Rysslands strävanden efter dominans: därför är jag ingen Putin-kramare

 Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.

Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.

Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.

Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.

Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.

Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.

Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:

Putin Warns Obama – You’ve Turned USA & West Into Godless Sewer, Declares His Christian Faith

Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.

Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.

Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.

Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.

 NATO-högkvarteret i Bryssel.

En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.

Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.

Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.

Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:

”Ryssland föraktar svaghet”

Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.

Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:

Detta väntar om Ryssland invaderar Sverige

 Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag

De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans  på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.

Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.

Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.

Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:

Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.

 Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.

Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.

Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.

Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.

Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.

 ”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.

Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.

Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.

Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig  i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.

Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.

 

När jag var med i Höken-klubben

När jag rotade i en skrivbordslåda nyligen hittade jag en verklig raritet: ett dubbelvikt medlemskort – ”legitimationskort” står det faktiskt på omslaget – till Höken-klubben från slutet av 1950-talet.

Det exakta årtalet bör ha varit 1957, det år serietidningen Höken utkom med 47 nummer. Den innehöll även biserien Uncas. Höken baserades på den amerikanska serien Blackhawk och handlade om en flygstyrka som innehöll bland annat brittiska, kinesiska och svenska inslag. Den leddes av en amerikan som kallades Höken vilken hade ett stort hökemblem på bröstet. Den svenske representanten var, vill jag minnas, en reslig, blond och litet trög bjässe som hette Olle.

Jag minns inte mycket av seriens innehåll, men i en episod jag kommer ihåg ställs flyghjältarna inför en okänd dotter till Hitler kallad ”Hitla” som är i färd med att upprätta det Fjärde riket. Inget hon lyckas med, förstås, tack vare våra bålda hjältar. I andra avsnitt bekämpar flygarhjältarna lömska så kallade gulingar i Asiens djungler. Höken skulle inte ha haft en chans i dagens hårda PK-klimat.

Mitt medlems/legitimationskort har en orange färgton och är försett med nummer 20271. En text längst ner på omslagets innersida anger: ”Denna legitimation är personlig och gäller endast med fotografi och namnunderskrift.” På motstående sida återfinns ett svart-vitt foto av mig i sommarlätt klädsel samt försedd med fjäderbuske och en pilbåge i trä som min far hade gjort åt mig. Nedanför fotot hade jag textat mitt namn. Gulligt är bara förnamnet…

På omslagets baksida står: Serienytt – tidningen för alla tuffa grabbar. Höken fick nämligen bara vara en egen serietidning i ett år innan den uppgick i Serienytt, som höll ut till 1963. Höken hade nu, förutsatt att jag minns rätt, slätats ut från att ha varit kolorerad till att bli svartvit.

Tyvärr har jag inte längre kvar det mycket snygga medlemsmärke i plast i svart-gult som följde med medlemskapet. Jag var oförnuftig nog att ha det som kavajmärke i början på 1970-talet och så tappade jag naturligtvis bort det.

Serietidningar utgjorde en betydande del av min intellektuella tillvaro i unga år. Kalle Anka var den första favoriten, och det var genom att följa med i den när min mamma läste högt jag lärde mig läsa. Det bör ha varit någon gång 1956, vid omkring fem års ålder, eftersom jag uppenbarligen redan kunde läsa när jag började med Höken året därpå.

Höken gav mig sunda politiska insikter i unga år: kommunism och nazism var fel, demokrati var rätt och USA och dess allierade var dess självklara försvarare.

Tjänstefel att ej spionera på V(PK)

Lars Ohly med några av det gamla partiets ikoner: Stalin, Marx, Lenin.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016237.ab

Ovan berättas via Aftonbladet hur den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) under många år lät sin medarbetare Hans-Erik Sjöholm infiltrera först Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och därefter efterföljaren Vänsterpartiet (V). När han intervjuas av Aftonbladet menar förre partiledaren Lars Ohly bland annat att det är litet ”Kalla Anka” över detta och att SÄPO borde använda sina resurser bättre.

Sjöholm för sin del beskriver hur han gjorde sitt bästa för att smälta in i den extrema vänstermiljön gennom att klä sig i flanellskjorta med mera. Han lyckades bli vän med bland andra riksdagsledamoten Jens Holm, till vilken han blev hembjuden. Holm hade kontakter med den colombianska Farc-gerillan och var djurrättskativist, miljöer som är av intresse för SÄPO.

Jens Holm (V) med kontakter med den vänsterextrema colombianska Farc-gerillan.

Självklart spelar nu Ohly, som in i det längsta valde att kalla sig kommunist, och hans partikamrater upprörda, men vad hade man egentligen förväntat sig? Hade SÄPO inte bemödat sig om att hålla koll på detta notoriska förrädarparti, som under hela sin historia hade intima förbindelser med kommunistdiktauren Sovjetunionen och dess vasallstater så länge dessa existerade, främst Östtyskland, hade det rört sig om grovt tjänstefel.

Som twittraren Tommie Ullman uttrycker det:

Om ledande i V ville ha ”Proletariatets revolutionära diktatur” var det kanske klokt att Säpo höll koll på dem?

Bättre och mer kärnfullt än så kan det knappast sägas. Inom SKP/VPK/V har det alltid funnits förespråkare för våldsam revolution, även om detta drag säkert är mindre framträdande nu än under Kalla krigets dagar då det strömmade in pengar till kommunistpartiets bankkonton från husbonden i Moskva för att man skulle kunna underminera det demokratiska svenska samhället. Först med Michail Gorbatjovs makttillträde blev det annat.

Dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) stödde Molotov-Ribbentroppakten 1939, som utgjorde förutsättningen för att Andra världskriget skulle kunna bryta ut.

Om man som Holm har/hade kontakter med utländska revolutionärer och våldsbenägna svenska miljöer får man faktiskt räkna med att bli övervakad. Hans-Erik Sjöholm borde därför ha medalj, inte tadel, för sitt förtjänstfulla arbete i demokratins tjänst.

En skakande studie om Disneys julaftonsfilm

Den patriarkaliske, slavdrivande tomten i färd med att stämpla en docka i baken.

Så Disney har beslutat klippa bort en sprallig svart docka, en blond vit docka och en fördomsfull judefysionomi (som dittills undgått mig) från årets kommersiella jippo”Kalla Anka på julafton”. Om man får döma av en ny, skakande studie så är detta emellertid endast toppen på isberget.

Docent Ebon Flåslund vid Korrektiska Censurinstitutet (KCI) menar att Disney-sammanställningen, vilken med något varierande innehåll visats i svensk television sedan 1959, är ett skräckexempel på fördomar och diskriminering som helt borde förbjudas. Jag återger nedan en sammanfattning av Flåslunds skrämmande rön.

Först av allt kan vi konstatera, att det tidigare inslaget med Kalla Ankas krig med myrorna lyftes bort för många år sedan. Det är naturligtvis ett minimikrav att krigshets inte förekommer i en film huvudsakligen avsedd för barn.

I övrigt kan nämnas följande inslag vilka tilldrar sig docent Flåslunds intresse:

I tomteverkstaden: Huvudperson är en storvuxen och trind tomteperson, vilken kan ses som en schablonbild för det patriarkaliska samhälle som Walt Disney hyllade. Det vattnas om munnen på tomte-chauvinisten när han får trycka en stämpel med texten ”OK” i baken på den svarta dockan och den vita dockan. Typiskt nog marscherar sedan alla leksaker i fascistisk-militärisk ordning in i tomtesäcken till tonerna av österrikaren Schuberts Militärmarsch.

Tomteverkstaden skulle inte kunna fungera utan exploateringen av den underbetalda slavarbetskraft tomtenissarna utgör. Deras småväxthet indikerar att de inte får lön som ens räcker till ordentlig mat. Som slutkläm åker sedan tomten iväg med de stackars renar som hårt utnyttjas för tomtens eskapader.

 ”Dvärgen” Toker med personlighetsstörningen ADHD förlöjligas i Snövit-filmen.

Snövit: I sagoinslaget om Snövit kan iakttas hur en kvinna som till hundra procent lever upp till det kapitalistiskt-västerländska skönhetsidealet betjänas av sju så kallade dvärgar, det vill säga kortväxta personer.

Var och en av dessa exploaterade individer identifieras enligt ett eller annat funktionshinder som filmen hämningslöst förlöjligar: Trötter (som uppenbarligen lider av narkolepsi); Glader (manisk upprymdhet); Prosit (svår allergi); Butter (kronisk depression); Blyger (svår social störning, troligen framkallad av sexuellt utnyttjande i barndomen); Toker (ett tydligt fall av ADHD); samt Kloker, en sociopatisk översittare som styr de övriga sex ”dvärgarna” som sina marionetter.

Kalle Anka i djungeln: Kalla Anka-figuren är bara den värd en egen inträngande studie. Här har vi en neurotiskt-aggressiv, vuxen individ som lever tillsammans med sina tre brorsöner och som har ett ofullgånget förhållande med sin särbo Kajsa. Samtliga Disney-ankor går ständigt omkring med bara underkroppar, vilket onekligen är tankeväckande. I Kalle och Knattarnas fall kan en latent pedofili anas.

Kalle Anka och en Corazza Bildt-lik kakadua i djungeln.

I djungeln träffar Kalle Anka sin överperson, en energisk och smart kakadua som skulle ha kunnat vara en nidbild av invandrarkvinnan Anna Maria Corazza Bildt om figuren inte hade tillkommit långt innan Carl fann sin tredje hustru. Här förekommer även en idyllisk sekvens med en grupp skönsjungande kolibrier, men bakom idyllen anas en omänskligt hård drill.

Hur  mycket regnskog Kalle skövlade under sin djungelsemester kan vi bara spekulera i.

Lady och Lufsen: Inslaget med hundparet Lady och Lufsen kryllar av fördomar och falsk romantik. Det ger en idylliserad bild av heteronormen när den är som sliskigast. Ett skamlöst hån mot alla HBTQA-personer som givetvis har lika stor rätt till sina kärleksideal (eller i fallet med asexuella personer rätten till ingen kärlek alls) som särkönade par.

I detta inslag presenteras dessutom en grovt rasistisk bild av etniska italienare som lagar pasta och sjunger smöriga, romantiska sånger,  låter hundar äta vid bordet samt hänger tvätt på linor mellan husen.

 Heteroparet Lady och Lufsen gullar på schabloniserad italiensk restaurang.

Tjuren Ferdinand: Avsnittet med den blomluktande tjuren Ferdinand dryper av fördomar mot kvinnor och latinomän. Ferdinands mor avporträtteras som en dum kossa, medan männen som idkar tjurfäktning uppvisar en provkarta på fördomar avseende män med sydeuropeisk-latinsk bakgrund. Naturligtvis osminkad rasism.

I avsnittet idealiseras  Ferdinands antisociala personlighetsstörning som får honom att avskärma sig från omvärlden och ägna sig åt att lukta på blommor under en korkek.

Askungen: I den sockersöta storyn om den så kallade Askungen får vi följa en av styvmoder och styvsystrar hunsad hemflicka som har en enda, patetisk dröm: att få komma till en bal på det närbelägna slottet och kuckilura med prinsen. Filminslaget ger en romantiserad bild av det feodala samhället och, återigen, den förtryckande heteronormen.

Därtill porträtteras en okonventionell familjebildning på ett nattsvart sätt med den förlegade kärnfamiljen som bjudande, mörkt bakgrundsideal.

Långben, Musse och Kalle på husvagnssemester: Här ges en fullständigt ansvarlös bild av ett skrämmande ansvarslöst framförande av motorfordon: det är okay med att den debile föraren överger sin plats bakom ratten och umgås med sina vänner i husvagnen medan ekipaget vinglar fram på en livsfarlig bergväg.

Bakom kulisserna skymtar alkohol- och eventuellt drogbruk. Handlingen låter påskina att allt detta är i sin ordning, allt ordnar sig ändå.

Ännu ett svårt fall av heteronormatik – renrasiga rävarna Robin Hood och jungfru Marion.

Robin Hood: Den våldsförhärligande skildringen av Robin Hoods kamp mot prins Johan och sheriffen av Nottingham idealiserar en gängkriminell livsstil gränsande till terrorism. Naturligtvis får de unga tu – Robin och jungfru Marion – varandra i slutet. Och båda är naturligtvis renrasiga rävar. Ännu ett offer på den förljugna heteronormatikens altare.

Filmen framställer därtill utrotningshotade djur såsom lejon (prins John) och noshörningar (vaktmanskap) i entydigt negativ dager – de är undantagslöst grymma, dumma och giriga.

Jag har här endast sammanfattat delar av docent Ebon Flåslunds banbrytande studie. Det skulle inte förvåna mig om den leder till att Disneys julaftonsspektakel bannlyses till nästa jul. Vilket som bekant  är skapat av den penningtörstande rasisten och yankeeimperialisten Walt Disney (1901-66) av delvis tysk börd.

Tyskättade Walt Disney med små figurer föreställande de sju kortväxta personer som i julaftonsfilmen  fördomsfullt kallas ”dvärgar”.