FNs generalsekreterare Ban-ki Moon längs fotknölarna och har ett förflutet i den så kallade Palmekommissionen, citeras: ”Det är anmärkningsvärt att Sverige inte har kartlagt och utrett det här nätverket.” Expressen, med en gedigen meritlista när det gäller att koka soppa på en spik, pekar på att Ahlenius på ”DN Debatt” ”kastade ljus över ett hittills outrett spår: att högerextremister inom en hemlig motståndsrörelse skulle ha mördat den svenske statsministern”.

Är det dock något som Ahlenius absolut inte gjort så är det att ha kastat ljus över något i sammanhanget. Vad hon är gjort är att ha försett den tragikomiska Palmeutredningen med ännu en vildvuxen konspirationsteori. Enligt Ahlenii teori skulle det ”hemliga” nätverket Stay behind – som det i själva verket skrivits spaltkilometer om redan – ligga bakom mordet. Det hör till saken att Palme själv var inblandad i Stay behind, som var en statlig organisation ämnad att träda i kraft för den händelse Sverige blev ockuperat av fientlig makt (läs: Sovjetunionen).

Jan Guillou: ”Lustiga fantastiska teorier”.

Ett annat Palme-spår som tidningen för fram är att en person som kallas ”Johan” skulle ha tillfrågats av en Palme-hatande polisman om han var villig att mörda Palme. Det kommer inte som någon sensation att den inbitne privatutredaren Gunnar Wall anser att ”Johan”, som han själv intervjuat, är ”trovärdig”. Lyckligtvis får ett antal bedömare, däribland de tidigare Palme-utredarna Ingemar Krusell och Thure Nässén, tillfälle att avfärda såväl Johan-spåret som den militära kopplingen och polisteorin som de rena fantasifoster de är.

Det är inte ofta jag får tillfälle att instämma i något av vad gamle KGB-agenten och ärkemarxisten Jan Guillou framför, men den här gången är jag helt överens med honom. Han citeras nämligen på följande sätt: ”Vi har alltför länge haft en inflation i lustiga fantastiska teorier om Palmemordet”.

Det som satt igång den här typen av vildvuxna spekulationer i Palmemordfallet är naturligtvis polis- och brottsgurun Leif G. W. Persson och TV-serien ”En pilgrims död” som G. W. genom ett par böcker givit upphov till. Detta praktpekoral lär väl få den nya Palmeutredningen flitigt sysselsatt för överskådlig tid framöver. Vem vet, kanske till och med denna bloggare kommer att kontaktas på ungefär samma sätt som skett tidigare och som jag berör inledningsvis?

En person som presenterade sig som kommissarie den-och-den ringde alltså upp mig för tiotalet år sedan och hävdade att en person hade angett att jag inte hade varit särskilt upprörd efter mordet på Palme 1986 och att han (kommissarien) därför tyckte han måste prata med mig om mitt alibi för mordnatten. Bakgrunden till detta märkliga samtal var att min kära framlidna hustru, som gärna pratade med alla möjliga personer om det mesta, halvt skämtsamt för ett par ytliga bekanta yppat ungefär att hennes make kanske  inte sörjt livet ur sig vid underrättelsen om Palmes öde.

Expressen har som synes tidigare varit inne på rätt spår om Palmemordet. Nu slår sensationsblaskan på stort med den ena fantasifulla hopkoket efter det andra.

Det hör till saken att en av dessa bekanta, som bodde i samma område som vi, råkade vara militant anhängare av en kommunistisk bokstavssekt och dessutom bror till samma sekts riksbekante ledare. Självklart måste denne man tipsa SÄPO om den fruktansvärde reaktionären Hansson, som varit med i både Demokratisk Allians, Contra och Ny Demokrati, som tänkbar Palme-mördare.

Den r-märkta sekten i fråga, så gott som icke existerande utanför Göteborg, hade för övrigt aldrig varit någon anhängare av Olof Palme så länge denne levde utan tvärtom avfärdat honom som ”kapitalets lakej” och liknande i sin statsunderstödda tidning. Efter mordet blev dock Palme upphöjd till helgon av nästan alla politiska schatteringar inklusive dem som tidigare gärna sett honom dingla i en galge efter det att proletariatets diktatur upprättats.

Nåväl, det är väl tveksamt om den uppringande kommissarien på allvar trodde att Hansson i Södertälje var en presumtiv gärningsman. Han lät sig också övertygas av mina försäkringar om att jag läst om mordet i morgontidningen vid 03.30-tiden dagen efter mordet. Jag kan inte påstå att jag vid tillfället klädde mig i säck och aska och väckte upp grannarna i höggljudda snyftningar, men inte heller hjulade jag runt och gjorde vågen på stan dagen därpå som ju var en lördag.

Vi får väl se om jag får en telefonpåringning från Palmeutredningen den här gången. Man vet aldrig, kanske någon sett mig prata med en eller annan medlem ur Stay behind eller den Palme-hatande gruppen vid Norrmalmspolisen på den tiden det begav sig. Faktum är att jag höll ett föredrag om vänstervridningen i massmedia i nämnda församling 1983. Visst fanns det en och annan egendomlig figur i det gänget, men statsministermördare?

Knappast. Jag upprepar vad jag framfört i dessa spalter nyligen: alla som har verklig inblick i Palmemordfallet är övertygade om att illdådet utfördes av Christer Pettersson. Basta.

Palmemordet är löst – dags att gå vidare!

http://www.svt.se/en-pilgrims-dod/#./precis-sa-graslig-i-mina-bocker-som-han-verkar-i-filmen?&_suid=1357737638042048412534882234204

Länken ovan går till en TV-intervju med den rikskände kriminologiexperten och författaren Leif G. W. Persson. G. W. får här frågor om den aktuella TV-serien ”En pilgrims död”, kretsande kring mordet på Olof Palme 1986, som bygger på två av tre av av författarens böcker i romantrilogin Välfärdsstatens fall. Filmsnutten innehåller också scener ur serien.

Rolf Lassgård försöker lösa Palmemordet.

TV-serien med det något pretentiösa namnet, med Rolf Lassgård i rollen som den ambitiöse rikskriminalchefen, lanserar konspirationsteorin att Palmemordet utfördes av en högerextrem grupp inom SÄPO. I en sekvens syns några uniformerade polismän jämväl lyfta högerarmarna i en Hitler-hälsning. På mig verkar detta helt infantilt och föga trovärdigt. Min övertygelse är att om det över huvud taget låg någon sammansvärjning bakom mordfallet så hade denna nystats upp för länge sedan.

Professor Persson håller dock uppenbarligen inte med utan kör det gamla nattståndna SÄPO-spåret i en ny version. ”Jag är fri att spekulera”, säger han bland annat i en intervju i Aftonbladet den 6 januari 2013 och det stämmer förstås. Vem som helst kan och får  naturligtvis säga vad som helst om Palmemordet inbegripet att det genomfördes av utomjordningar, frimurare, sionister, vita sydafrikaner, KGB, CIA eller medlemmar av familjen Palme för att inte tala om den suspekte grannen i lägenheten intill som spelar tysk marschmusik till sent in på nätterna. Troligen är också TV-serien mycket underhållande.

Kanske mördades Palme av din marschälskande granne…

Intervjun här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16025272.ab

Vad som för mig framstår som beklämmande är att så mycket energi och tankemöda, som annars kunde ha använts betydligt bättre, ägnas åt ett mordfall som redan är löst. Christer Pettersson, i trängre poliskretsar ibland kallad ”Bajonettmannen” efter ett dråp han fängelsedömdes för 1970, dömdes skyldig för mordet i Stockholms tingsrätt den 27 juli 1989. En dom som med stor sannolikhet hade stått sig i hovrätten om inte polisen och Lisbet Palme tillsammans hade klantat till det vid vittneskonfrontationen. Bajonettdråpet skedde för övrigt i samma kvarter som Palmemordet.

Christer Pettersson (1947-2004) är otvivelaktigt den mest kände skurken i Sveriges historia. Han var en stor skådespelarbegåvning och var elev vid Calle Flygares scenskola innan han relegerades på grund av tilltagande drogmissbruk. Enligt Flygare var Pettersson den bäste elev han någonsin haft. Man kan bara hålla med dåvarande statsministern Göran Persson i dennes uttalande efter Petterssons död – denne avled till följd av hjärnblödning efter en skallskada han ådrog sig vid ett fall – om att det var fråga om ett ”tragiskt människoöde”.

G. W. har tänkt till ordentligt och lastar SÄPO för Palmemordet.

Jag skall här inte gå in på alla omständigheter som kan anses tala för eller emot Pettersson som gärningsman, men ju längre tiden lider utan att några som helst framsteg görs i den alltjämt småputtrande Palmeutredningen, desto klarare framstår Petterssons skuld för mig. Utredningen är som jag ser det ett gigantiskt och helt onödigt slöseri med pengar och mänskliga resurser som hade kunnat användas betydligt bättre.

Jag måste slutligen säga att jag är litet besviken på Leif G. W. Persson, som jag hittills uppfattat som en både klok och mycket begåvad karl, för att han fortsätter älta konspirationsteorier om mordfallet. Men även solen har väl sina fläckar. Palmemordet är löst, G. W. – det är dags att gå vidare!