Multirekord i opinionen (SD): det här artar sig riktigt bra!

 Sentio juni 2015.

http://samtiden.nu/17317/trippelrekord-for-sd-221-hos-sentio/

Det här ser ju ut att arta sig riktigt bra.

På annat sätt kan man ur sverigedemokratiskt perspektiv inte gärna tolka de senaste fyra opinionsmätningarna. Det började med 15,2 procent i Svenska Dagbladet/SIFOs junimätning som offentliggjordes den 14 dennes. Den 18 följde sedan 18,0 procent hos TV4/Novus, 20,1 hos Metro/YouGov samt som kronan på verket 22,1 hos Samtiden/Sentio.

Rekord över hela linjen och all time high oavsett mätinstitut i den sistnämnda mätningen. Det skall nämnas att norska Sentio lyckats pricka in SDs valresultat 2010 respektive 2014 bäst av alla. Till och med denna bloggare, som brukar berömma sig av att vara den borne optimisten, är glatt överraskad för att inte säga smått euforisk över den senaste utvecklingen.

 Det finns varje anledning för Jimmie att skåla för SDs framgångar i opinionen. Foto: Photo2be

Jag har tidigare spekulerat i att SD kanske redan till valet 2018 (om nu nästa riksdagsval dröjer så länge) men senast 2022 kan komma att passera Moderaterna och bli landets andra största parti. Nu ter det sig fullt möjligt att vi redan i närmast kommande val, eller redan i nästa opinionsmätning, faktiskt kan bli allra störst – i Sentio-mätningen ligger SD endast  1,8 procentenheter efter M, som får 23,8, samt 1,9 efter S som noteras för 23,9 procent.

Partisekreterare Richard Jomshof svarar i SD närstående Samtiden (länken överst) så här på frågan om det är övriga partiers misslyckande som hjälper SD:

Vi gör bra ifrån oss och har en bra politik som folk uppmärksammar mer och mer. Vi får beröm i många frågor. Men vi tjänar på att de andra partierna är dåliga.

Förvisso är det så. Sverigedemokraterna är i mina ögon det enda partiet som inte nödgas mörka delar av sin politik för att hänga med i opinionen. Så är ju fallet med övriga partier, som är väl medvetna om att en katastrof skulle stå för dörren om de fullt ut lade fram sin översvallande positiva syn på mångkulturalismen och den gränslösa invandringens politik. Annorlunda uttryckt: SD är det enda partiet som inte ägnar sig åt eller behöver ägna sig åt bullshit.

 Några faktorer som bidragit till den så kallade regeringens kräftgång. Foto: Photo2be

Väljarkadern lär heller inte imponeras över hövan av Stefan Löfvens desinformation om SD som ett parti med rötter i nazismen eller Åsa Romsons barnsliga vägran att ta Jimmie Åkesson i hand efter avslutad debatt i riksdagen. Sådant visar bara på desperation och krampaktighet inom etablissemanget. Olof Hedengren visar här i en krönika i Samtiden att hetsen mot SD inte ger några som helst resultat:

http://samtiden.nu/17058/hetsen-mot-sd-ger-inget-resultat/

Såvitt jag kunnat utröna är det endast Dagens Samhälle av mer etablerade medier som refererar till SD-rekordet hos Sentio. Chefredaktör Mats Edman konstaterar: ”Inget tycks hejda Sverigedemokraternas starka trend. Decemberöverenskommelsen, migration, tiggeri och islamistisk terrorism underblåser utvecklingen.”

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sverigedemokraterna-rusar-infoer-almedalen-16634

I tidningens så kallade Poll of Polls, som bygger på de åtta senaste stora mätningarna sedan den 28 maj och omfattar 19 400 intervjuade personer, når SD 16,5 procent.

 DÖ, som i praktiken sätter demokratin ur spel i Sverige, gynnar entydigt SD.

För övrigt försöker jag dra mitt strå till stacken här i kommunen. Det internationella intresset för Södertälje består. I samband med valen 2014 blev jag intervjuad av 10-15 utländska medier, och i går var det dags att ta emot journalisten Stéphane Loignon (med svensk fotograf) från franska tidskriften Le Parisien i partilokalen.

Liksom vid alla tidigare intervjutillfällen gällde frågorna immigrationen till vår kommun och precis som förut var det jag och kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som var föremål för intresset. Hoppas och tror det gick bra!

Avslutningsvis känner jag mig personligen ganska övertygad om att Jimmie Åkessons återkomst i hetluften betytt åtskilligt för de senaste SD-framgångarna.

Senaste mätningarna: Huka er, gubbar och kärringar i S och M – nu kommer SD!

 Sentio maj 2015: SD 19,4 procent.

Tänkte det kunde vara dags att ha litet synpunkter på opinionsmätningarna igen. Särskilt som det börjar röra på sig på allvar för mitt eget parti Sverigedemokraterna (SD). Det som gör siffrorna extra intressanta just nu, mer än tre år före nästa ordinarie riksdagsval, är ju att det kan bli ett nyval betydligt tidigare än så.

Den 30 maj publicerade Östersunds-Posten det norska opinionsinstitutet Sentios majmätning. SD nådde här 19,4 procent, bästa resultatet någonsin hos Sentio och bara o,3 procentenheter från SDs all time high som inföll i Metros Yougov-mätning den 21 maj: http://www.op.se/opinion/ledare/sentio-maj-2015-det-varas-for-annie-loof

Sentio bjöd på flera skrällar förutom SD-succén: Socialdemokraterna halkar ner till ren Juholt-nivå med 24,3 procent, samma resultat som Moderaterna. Centerpartiet går fram till 8,5 procent och får partiledaren Annie Lööf att framtå som Sveriges politiska drottning. Inte för att konkurrensen är mördande – Kristdemokraterna under Ebba Busch Thors två månader gamla ”ledarskap” kraschar på 2,2 procent.

Tror inte jag var så helt fel ute när jag skrev följande om Busch Thor när hon tillträdde som KD-ledare: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/18/lycka-till-ebba-men-var-finns-hogervridningen-kd/

Alliansen är med viss marginal det största blocket hos Sentio och får 39,3 procent mot 36,3 för vänsterpartierna S, MP och V. Vilket innebär att allianspartierna är störst även med KD utanför riksdagen.

Sju mätningar maj 2015: SD 16,7 procent.

I sammanvägningen avseende sju mätningar under maj månad noteras SD för 16,7 procent i en tabell som toppas av S med 26,3 procent följt av M på 24,6 procent. SDs position som landets tredje största parti är helt ohotad och har så varit en längre tid. Det skall noteras att Sentio varit bäst på att förutspå SDs valresultat såväl 2010 som 2014.

Östersunds-Posten noterar i en kommenterande text i anslutning till Sentio-mätningen:

Om Sverigedemokraternas aggressiva uppgång fortsätter är man snart jämnstor med Socialdemokraterna och Moderaterna…Deras väljarsundersökning är därför en allvarlig signal till det röda och blå blocket. Hittills har man inte lyckats bemöta Sverigedemokraternas tillväxt.

Nej, man har ju inte det. Det finns flera skäl till det. Det absolut mest grundläggande är att stadigt fler väljare ända sedan SDs grundande 1988 kommit att uppskatta partiets politik. Tendensen är att partiet fördubblat sina resultat för varje val till riksdagen. Detta har skett parallellt med att partiet förtalats, förföljts och bespottats i media och andra instanser fram till detta ögonblick. Samhällsutvecklingen har spelat Sverigedemokraterna i händerna.

Det senaste halvåret är det flera faktorer som gynnat SD. Den mest uppenbara är väl Decemberöverenskommelsen (DÖ), där allianspartierna av de rödgröna övertygades om att inte rösta på sina egna förslag för att den sköra regeringskoalitionen skulle kunna hålla samman och ett nyval undvikas. Allt gick egentligen ut på att hålla SD så långt borta från all makt som möjligt, och det har väljarna givetvis genomskådat.

 Finn Bengtsson (M) mobbas för sitt DÖ-motstånd.

Sedan går det upp för allt fler att endast SDs politik har förutsättningar att lösa överhängande samhällsproblem som den orimligt överdimensionerade invandringen med åtföljande islamisering, det växande problemet med organiserat tiggeri och den alltmer uppenbara svenska oförmågan att militärt försvara det egna landet. Under det att SD talar helt öppet om dessa och andra problem som berör vanligt folk hukar alla övriga partier i bänkarna likt gudstjänstbesökarna i Tage Erlanders roliga historia i Hylands hörna.

Politikerna i de så kallade Sjuklöverpartierna är helt enkelt fega. För fega för att våga gå emot den förlamande PK-kulturen i de egna partierna och för fega för att våga riskera det egna levebrödet. Det duger inte att komma med halvmesyrer om språktester eller tiggarförbud som man kan vara rätt säker på tas tillbaka relativt snart. Bara en frifräsare av typ moderaten Finn Bengtsson från Linköping, som nu under sin tredje mandatperiod i riksdagen gått emot det egna partiets fasthållande vid DÖ, vågar.

Men så har han också sitt ”på det torra”, eftersom han är professor och överläkare och tvingats gå ner rejält i lön för att sitta i riksdagen. Han har råd att inte finnas på valbar plats inför nästa val. Som straff för sin inopportuna hållning uppger Bengtsson dock att han utsätts för mobbning av sitt parti.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20863016.ab

En annan sak som kan ha spelat in när det gäller SD-framgångarna är att partiet alltmer framstår som ett ”normalt” parti, där uteslutningarna av ungdomsextremisterna Gustav Kasselstrand, William Hahne med flera visade att partiet är berett att ta i med hårdhandskarna gentemot toknationalistiska strömningar. Lägg därtill Jimmie Åkessons återkomst i aktiv politik och det faktum att Mattias Karlsson med den äran vikarierade som partiledare under Jimmies bortovaro.

Bilder som nog får sägas tala för sig själva. Foto: Photo2be

När Jimmie Åkesson gick med i SD vid 16 års ålder för 20 år sedan skulle det dröja ytterligare sex år innan partiet nådde över 1 (en) procent i ett riksdagsval. När denna bloggare gick med för sju år sedan hjulade vi av glädje när vi kom över 3 procent och därmed så smått närmade oss riksdagen.

Nu snackar vi, och det fullt realistiskt som det verkar, om att vi kan bli Sveriges största parti redan till nästa val – 2018 eller tidigare!

Vernissage för Vilks i Stockholm

Lars Vilks med hund samt galleristen Henrik Rönnquist på Galleri Movitz. Foto: Photo2be

I rummet längst in på Galleri Movitz på Hornsgatspuckeln i Stockholm, där vernissage för Lars Vilks utställning Phobos & Deimos hölls i dag lördag den 7 december, hänger tre svarta ramar. I var och en av ramarna finns texten: På grund av fruktan och skräck kan ej teckningen visas (se bilden ovan).

I en text som finns tillgänglig på utställningen, som varar till 18 december, förklarar konstnären sistnämnda förhållande på följande sätt:

Utställningens namn Phobos & Deimos (Fruktan och skräck) hänger samman med att orsaken till att mina rondellhundar inte kan visas (med Rönnquist & Rönnquist som enda undantag) eller säljas på auktioner är just fruktan och skräck för att något förfärligt skall inträffa. I mytologin är Phobos & Deimos söner till krigsguden Mars och kärleksgudinnan Venus. De är också namnen på planeten Mars två månar.
De utställda målningarna är parafraser på mer eller mindre kända konstverk från skilda tidsepoker med i verken inplacerad rondellhund. Det enda undantaget är en målning som visar planeten Mars med sina månar tillagt en rondellhund.

Jag skulle faktiskt, ofint nog, vilja rätta Lars Vilks i ett avseende. I det nämnda innersta rummet i Galleri Movitz hänger (åtminstone var så fallet på vernissagen) några kolorerade bilder av den bekanta rondellhunden med profeten Muhammeds ansikte i gatumiljö. Dessa har gjorts av konstnären själv och är alltså ej parafraser. Dessutom bör tillfogas att krigsguden Mars är den romerska beteckningen för den grekiska motsvarigheten Ares. Jag framhåller detta därför att namnen Phobos och Deimos faktiskt är grekiska.

 Lars Vilks förbereder sin utställning i Galleri Movitz den 5 december. Foto: Photo2be

Det var den 20 juli 2007 som arrangörerna av utställningen ”Hunden i konsten” plockade ner de tre teckningarna, föreställande Muhammed som rondellhund, vilka Vilks nämner. Händelsen blev, som Vilks framhåller, livligt omdiskuterad och ledde till en väldig uppståndelse i såväl Sverige som den muslimska världen.

Sedan den liberala dagstidningen Nerikes Allehanda (NA) i Örebro publicerat en av teckningarna den 19 augusti utfärdade det islamistiska terrornätverket al-Qaida den 15 september 2007 en fatwa mot både konstnären och NA-redaktören Ulf Johansson. Den som lyckas ta Lars Vilks eller Ulf Johansson av daga belönas med maxbeloppen 150 000 respektive 100 000 dollar.

På Galleri Movitz har Vilks och Galleri Rönnquist & Rönnquist hängt 29  tavlor, parafraser på redan existerande verk där den bekanta rondellhunden infogats  i olika skepnader och storlekar. Här finns allt från ”Jul” av Carl Larsson och Einar Jolins ”Isprinsessan” till Leonardos ”Nattvarden” och ”Sibylla Cumae” av Francesco d´Ubertino.

Mitt huvudintryck av utställningen är ljus, färgrikedom och humor. Lätt absurt blir det naturligtvis då den ofrånkomliga rondellhunden finns med överallt.

 Parafras på Einar Jolins ”Isprinsessan” inklusive rondellhund.

Lars Vilks är född i Helsingborg 1946 och är filosofie doktor i konstvetenskap samt har ett förflutet som professor i konstteori i norska Bergen. Innan rondellhundarna briserade var han mest känd för skulpturparken Ladonien i Kullabergs naturreservat i Skåne. Den 2 juni 1996 utropades Ladonien till en egen ”stat”, en så kallad remoni som är både republik och monarki. Ladonien har en egen valuta, örtug, och har förklarat krig mot Sverige och San Marino. Vilks har titeln statssekreterare.

En filmsnutt om Ladonien här:

http://www.youtube.com/watch?v=AR4e54Bwzbw

Lars Vilks har i hög grad blivit persona non grata i politiskt korrekta kretsar med sitt kompromisslösa budskap och sin verksamhet i frihetens och individualismens tjänst. Man vågar nog påstå att han är så långt ifrån det ”lagom” svenska som det över huvud taget är möjligt att vara. Vilks skyddas dygnet runt av livvakter från SÄPO, och i samband med vernissagen på Galleri Movitz var polisbevakningen rigorös.

Men var fanns bubbelvinet och snittarna som brukar vara obligatorisk förtäring vid vernissager? Kanske kom jag helt enkelt för sent…