Är det nationalism när vi jublar åt svenska guld?

 Svenskt stafettguld. Då känner vi en hjärtats nationalism.

Jag vet att jag inte var ensam om att gråta en skvätt i samband med de svenska skidtjejernas stafettguld på 4 x 5 kilometer i OS i Sotji i dag. Som svensk blir man glad och ibland, som i dag, till och med rörd över svenska idrottsbragder. I alla fall om man bryr sig det minsta om idrott, vilket alla inte gör.

Det brukar heta att idrotten är det enda område där det är tillåtet med nationalism. Där kan vi skråla nationalsången av hjärtans lust och vifta med hur stora blågula flaggor som helst utan att riskera kallas nazister eller rasister. Men är detta egentligen uttryck för nationalism? Ja – och nej.

Naturligtvis kan man tolka dagens guldvrål åt Charlotte Kallas och hennes lagkamraters OS-guld i dag – det första svenska i dessa spel – som ett stycke nationalism. Så enkelt är det dock inte, det vill jag bestämt hävda. Det faktum att vi gläds åt svenska framgångar behöver inte betyda att vi är nationalister i egentlig mening.

Enligt den ideologiska nationalismen är fosterlandet värdemässigt överordnat allting annat. Allt som gagnar det land man råkat födas i är rätt – även om det är fel. Ett uttryck som kan sägas illustrera den inställningen är ”right or wrong, our country”, ord som först lär ha uttalats av den amerikanske sjöofficeren och krigshjälten Stephen Decatur (1779-1820) och senare travesterats av Carl Schurz, som var utrikesminister i USA under president Rutherford B. Hayes 1877-81 med ”My country, right or wrong…”.

 Stephen Decatur: ”Right or wrong, our country.”

Detta är vad jag anser vara en primitiv form av nationalism. Den egna nationen kan och får inte vara överordnat allting annat. Den inställningen har lett till två världskrig och mycket annat elände genom historien. Det är därför jag anser att personer som är medborgare i omänskliga diktaturer begår berömvärda och patriotiska handlingar genom att spionera eller på annat sätt arbeta för annan makt. Som polacken Ryszard Kuklinski eller sovjetmedborgaren Oleg Penkovskij, vilka överlämnade militära hemligheter till USA och NATO under Kalla kriget.

Jag skrev för några år sedan följande bloggtext om bra och dåliga spioner:

https://tommyhansson.wordpress.com/category/ryszard-kuklinski/

Eller som den tyske officeren Claus von Stauffenberg, som sökte ta Hitler av daga; det var Stauffenberg och hans sammansvurna och inte Hitlers anhang som var de verkliga tyska patrioterna. När den egna regimen består av skurkar är det närmast en patriotisk plikt att motarbeta den.

 Peter Forsbergs klassiska straffmål i OS-finalen i Lillehammer mot Kanada 1994.

När vi jublar åt svenska idrottsguld är det således inte fråga om en ideologisk utan snarare en hjärtats nationalism, uttrycket för en omedelbar glädje och stolthet över att representanter för Sverige lyckas hävda sig i tävlan mot andra nationers företrädare. Vi känner instinktivt, med ryggmärgen om man så vill, att vi bör glädjas när våra landsmän presterar något bra. Det är en sorts latent stolthet över att tillhöra kollektivet Sverige som blommar upp på detta sätt.

Därför flyger vi upp ur TV-soffan och skriker när Kalla eller någon annan segar sig förbi medtävlarna i mål eller när Tre Kronor får pucken i motståndarkassen. Jag misstänker att även de mest utflipprade så kallade antirasister och/eller antinationalister – i alla fall de som har ett positivt förhållande till idrotten – känner den glädjen.

Själv har jag aldrig varit nationalist i snäv mening utan snarare en hjärtats nationalist. En av anledningarna till att jag gick med i Sverigedemokraterna (SD) för sex år sedan var att jag kände ett behov att, efter många års engagemang i olika internationella frågor, manifestera denna form av nationalism. Som jag ser det står SD för en lagom och anständig form av nationalism som jag inte har några problem med. Jag förblir dock betydligt mera konservativ än nationalist.

 Duktiga volleybolltjejer i Glasgow: Isabella nederst till vänster.

Glädjen över det svenska stafettguldet och i någon mån Tre Kronors hockeyseger mot Lettland bär mig igenom den här dagen, men jag kan inte neka till att jag känner en lika stor glädje över min dotters idrottsprestationer, låt vara i avsevärt mindre skala – Isabella studerar i Skottland och spelar i ett volleybollag på skolan som tydligen inte går av för hackor och som till och med spöar manliga lag. I Sverige uppnådde hon näst intill elitnivå.

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Inför Sotji-OS: Ryssland värnar traditionella värden

 Ryska statsdumans utrikeschef, Aleksej Puskjov, vill inte att Ryssland skall påtvingas extremistisk västlig politik.

http://newseurope.me/2013/12/23/russia-telling-west-live-according-patterns-many-allies-advocating-traditional-values-pushkov/

Aleksej Pusjkov, som är chef för den ryska stadsdumans internationella utskott, har i en intressant intervju för tidningen Izvestija den 27 december uttryckt sina dubier om den förhärskande, icke-traditionella ideologi som för närvarande behärskar västerlandet. Referat av intervju kan nås via länk överst.

Det Pusjkov har att säga bör sättas i samband med uttalanden gjorda av president Vladimir Putin vid en presskonferens i Kreml den 19 december.

Varken Pusjkov eller Putin sade sig vilja kritisera väst utan betonade mer de egna strävandena att leva i enlighet med ”traditionella ryska värden”. Pusjkov menade också att Ryssland har många potentiella allierade i Europa vilka motsätter sig den dominerande ideologiska maktstrukturen, den politiska korrektheten om man så vill:

Ryssland hävdar inte att västerländska samhällen skall leva efter vårt mönster utan förespråkar rätten för alla länder och samhällen att leva på sitt sätt utan att angripas av den liberala revolutionens export av radikala värderingar.

Enligt Pusjkov ligger det en fara i de ”rådgivande” formuleringar som regelmässigt avlevereras från EU-maktcentret i Bryssel: ”I dag är de rådgivande och i morgon kan de mycket väl bli obligatoriska. Bryssel har exempelvis sänt ett memorandum till sin beskickning där man redan i starka ordalag råder diplomater att deltaga i gayparader.”

Med andra ord menar Aleksej Pusjkov att man från ledande västlig sida är ute efter att tvinga på Ryssland och andra länder den extrema homosexpolitik som råder i stora delar av väst: ”Titta på hysterin kring de så kallade trakasserierna av bögar vilket också har påverkat olympiaden i Sotji. Detta är ren och skär politik som inte har någonting att göra med sakernas verkliga beskaffenhet.”

Den svenska OS-truppen bör tåga in i Sotji-OS med Pride-flaggan i stället för vår blågula flagga. Det anser i alla fall tidningen Expressen.

Som exempel på den aggressiva västpolitiken nämner Pusjkov i intervjun krav på Moldavien att arrangera gayparader som ett villkor för att landet skall få skriva på ett associationsavtal med EU. ”Samma sak skulle ha skett med Kiev, om man hade  gått med på att gå vägen mot association”, anser Pusjkov.

En viktig orsak till denna vilja att påtvinga andra folk okonventionella värderingar, anser Puskjov i intervjun, är ”de sexuella minoriteternas höga grad av aktivitet och existensen av rika sponsorer” samt HBTQ-lobbyns framgångar i media och hos allmänhet. Eftersom de flesta politiker inte vågar gå emot sina väljares förmodade värderingar anpassar de sig till det rådande politiska klimatet.

Dessutom adopterar väst den falska förståelsen att sexuell frihet som inte begränsas av någonting är synonymt med framsteg. Vi ser emellertid de facto ett försök att förändra den mänskliga civilisationens själva grund.

”Väst”, förklarar Aleksej Pusjkov vidare, ”utvecklar och introducerar en ny ideologi som är motsatt den traditionella kristna moralen”.  Han menar att vad som för närvarande pågår i västvärlden är en omfattande avkristning med utvecklandet av en gränslös värld utan stater, moraliska normer eller civilisatoriska fundament.

En mardrömslik ny, ”skön” värld om ni frågar denna bloggare.

 Putin: ”Vi måste uppmärksamma våra traditionella ryska värderingar.”

President Vladimir Putin pläderade vid presskonferensen i Kreml någon vecka innan Pusjkov intervjuades av Izvestija för att:

Vi måste uppmärksamma våra traditionella ryska värderingar, annars kommer vårt samhälle att degenerera. Vi måste komma ihåg våra värden och utvecklas på grundval av dem. Det är en konservativ ståndpunkt som dock inte stör utvecklingen.

Putin påstod sig inte vilja kritisera västerlandet men däremot vara mån om att ”skydda ryska medborgare mot aggressiva sociala grupper som enligt mig inte bara uppför sig som de vill, utan också tvingar sina åsikter på andra människor”.

Om intervjun via denna länk:

http://swedish.ruvr.ru/news/2013_12_19/Putin-jag-kritiserar-inte-vasterlandska-varden-3504/

Jag kommer här helt osökt att tänka på en sekvens jag nyligen bevittnade i ett svenskt TV-program med den voluminöse brittiske skådespelaren och flamboyante bögen Stephen Fry, som på ett auktoritärt sätt stövlade upp på en rysk redaktion med sitt kamerateam och aggressivt ställde en redaktör till svars för den ryska politiken att förbjuda propaganda för homosexualitet bland barn.

Det framstod för mig, när jag såg inslaget, som kristallklart att det är vårt eget svenska/västerländska sätt att hantera sådana frågor som är extremistiskt och inte det ryska.

 Stephen Fry stövlade upp på rysk redaktion.