Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nordkorea-Iran-Ryssland i vapensamarbete: USA tittar bort

 Nordkoreansk robot på parad.

”North Korea supplied several shipments of missile components to Iran during recent nuclear talks and the transfers appear to violate United Nations sanctions on both countries, according to U. S. intelligence officials.”

http://freebeacon.com/national-security/north-korea-transfers-missile-goods-to-iran-during-nuclear-talks/

Ovanstående analys görs av den amerikanske utrikes- och säkerhetsjournalisten Bill Gertz på sajten The Washington Free Beacon den 15 april. Gertz hänvisar till information från uppgiftslämnare som föredrar att vara anonyma om att minst två leveranser av robotdelar från Nordkorea till Iran har skett sedan september förra året.

Uppgifterna blixtbelyser den kritik som riktats mot det ramavtal som förhandlats fram av den USA-ledda västvärlden, Kina och Ryssland å ena sidan och Iran å den andra – enligt kritiken misslyckas avtalet med att ta ställning till Irans robot- eller missilprogram, vilket är av central betydelse för Irans möjligheter att framställa kärnvapen. Skarp kritik mot ramavtalet har bland annat förekommit i den amerikanska kongressen.

Leveranserna skall inkludera varor som omfattas av the Missile Control Regime, en frivillig överenskommelse bland 34 länder som begränsar överförandet av missiler samt delar av system med en räckvidd som överskrider 186 engelska mil, det vill säga längre än knappt 300 kilometer. Enligt en tjänsteman som Gerts varit i kontakt med har bland annat motorer med stor omkrets levererats från Nordkorea till Iran, vilka skulle kunna användas i ett framtida iranskt robotsystem med lång räckvidd.

Till yttermera visso belade FN:s säkerhetsråd i juni 2010 Iran med sanktioner på grund av landets illegala anrikningsprogram för uran. Dessa sanktioner syftade till att blockera Iran från att få tillgång till teknologi relaterad till robotar med kärnvapenkapacitet. De tjänstemän som försett Gertz med uppgifter menar att leveranserna från Nordkorea till Iran tycks bryta mot nämnda sanktioner.

 Många menar att Obama säljer ut Israels säkerhetsintressen till Iran.

Vapenleveranser från Nordkorea till mullornas Iran har i själva verket ägt rum sedan början på 1980-talet, då ayatollah Khomeini var högste iranske ledare. Nordkoreanerna, som då leddes av Kim Il-sung, levererade kompletta Scud-missiler samt produktionsteknologi som Pyongyang använde för att utveckla Nodong-roboten med en räckvidd på 630 engelska mil, närmare hundra svenska mil. Även andra robotar och robottteknologi har levererats.

Enligt ett telegram från oktober 2009, som blivit offentligt genom Wikileaks, har de nordkoreanska leveranserna spelat en nyckelroll för Irans strävanden att modernisera sin robotteknologi: ”This technology would provide Iran with more advanced missile technology than currently used in its Shahab-series of ballistic missiles and could form the basis for future Iranian missile and /space launch vehicle/ design.” 

Ytterligare ett telegram från september 2009 avslöjar att Irans Safir-raketer använder styrmotorer som troligen kommer från Nordkorea och baserade på ballistiska missiler av typ SS-N-6, härrörande från sovjettiden, som avfyras från ubåtar.

Det är för närvarande Spanien som sedan januari i år ansvarar för FN:s sanktionskommitté. Landet meddelade nyligen att det inte kommunicerat med USA sedan spanjorerna tog över ansvaret.

Till kritikerna av det ramavtal som ingicks i schweiziska Lausanne den 2 april hör den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. Denne har påtalat att missil- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran bryter mot FN-sanktionerna riktade mot Iran, men också mot de sanktioner avseende kärnvapen- och robotteknologi Nordkorea utsattes för 2009 vilka förbjuder att exportera sådana komponenter som nu levererats till Iran.

 John Bolton, tidigare amerikansk FN-ambassadör, är kritisk till Iran-avtalet.

Bolton citeras på följande sätt i Bill Gertz artikel:  ”And if the violation was suppressed within the U. S. government, it would be only too typical of decades of practice. Sadly, it would also foreshadow how hard it would be to get honest reports made public once Iran starts violating any deal.”   

Även den före detta CIA-analytikern Fred Fleitz är mycket kritisk till hur Obama-administrationen hanterat rapporterna om den nordkoreanska teknik- och robotöverföringen till Iran och citeras:

The Obama administration has excluded all non-nuclear Iranian belligerent and illegal activities from its nuclear diplomacy with Iran. Iran´s ballistic missile program has been deliberately left out of the talks even though these missiles are being developed as nuclear weapon delivery systems.”

Inte heller, framhåller Gertz i sin informativa artikel, har Irans roll som sponsor av internationell av terrorism framförallt i Mellanöstern – där Iran backar upp exempelvis Hamas i Gaza och Hezbollah i Libanon – beaktats i de förhandlingar som ledde fram till ramavtalet i Lausanne den 2 april.

Såvitt jag kunnat utröna har de nordkoreanska robot- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran – två länder som brukar betecknas som ”skurkstater” – inte alls uppmärksammats i vare sig svenska eller internationella medier, med ett undantag: Israel, det land som i första hand löper risk att utsättas för iranska kärnvapenattacker.

Den israeliska tidningen Arutz Sheva, som refererar till artikeln i The Washington Free Beacon, skriver om den amerikanska regeringens uppenbara ovilja att sätta sökarljuset på de nordkoreanska och iranska sanktionsbrotten med följande ord: ”US president Barack Obama was given  details of the shipment in his daily intelligence briefings, but the officials say the information was hidden from the UN by the White House so that it would not take action on the sanctions violations.”

Hela artikeln här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/194088#.VTO22JscRMs

För Barack Obama och den amerikanska administrationen har det av allt att döma varit viktigare att snabbast möjligt få fram ett avtal, och därmed framstå som mänsklighetens räddare undan ett eventuellt kärnvapenkrig, än att på allvar komma till kärnan av det iranska hotet mot omvärlden och då framförallt den judiska staten Israel.

Om det med få undantag rått största möjliga internationella tystnad om Nordkoreas leveranser till Iran av ovan skisserat slag, har Rysslands beslut nyligen att återuppta robotförsäljning till Iran rönt viss om än begränsad uppmärksamhet.

Robot avfyras från iranskt örlogsfartyg.

Svenska YLE hade den 13 april en artikel med rubriken: ”Ryssland börjar sälja missiler till Iran igen.”

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/04/13/ryssland-borjar-salja-missiler-till-iran-igen

Det rör sig heller inte om vilka robotar/missiler som helst. Robotsystemet S-300 tillhör de mest avancerade i världen och kan skjuta ner såväl robotar som flygplan. Försäljningen var på gång redan 2010, men då beslöt sig den dåvarande ryske presidenten Dmitrij Medvedev för att stoppa den efter påtryckningar från bland annat USA och Israel.

Avtalet, som sägs omfatta 20 miljarder US dollar, innebär att Ryssland även förbinder sig att köpa 500 000 fat råolja från Iran. Biträdande ryske utrikesministern Sergei Rjabkov: ”I utbyte mot iransk råolja kommer vi att leverera vissa varor. Detta är inte förbjudet enligt de nuvarande sanktionerna.”   

President Vladimir Putins ursäkt för att återuppta robotförsäljningen till Iran består i att det framförhandlade ramavtalet – som skall ersättas av ett permanent avtal den 30 juni – är att detta gör det omöjligt för Iran att utveckla kärnvapen, något som emellertid är högst tvivelaktigt. Den ryska robotförsäljningen kommer att göra det extremt svårt att angripa Irans kärnenergianläggningar, vilket Israel sagt sig kunna tänka sig att göra som en sista åtgärd i syfte att förhindra iranska kärnvapenangrepp mot landet.

Ryssland hoppas att det nya avtalet med  Iran skall leda till utökade handelsförbindelser mellan de båda länderna. Även Kina vill utvidga handelsförbindelserna med Iran. Såväl ryssar som kineser har hittills stött FN-sanktionerna mot Iran.

Under tiden, och samtidigt som Obama undersöker möjligheterna att lyfta alla sanktioner mot Iran redan  nu, skanderar iranska soldater på parad i Teheran ”Död åt USA” och ”Död ¨åt Israel”:

Iran Celebrates Army Day with Shouts of ‘Death to America, Israel’

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

 Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

 Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

 Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

 Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.