Posted tagged ‘Isak’

Kan islam reformeras – och i så fall hur?

22 februari, 2015

 

images Mohamed Omar uppmanar muslimer att göra upp med islams grundtexter.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/aer-bara-toppen-av-ett-isberg-13628

Länken ovan går till en debattartikel i Dagens Samhälle av skribenten och poeten Mohamed Omar, född i Uppsala 1976. Efter en brokig bana som poetiskt underbarn, kämpande islamist och kommunistsympatisör tycks Omar åter ha drabbats av förmågan att ställa de rätta frågorna. Det tackar vi för.

I artikeln menar Omar att Islamiska staten (IS) bara är ”toppen på ett isberg”:

Den är bara det mest extrema uttrycket för värderingar som har långt större spridning bland muslimer. Islamiska staten pryglar, stympar, halshugger. Allt detta har stöd i islams grundtexter, vilka anses autentiska och normala. I till exempel Saudiarabien pryglar, stympar och halshugger man också. Men Saudiarabiens kung är mer pragamatisk än Islamiska statens kalif.

Mot denna bakgrund är det Mohamed Omars uppfattning att det inte räcker med att fördöma Islamiska staten, utan ”man måste gå till källorna, islams grundtexter varifrån de har hämtat sin ideologi, och göra upp med dem.” I bjärt kontrast till de västerlänningar som aningslöst påstår att ”IS har inget med islam att göra” fastslår Omar, själv med muslimsk bakgrund, att IS ”är en helt igenom religiös rörelse”: ”De gör ingenting som de inte med absolut säkerhet kan förankra i de religiösa texterna.”

Enligt Omar måste nu islam som religion gå djupare och ”angripa själva sjukdomen”, ej endast symptomen, det vill säga IS: ”Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu?…Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla?”

571x476xstening_av_kvinna_jpg_pagespeed_ic_KSYZBx6F9C Stenande till döds enligt Koranens bud.

Mohamed Omar inser att det, till följd av radikal islams nuvarande dominans, kan vara farligt för eftertänksamma muslimer att ta upp sådana frågor. Likväl, menar han, måste det göras ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern.” Man kan inte, påpekar Omar, stena folk anno 2015: ”Det går helt enkelt inte. Men texten finns där. Och profeten Muhammed ska efterföljas i alla tider och på alla platser.”

Det räcker inte med att den muslimska världen upphör med slaveri, stening, prygling, halshuggning och förföljelse av icke-muslimer. Det gäller att, utifrån de normgivande texterna i Koranen och haditherna, klargöra varför nämnda metoder måste överges, anser Mohamed Omar:

Texterna måste förstås på ett nytt sätt. För att förändringen ska få en varaktig effekt bör man kunna förklara hur man tänkt när man lämnade dessa bruk. På ett konsekvent och seriöst sätt – ett som reformerar själva läran.

Mohamed Omar avslutar med att uppmana muslimska ledare i Sverige att inte bara fördöma när Islamiska staten ägnar sig åt stenande till döds, pryglande och slaveri utan fördöma dessa barbariska bruk i sig. Och ”inte bara fördöma IS utan fördöma själva idén om en islamisk stat…Frågorna är många, försöken att svara få. I stället får vi bara ytliga fördömanden av massakern på Charlie Hebdo-tecknarna.”

Det finns i dag omkring en och en halv miljard muslimska trosbekännare i hela världen, vilket gör islam till den näst största religionen efter kristenomen. Det går inte att tänka bort dessa eller att i längden någonstans förhindra deras religionsutövning genom förbud och/eller förtryck. Därför har personer som säger att ”Väst är inte i krig med islam” – såsom exempelvis Barack Obama och Mona Sahlin – alldeles rätt, hur fel de än må ha i andra frågor. Det går inte att föra krig mot så många människor, sedan må vi tycka vad vi vill om religionen islam.

Däremot kan och måste västvärlden med alla tillgängliga medel givetvis bekämpa militanta terrorist- och jihadiströrelser av typ Islamska staten, Boko Haram och al-Qaida, vilka står för en extrem tolkning av Koranen och andra muhammedanska grundtexter och vill förvandla hela världen till ett kalifat med normer och förhållanden som rådde på den hänsynslöse profeten/krigsherren Muhammeds tid för 1400 år sedan.

Under tiden får vi hoppas på och bedja för att tillräckligt många muslimer anammar Mohamed Omars anmaningar ovan och påbörjar ett arbete som kan leda fram till en muslimsk renässans av samma typ som övriga monoteistiska religioner genomgått.

imagesBIYOFWNKIslam förskönas ofta i svenska och västliga medier…

Det finns all anledning betona, att den tolkning som jihadisterna och terroristerna gör av den egna religionen inte är den enda möjliga. Det är inte hugget i sten att alla muslimska kvinnor måste bära heltäckande slöja, att alkohol inte får inmundigas, att äktenskapsbrytare skall stenas eller att religiösa fiender och brottslingar skall halshuggas.

Det har exemplet Turkiet, ett muslimskt land som reformerades kraftigt av Kemal Atatürk med början på 1920-talet, visat. Man ser inte många slöjbärare i dagens Turkiet, och många muhammedanska turkar förgyller dagen med anisbrännvinet raki eller ett inhemskt glas vin. Detta sker trots att landet faktiskt har en islamistisk president.

Det finns yttermera runtom i världen muslimska ledare som inser, att det dagligen förekommande islamistiska våldet inte är någon bra reklam för islam. En av dessa är den libanesiske prästmannen Sayyed Muhammad Ali Husseini, som är ledare för det shiamuslimska the Arabic Islamic Council.  Han har vänt sig till judar och kristna över hela världen med uppmaningar till avståndstagande från våldet.

Här en länk till en artikel i The Times of Israel om Husseinis onekligen behjärtansvärda verksamhet:

http://www.timesofisrael.com/defying-shiite-mainstream-lebanese-cleric-reaches-out-to-jews/

Sayyed-Muhammad-Ali-Husseini Sayyed Muhammad Ali Husseini: shiapräst som arbetar för interreligiös tolerans.

På sin Facebook-sida skrev Husseini för en tid sedan  – nota bene på hebreiska:

Vi uppmanar rabbiner, präster, kardinaler och muslimska präster, sunni och shia, att underbetona de verser och traditioner och religiösa texter som uppmuntrar till våld, eftersom de är farligare än kärnvapen. Uppenbarligen tillämpades dessa texter i speciella, begränsade situationer; de kan inte nödvändigtvis appliceras på vår tid, eftersom varje situation har sina egna unika omständigheter.

Detta var inte någon isolerad företeelse från Husseinis sida. Han driver i själva verket en egen kampanj för interreligiös tolerans. I januari lade han ut en video på Facebook där han på hebreiska vände sig till ”Isaks och Ismaels ättlingar, våra kusiner, profeten Abrahams barn”: ”Inte alla judar är dåliga och inte alla muslimer är terrorister. Låt oss ställa meningsskiljaktigheterna åt sidan och distansera oss själva från ondska och hat. Låt oss mötas i en positiv atmosfär, låt oss öppna oss för varandra och sprida en kultur av tolerans, detta är mitt huvudbudskap.”

Sayyed Muhammad Ali Hussein är en så kallad moderat muslim som både i ord och handling har bevisat att det är precis vad han är. Han avvisar uttalat Irans styrning av shiamuslimerna i Libanon och avskyr som så många andra libaneser det fortsatta våldsutvecklingen i sitt hemland. En länk till hans Facebook-sida här:

https://www.facebook.com/sayedelhusseini

Till dem som menar att islam inte kan reformeras – och det finns åtskilliga – vill jag säga att de har fel. Det är inte på något sätt givet att muslimska trosbekännare i all evighet i praktisk handling måste efterkomma alla uppmaningar till våld och dödande som står skrivna i exempelvis Koranen. Muhamad Omar och Sayyed Muhammad Ali Husseini visar att en annan väg är möjlig. Islam utgörs av mänskliga anhängare och människor kan alltid ändra sig.

Att kalla islam ”fredens religion” i dag är enligt min mening ett groteskt hån mot alla muslimer, kristna, judar, buddhister, yazidier, med flera grupper som mördats i Allahs namn. Däremot är jag övertygad om att den kan bli det i framtiden. Hur lång tid detta kommer att ta beror till syvende og sidst på de muslimska trosbekännarnas egen vilja och förmåga till fred i tänkande och praktisk handling.

 

 

Annonser

Jakob: han kunde inte ge upp

25 september, 2013

Jacob+Wrestling+with+the+Angel+1865+by+Alexander-Louis+LeloirJakob brottas med ängeln. Målning av Alexandre-Louis Leloir (1843-84).

Av Bibelns alla gestalter är Jakob en av de absolut viktigaste och samtidigt en av de mest fascinerande. Hela hans liv är fyllt av kamp och konflikter: med sin far Isak, med sin bror Esau, med sin morbror och svärfar Laban, med sina hustrur Rakel och Lea, med sina äldsta barn (med Lea) Ruben, Simon och Levi men framförallt med Gud.

Orsaken till att han kunde bli en Guds segerrike kämpe var att han saknade förmågan att ge upp. Han härdade ut med en enastående seghet och ett tålamod som trotsar all beskrivning. Han använde alla till buds stående medel inklusive slughet, list och bedrägligt beteende.

På så sätt kunde han, i samarbete med sin moder Rebecka, tillvinna sig förstfödslorätten från sin några minuter äldre tvillingbror Esau och slutligen få Gud att välsigna honom i en unik brottningsmatch vid Jabboks vadställe. Jag tänkte här filosofera litet över denna brottningsmatch varigenom Jakob tilltvingade sig välsignelsen och kunde bli en stamfar för det judiska folket.

Vi läser i Första Mosebok 32:24-29:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.

Det var i själva verket Gud Jakob hade brottats med, kanske i form av en Herrens ängel. Jakob linkade svårt medtagen i väg från brottningsmatchen med höften ur led, men han var segerrik och kallades därför hädanefter Israel. Hans tolv söner, som forna tiders skolelever fick plugga in tills de kunde dem som ett rinnande vatten, blev ledare för Israels tolv stammar.

Brottningsmatchen ägde rum sedan Jakob försonats med sin bror Esau, som utom sig av vrede gått Jakob till mötes med en här omfattande 400 man. Jakob lyckades blidka brodern genom att överösa honom med gåvor vilket ledde till att Esau omfamnade honom i tårar. Deras misshälligheter gick tillbaka till barndomen, då Jakob och hans mor Rebecka lurat fadern, Isak, att välsigna honom och inte faderns favorit Esau. Därpå fick Jakob brodern att sälja sin förstfödslorätt för en skål linssoppa och en bit bröd.

Nelly_Sachs_1910Den judiska nobepristagarinnan i litteratur Nelly Sachs (1891-1970).

Jakob hade med tillhjälp av ett judiskt begrepp, chutzpah, fräckhet, också fått Gud att välsigna honom genom att förhandla med Honom under den episka brottningsmatchen vid Jabboks vadställe. På sätt och vis kan man se Jakob som en personifikation av det judiska folket med dess seghet och uthållighet och överlevnadsinstinkt. Ett folk som, med den lärde holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozos ord, är mindre till antalet ”än ett misstag i den kinesiska folkräkningen”.

Ändå har samma folk givit mänskligheten gestalter såsom Mose, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Dylan och Allen, för att nämna några. Tilläggas kan att 20 procent av alla nobelpristagare varit judar.

Flickan utan namn: tragiskt bibliskt kvinnoöde

15 september, 2013

Jephthah's_sacrifice_-_Maciejowski_BibleJeftas offer enligt en fransk målning från cirka 1250.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/the-girl-with-no-name

Dan Fefferman skildrar i en sång via länken ovan ett av Bibelns mest särpräglade och samtidigt tragiska kvinnoöden. Det gäller domaren och krigshövitsmannen Jeftas dotter, vars namn är okänt för oss. I G. F. Händels oratorium Jephta kallas hon dock Iphis.

Historien skildras i Domarbokens elfte kapitel och handlar om Jefta, son till Gilead, och hans enfödda dotter som gick ett grymt öde till mötes. Jefta var en krigsman men var en frukt av faderns förbindelse med en sköka. Gilead hade emellertid andra söner med sin hustru, och när dessa Jeftas halvbröder växte upp drev de iväg Jefta från hemmet då de inte ville dela fadersarvet med honom.

Jefta bosatte sig omsider i ett land som enligt Bibeln kallas Tob, där en grupp äventyrare anslöt sig till honom. En tid därefter inledde folkgruppen ammoniterna ett krig mot Israel. Ammoniternas konung menade att israeliterna hade stulit landet ifrån dem när de flytt från Egypten och skulle nu ta det tillbaka. Från området Gilead sändes då bud till Jefta om att man behövde hans tjänster i kriget mot ammoniterna: han skulle anföra den israelitiska hären.

Jefta ställde sig först tveksam till anbudet eftersom han blivit utsparkad från Gilead men accepterade slutligen. Sedan han fört resultatlösa förhandlingar med Ammons konung, där Jefta  kraftfullt men till ingen nytta tillbakavisat påståendet att israeliterna stulit deras land, inträffar följande enligt Domarboken 11:29-31:

Då kom Herrens ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besgra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.

Hieronymus-Francken-The-Victorious-General-Jephta-Meeting-His-DaughterJefta möter sin dotter efter segern över ammoniterna. Målning av Hieronymus Francken.

Därpå besegrade Jeftas armé ammoniterna – de led enligt den bibliska berättelsen ”ett mycket stort nederlag” och förlorade 20 städer. ”När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom”, läser vi sedan. Dottern var utom sig av lycka, dansade omkring och slog på en tamburin. Jefta rev sönder sina kläder i förtvivlan, ty nu var han tvungen att offra henne i enlighet med sitt löfte inför Herren.

Flickan, vars namn alltså icke nämns i Domarboken, svarar att fadern måste göra det han har lovat Gud. Hon ber emellertid om tillåtelse att först bege sig till bergen i syfte att jämte sina väninnor begråta sitt öde och sin jungfrudom, emedan hon aldrig varit tillsammans med någon man. Hon återvände därefter som en trogen dotter och lät sig offras som brännoffer till Herren. Därefter, berättas det i Domarboken, ”blev det en sed i Israel att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter”.

Alltsedan dess är Jefta, som var domare över Israel i sex år, ett exempel på hur det kan gå om man avger förhastade löften. När Abraham stod i begrepp att enligt Herrens befallning offra sin son Isak, grep en ängel in och räddade honom. Sådan lycka hade inte Jeftas dotter. I Händels oratorium, där dottern kallas Iphis, blir det dock så: en ängel räddar hennes liv. Precis så hade man önskat  skett i verkligheten.

Rosh hashana: gott nytt 5774!

4 september, 2013

305684719_d82e378261_m-1Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

760px-the_sacrifice_of_isaac_by_caravaggioAbraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

shana_tova

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!

Fler modiga kvinnor att hylla…

20 mars, 2012

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!