Osorterade tankar i Södertälje före påsk

 Pengar att få tillbaka på skatten – hurra!

Den här dagen, då Ester har namnsdag, började sannerligen i dur för mig.

Sedan jag, med viss oro måste jag tillstå, öppnat den lila plastförsändelsen från Skatteverket som anlände med dagens post kunde jag inte låta bli ett upphäva ett glädjetjut: för första gången på år och dag får jag tillbaka på skatten! I fjol blev det en smäll på över 8000 att punga ut med, men nu visar det sig att jag skall få tillbaka 2607 kronor.

Nu vet jag ju inte alls om det är henne jag bör tacka, men hon är kanske inte så dum ändå, den där Magdalena Andersson…

Så jag beslöt mig för att fira litet. Riktigt helsvenskt desslikes: sill och potatis med öl och brännvin till. Inlagd sill, senapssill och skärgårdssill. Litet rödlök och röd jalapeno därtill plus ett par Arboga 10,2 procent och ett par snapsar Renat. Det är därför jag kanske inte är helt stadig på handen när jag skriver detta, men i hjärnräjongerna känns det någorlunda klart ändå (det är vad jag vill tro, i alla fall).

 Tisdagsmåltiden som överblickas av hustrun och ”småttingarna” Gladis, Sebulon och Negertjejen. Foto: Tommy Hansson

I går kväll hade vi fullmäktige här i Kringelstan. Det blev historiskt såtillvida som SD Södertäljes nye gruppledare, Tommy Blomqvist (nyss fyllda 50), begick sitt jungfrutal i fullmäktigesalens (den heter Demokratin) talarstol. Ärendet var en markförsäljning som vi motsätter oss och en fråga där ”Blomman” lagt ner en hel del jobb. Tommy skötte sig förträffligt, och eftersom han och allianspartierna yrkade på återremiss avgjordes ärendet inte denna dag i alla fall.

Själv blev jag rejält förbannad på kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som hade mage att påstå att SD inte hör hemma bland de demokratiska partierna. Jag yttrade därför följande i en replik:

Vi har nyligen kunnat notera ett nytt lågvattensmärke här i fullmäktige. Boel Godner påstår att Sverigedemokraterna inte är ett demokratiskt parti. Det är ett angrepp inte bara på partiet Sverigedemokraterna utan ett angrepp på de närmare en miljon väljare som röstade på SD i senaste valet. Det är så lågt att man häpnar, nästan i klass med när Stefan Löfvens rådgivare, fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad, kallar alla han inte gillar för ”fascister”. Jag ber att få travestera förre kommunistledaren Carl-Henrik Hermansson: ”Vet hut, Boel Godner, vet sjufalt hut!”

Godner yttrade ändå detta i en fråga där SD var i linje med sossarnas förslag om att upprätta en så kallad Science Park i Södertälje. Godner, som jag härmed gärna utnämner till 2015 års påskhäxa i vår stad (fast ingen man vill ge godis till), borde kanske gå en intensivkurs i social kompetens så att hon lär sig att man inte skall vara oförskämd mot dem som stöder en (som i just den här frågan i alla fall).

 Den imponerande skulptur i västkustsgranit som pryder Stora torget i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Efter det glädjande beskedet från Skatteverket var det dags att praktisera mig ner på stan för att ”göra rätt för mig”, det vill säga betala några räkningar. Således klev jag in i Wessmans vitvarubutik på Jovisgatan för att betala den kyl/frys, som två stadiga tvåmetersmän varit vänliga att leverera på torsdagen sedan mitt gamla skåp dragit sin sista suck efter åtskilliga års tjänstgöring.

Hämtade sedan i en guldsmedsbutik ut den beställda halskedja i gulddoublé som jag skall ha till en smycke-menorah, inköpt vid Förintelsemomumentet i Warszawa för fem år sedan, och min framlidna hustrus vigselring.

Glömde säga att när jag först anlände till ”stadens frestelser” (ett bibliskt uttryck min mamma ofta använde) blev jag bjuden på kaffe och bulle av två trevliga damer som delade ut tidningen Världen idags (som jag tidigare prenumererade på) påskbilaga. Där jag bland annat kan läsa om att författaren C. S. Lewis ”klädde av ateismen”.

 Graven är tom – Kristus är sannerligen uppstånden!

Påsken är en lugn och trevlig högtid, inte lika upphaussad som julen men som kristen högtid betraktad viktigare än denna. Påsken firar vi rätteligen till minne av vår frälsare Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Det är oundvikligt att mina tankar vid just denna tid går till min hustru Marika, som tog adjö av oss några dagar för påsken 2010. De vita små påskfjädrar hon hann köpa intar en hedersplats i mitt kök.

Södertälje ter sig kanske som en ganska förfärlig plats för en del utomstående, men för mig som är född och uppvuxen här är det förstås ”hemma bäst”. För en tid sedan publicerades en undersökning enligt vilken Södertälje låg i botten bland kommuner som kommuninvånarna rekommenderade andra att bosätta sig i, men jag tillhör definitivt dem som gärna uppmanar folk att flytta hit.

 En kanske inte helt aktuell reklamskylt jag såg nere på stan. Foto: Tommy Hansson

Södertälje ÄR en trevlig – och vacker –  stad om vi bortser från yrkeskriminella, ungdomsligister som eldar bilar och dryga sossepampar!

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson

Purim: en judisk glädjehögtid

Drottning Ester övertygar vid en bankett kung Xerxes om att rädda judarna och straffa Haman enligt Rembrandts tolkning.

Purim firas den fjortonde dagen i den judiska månaden adar för att högtidlighålla minnet av hur den judiska nationen för omkring 2500 år sedan undkom att förintas i det mäktiga perserriket. Det är en glädjens högtid där judar i Israel och över hela världen dansar, sjunger, äter och dricker. I år firas Purim den 24 februari.

Berättelsen om hur det judiska folket i perserriket undkom förintelsen återberättas i Esters bok i det så kallade gamla testamentet, även kallat den judiska bibeln. Bakgrunden var att konung Xerxes (ibland benämnd Ahasverus) rådgivare Haman påbjöd att alla judar i de persiska provinserna skulle utplånas. Detta därför att en av kungens närmaste män, juden Mordokaj, vägrat knäböja inför honom.

Initialt såg allt ut att gå Hamans väg. Det kastades lott om vilken dag judarna skulle utplånas och lotten utföll så att massutrotningen skulle ske den trettonde dagen under årets tolfte månad som kallades adar. Lott heter pur på hebreiska, därav namnet på högtiden. Mordokaj vädjade nu till drottning Ester, som var av judisk börd, att övertala konung Xerxes att omintetgöra Hamans grymma påbud.

Detta gjorde Ester på ett så framgångsrikt sätt att Xerxes tillät judarna att försvara sig mot sina angripare i hela perserriket. Totalt skall judarna ha nedgjort 75 000 av sina motståndare inklusive Hamans tio söner, vilka hängdes upp på pålar. Detta öde drabbade även Haman själv.

Purimparad i Ashkelon i Israel.

I Esters bok 8:16-17 läser vi:

För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna; de höll fest och firade högtid. Många av de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

De skildrade händelserna skall ha ägt rum omkring år 480 före Kristi födelse. Judarna hade givits frihet att återvända till sin heliga stad Jerusalem och sina hemtrakter redan då den persiske konungen Cyrus (den store) erövrat det babyloniska riket ett halvsekel tidigare, vilket gjorde slut på den babyloniska fångenskapen. Ett betydande antal judar valde dock att stanna i det toleranta perserriket och det är således om dessa Esters bok handlar.

Esters bok, Megillah, är den enda i den judiska bibeln där Guds namn inte omnämns. Detta har tolkats som att Gud och hans försyn verkar i det fördolda, men de finns där likafullt fast gömda. Ester betyder också ”gömd” på hebreiska och under Purim-högtiden gömmer barnen sina ansikten bakom fantasifulla masker.

Händelserna som leder fram till det judiska folkets underbara förlossning enligt skildringen i Esters bok tycks vara slumpmässiga, men i själva verket skall de förstås som mirakler åstadkomna genom Gud som är fullt verksam bakom kulisserna för att rädda sitt utvalda folk och även på annat sätt, kan man förmoda.

Om Haman heter det i Ester 7:10:

Så hängdes han upp på den påle som han själv rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

Haman var en av historiens första kända antisemitiska förintelseivrare, och hans öde är en fingervisning om vad som sker med hans gelikar oberoende av tid och plats. De må sedan heta Hitler, Arafat eller Ahmadinejad. Judehatet är en irrationell cancersvulst i mänsklighetens historia som en dag skall skatta åt förgängelsen.

Irans president Ahmadinejad är ingen Xerxes.

Fler modiga kvinnor att hylla…

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!