Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

Klappa i händerna, sjung och dansa till Guds ära!

Tycker det börjar bli dags igen för en sång med och av min judiske amerikanske ”nätvän” Dan Fefferman, sångare, musiker och religionsfrihetsaktivist. Här har han (länken ovan) av psaltarpsalm 47 gjort en jublande glad dansvisa till Guds ära.

 Moses tar emot Tio Guds bud enligt Doré.

Den har i  svensk språkdräkt underrubriken Gud såsom folkens konung och sägs vara skriven ”För sångmästaren; av Koras söner; en psalm”. Den svenska tolkning som här återges emanerar från 1917 års bibelöversättning:

Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.
Ty HERREN är den högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.
Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela

Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.
Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.
Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

Folkens yppersta har församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar, högt är han upphöjd.

Det här är alltså ett budskap som framhäver Guds storhet och helighet, Hans makt över oss alla. Det är exakt därför vi skall vara glada och jubla, ty vilken bättre konung kan vi få än självaste Gud?!

Jag gillar budskapet om att vi bör glädja oss över Guds storhet, då kan vi tryggt glömma vår egen litenhet och våra tillkortakommanden och i stället låta oss elektrifieras av Gud. Har vi rätt tro och förtröstan kan vi vara förvissade om att Gud bara har det bästa för ögonen för oss, det finns intet annat alternativ.

Det är faktiskt bara vi själva som sätter gränser för vad Gud kan göra med oss genom vår tveksamhet, vår rädsla, vår egoism och vår oförmåga att urskilja vad som är Guds vilja i våra liv.

 

Fariséerna: bättre än sitt rykte

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

Historieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

En forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

Så här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.

Jakob: han kunde inte ge upp

Jakob brottas med ängeln. Målning av Alexandre-Louis Leloir (1843-84).

Av Bibelns alla gestalter är Jakob en av de absolut viktigaste och samtidigt en av de mest fascinerande. Hela hans liv är fyllt av kamp och konflikter: med sin far Isak, med sin bror Esau, med sin morbror och svärfar Laban, med sina hustrur Rakel och Lea, med sina äldsta barn (med Lea) Ruben, Simon och Levi men framförallt med Gud.

Orsaken till att han kunde bli en Guds segerrike kämpe var att han saknade förmågan att ge upp. Han härdade ut med en enastående seghet och ett tålamod som trotsar all beskrivning. Han använde alla till buds stående medel inklusive slughet, list och bedrägligt beteende.

På så sätt kunde han, i samarbete med sin moder Rebecka, tillvinna sig förstfödslorätten från sin några minuter äldre tvillingbror Esau och slutligen få Gud att välsigna honom i en unik brottningsmatch vid Jabboks vadställe. Jag tänkte här filosofera litet över denna brottningsmatch varigenom Jakob tilltvingade sig välsignelsen och kunde bli en stamfar för det judiska folket.

Vi läser i Första Mosebok 32:24-29:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.

Det var i själva verket Gud Jakob hade brottats med, kanske i form av en Herrens ängel. Jakob linkade svårt medtagen i väg från brottningsmatchen med höften ur led, men han var segerrik och kallades därför hädanefter Israel. Hans tolv söner, som forna tiders skolelever fick plugga in tills de kunde dem som ett rinnande vatten, blev ledare för Israels tolv stammar.

Brottningsmatchen ägde rum sedan Jakob försonats med sin bror Esau, som utom sig av vrede gått Jakob till mötes med en här omfattande 400 man. Jakob lyckades blidka brodern genom att överösa honom med gåvor vilket ledde till att Esau omfamnade honom i tårar. Deras misshälligheter gick tillbaka till barndomen, då Jakob och hans mor Rebecka lurat fadern, Isak, att välsigna honom och inte faderns favorit Esau. Därpå fick Jakob brodern att sälja sin förstfödslorätt för en skål linssoppa och en bit bröd.

Den judiska nobepristagarinnan i litteratur Nelly Sachs (1891-1970).

Jakob hade med tillhjälp av ett judiskt begrepp, chutzpah, fräckhet, också fått Gud att välsigna honom genom att förhandla med Honom under den episka brottningsmatchen vid Jabboks vadställe. På sätt och vis kan man se Jakob som en personifikation av det judiska folket med dess seghet och uthållighet och överlevnadsinstinkt. Ett folk som, med den lärde holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozos ord, är mindre till antalet ”än ett misstag i den kinesiska folkräkningen”.

Ändå har samma folk givit mänskligheten gestalter såsom Mose, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Dylan och Allen, för att nämna några. Tilläggas kan att 20 procent av alla nobelpristagare varit judar.

Fler modiga kvinnor att hylla…

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!