Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.

 

 

 

 

 

 

 

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

 Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

 Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

 Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

 Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

 Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.