Wilders om SD och svenska ”hippien” Malmström

 Geert Wilders kan tänka sig samarbete med SD.

Geert Wilders, ledare för det nederländska Frihetspartiet (PVV), räknas som en av Europas mest kontroversiella politiker. Han bevakas dygnet runt eftersom det är väl känt att många meningsmotståndare helst vill se honom död.

Precis som extremistiska våldsverkare i Nederländerna tidigare mördat obekväma sanningssägare som Pim Fortuyn (2002) och Theo van Gogh (2004), båda kritiker av den omfattande muslimska invandringen och det våld muslimska män utövar mot kvinnor.

Wilders har gjort sig känd som en orädd politiker som inte tvekar att framföra kontroversiella åsikter. Som då han för någon månad sedan förklarade att han tyckte det var ”för många marockaner” i Nederländerna.

I ett uttalande för SVT Nyheter den 21 april menade den nederländske politikern, att det finns på tok för många i Bryssel som bestämmer över saker de inte har med att göra. Han var inte nådig mot den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP):

Till exempel er svenska kommissionär Cecilia Malmström, jag kallar alltid henne er svenska hippie, hon kommer från ett vänsterliberalt parti. Ingen i Holland känner henne, ingen har valt henne här, men hon kan säga nej till alla våra förslag till förändringar av invandringen. 

Här en länk till artikeln:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/wilders-ater-i-skottgluggen-efter-invandringskritiskt-uttalande

 ”Svenska hippien” Cecilia Malmström (FP).

Efter valet till Europaparlamentet den 25 maj hoppas Wilders och hans parti få till stånd ett samarbete med likasinnade europeiska partier såsom UKIP i Storbritannien, Front National i Frankrike – och Sverigedemokraterna. Om SD säger Geert Wilders:   ”Vi har en del gemensamt, vi är båda EU-skeptiska och vi är båda för att återta makten till nationalstaterna.”   

För något år sedan talade PVV-ledaren hos Tryckfrihetssällskapet i Malmö och för ett halvår sedan besökte han Sverigedemokraterna i Stockholm.

 

Rosenbergs försvar för självcensur

Göran Rosenberg vill se en begränsad yttrandefrihet.

Skriftställaren och debattören Göran Rosenberg går i en artikel på Expressens kultursidor den 4 mars till angrepp mot vad han kallar ”idén om den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Rosenberg försvarar ”informella regler” som han menar är en förutsättning för att yttrandefriheten skall fungera. Tyvärr, anser Rosenberg, har denna yttrandefrihet satts ur spel genom kompromisslösa skriverier av exempelvis sajten Avpixlat och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han är inte komfortabel med att debattklimatet förändrats mot en större öppenhet.

Rosenberg avslutar sin artikel på följande sätt:

Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatetes tidevarv.

PFLP-ledaren George Habash. En av Göran Rosenbergs gamla idoler.

Vad Göran Rosenberg gör är egentligen att förespråka självcensur. Han är uppenbart irriterad över att under de senaste åren alltfler mediaaktörer, framförallt sådana som för inte särskilt länge sedan skulle ha varit hopplöst marginaliserade i det offentliga samtalet, aktivt börjat ifrågasätta den självcensur i den politiska korrekthetens tecken som ända sedan 1960-talet varit förhärskande i det svenska medielandskapet. Rosenberg använder det så kallade näthatet som slagträ.

Rosenberg, som på 1960- och 1970-talet stod på barrikaderna tillsammans med Jan Guillou och stödde palestinskarabiska terrorgrupper såsom PLO och PFLP och angrep den demokratiska staten Israel, känner sig obekväm med den nya öppenhet som tillskapats genom aktörer såsom Sverigedemokraterna, Avpixlat, Tryckfrihetssällskapet och Dispatch International. Han skruvar olustigt på sig när konstnären Lars Vilks utmanar självcensurens gränser genom att avbilda profeten Muhammed som rondellhund.

Göran Rosenberg är en kvarleva från en tid då vänstern kunde fröjda sig åt ett mer eller mindre uttalat åsiktsmonopol eller, för att tala med författaren Lars Gustafsson, problemformuleringsprivilegium. Och han har all rätt att vara orolig. Vi är många som inte tänker inlåta oss på de formella eller informella kompromisser han åsyftar.

Jimmie Åkesson skrev en banbrytande debattartikel.

Därmed inte sagt att man bör skriva eller säga vad som helst. Vulgärt och onyanserat hat med en myckenhet av svordomar och invektiv är aldrig rätt och bör enligt mitt förmenande inte förekomma någonstans. Det är emellertid inte detta Göran Rosenberg i första hand vill åt. Han är ute efter att censurera de åsikter han själv och hans meningsfränder inom den politiskt korrekta kommuniteten ogillar. Det är de åsikterna Rosenberg avser när han orerar om det han kallar ”näthat”.

Som exempel på åsikter som inte borde ha fått framföras nämner Rosenberg en uppmärksammad artikel av Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009 – den skrevs dock inte ”inför EU-valet” som Rosenberg påstår utan i samband med SDs landsdagar på hösten samma år som EU-valet ägde rum – som var försedd med en rubrik som utpekade islam som det största hotet sedan Andra världskriget. Med Rosenbergs ord:

Det som tidigare inte hade kunnat sägas offentligt, kunde nu det.

Ironiskt nog var det dock inte Åkesson som hade satt rubriken till artikeln utan Aftonbladets redaktion. I sak har emellertid Rosenberg rätt. Artikeln var verkligen banbrytande för en ny öppenhet och åsiktsfrihet i svenska media och för det är Åkesson förtjänt av hela nationens tacksamhet.

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com