Miljöaktivisterna som vill att mänskligheten skall dö ut

Voluntary Human Extinction Movement vill att mänskligheten skall dö ut av klimat- och miljöskäl.

”Det finns inte tillräckligt med resurser för att föda jordens befolkning”, säger 24-årige Alex i en intervju med en reporter från Euronews i samband med en demonstration anordnad av organisationen Voluntary Human Extinction Movement (VHEMT).

Alex från Frankrike är en sann miljö- och klimatvän. Han vägrar äta kött av omtanke om djuren och överväger att sterilisera sig och tror att den enda långsiktiga lösningen på miljöproblemen är att mänskligheten på frivillig väg kommer överens om att utplåna sig själv. Han är inte ensam om denna typ av engagemang. https://www.euronews.com/2019/01/11/members-of-vhemt-have-pledged-not-to-have-children-to-save-the-world

På VHEMTs hemsida kan vi läsa följande, som är saxat ur en lång och pratig text om vad organisationen står för:

Men när man väl sätter sig ner och tänker på saken, och försöker se förbi de normer vi lärt oss leva efter, kommer man lätt till samma slutsats: vi bör fasa ut mänskligheten genom att sluta föröka oss, för mänsklighetens och resten av planetens bästa. http://www.vhemt.org/rorelsen.htm

Jag tycker uppriktigt synd om människor som fångats i denna sorts tänkande. Det är svårt att föreställa sig en mer pessimistisk världssyn än en som hävdar, att bästa sättet att rädda jorden och mänskligheten är att utplåna den senare. Det är ett sätt att se på världen som inte lämnar utrymme för kärlek, barmhärtighet, nåd och omtanke. Enligt VHEMT skall utplåningen visserligen ske på frivillig väg, men vad är det som säger att inte mer radikala miljöräddare framdeles kommer fram till att det nog behövs massmord för att åvägabringa önskat resultat? Mitt svar är: ingentings alls.

Demokratiska val är inget som står högt i kurs hos EU-parlamentarikern (MP) Pär Holmgren.

Det har att göra med att klimat- och miljötänket, liksom alla övriga mänskliga ideologier för vilka människan är alltings mått, är fast i den inomvärldsliga tillvaron och inte förmår se att det kan existera högre värden enligt en gudomlig ordning eller att den skapelse vi ser omkring oss varje dag faktiskt är till för människan.

Som det uttrycks i I Moseboken 1:28: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ´Varen fruktsamma  och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder: och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden´. ”

I miljöaktivisternas ögon är människan en art som alla andra som inte kan göra anspråk på några särskilda privilegier utan tvärtom bör rotas ut. Det är ett så extremt dystopiskt synsätt att det till och med överträffar alla andra totalitära ideologier i radikalism: kommunisterna vill trots allt rädda den så kallade arbetarklassen, nationalsocialisterna det man benämner den ariska rasen, islamisterna alla rättänkande muslimer. Enligt VHEMT och likasinnade bör alla människor försvinna från jordens yta.

Under senare år har ropen på klimatdiktatur vuxit sig allt starkare. Sådana krav har förts fram av exempelvis TV-meteorologen, numera EU-parlamentarikern Pär Holmgren, filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö, vänstersossen och TV-följetongen Göran Greider samt före detta M- och KD-politikern Anders Wijkman, numera miljöprofet på heltid och en av två ordförande i Romklubben. https://www.sydsvenskan.se/2019-01-30/ropen-pa-klimatdespoti-vaxer

Igor Sjafarevitj menar i Röster ur ruinerna att socialismen står för en fundamental dödsdrift.

Den ovan beskrivna utvecklingen kommer inte som någon överraskning för denna bloggare, som i en bloggtext med rubriceringen Socialismens dödskult förr och nu 2009 skrev följande:

En sorts socialism, som i tidernas fullbordan mycket väl skulle kunna utvecklas till totalitarism, är den fanatiska miljö- och klimatfundamentalism som förefaller sätta djur och natur över människan. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/09/dodskulten-forr-och-nu/

Den dåvarande sovjetdissidenten, matematikern Igor Sjafarevitj, förde i den av honom och Alexander Solzjenitsyn redigerade antologin Röster ur ruinerna, utgiven på svenska av Lindfors förlag 1978, fram tesen att den socialistiska ideologin i den mänskliga historien representerar en fundamental strävan efter död och förintelse. https://www.antikvariat.net/sv/ryo130138-roster-ur-ruinerna-ryos-antikvariat

Sjafarevitj exemplifierar med historiska exempel såsom det forntida Mesopotamien och Inkariket samt fiktiva skildringar av mänskliga idealsamhällen författade av Platon (Staten), Thomas More (Utopia) och Tommasso Campanella (Solstaten). Sedan kommer i modern tid kommunismen, fascismen, nationalsocialismen och islamismen.

Samtliga dessa ideologiska synsätt har det gemensamt att den enskilda människan inte har något eget värde utan är till för att endast vara en kugge i ett allomfattande samhällsmaskineri. Och behövs inte en viss kugge – ja, då är det adjöss med den.

Den ledande USA-demokraten Bernie Sanders är en entusiastisk abortförespråkare – ända fram till födelsen.

I dag finns filosofer av typ Torbjörn Tännsjö och Peter Singer vilka anser att avlivande av mänskliga varelser under vissa omständigheter kan vara fullt legitimt – särskilt om det gäller barn. I USA finns dessutom en skrämmande företeelse som tillåter abort – med en förskönande omskrivning ”pro choice” – ända fram till födelsen och som omhuldas av alla ”progressiva” i och utanför Demokratiska partiet inklusive presidentkandidaten Bernie Sanders. https://www.varldenidag.se/nyheter/bernie-sanders-slar-fast-demokrater-ar-for-abort/reptbk!nzmXf3BcP2Hv9WjWGsm3Rw/

För socialistiska ideologier är döden ständigt inte bara närvarande utan till yttermera visso någonting eftersträvansvärt.

Familjen: en motståndsrörelse i vår förvirrade tid

 Den fiktiva familjen Addams har en stark sammanhållning…

http://www.barometern.se/ledare/familjen-ar-langtifran-dod(4312730).gm

”Familjen är långt ifrån död” konstaterar Kalmar-tidningen Barometern på ledarplats (se länken ovan) och hänvisar i sammanhanget till undersökningen Sverigestudien.

Enligt denna studie rörande svenskarnas värderingar, beställd av Volvokoncernen, Skanska och Preera, intar familjen förstaplatsen i en svensk värdekanon. Och det är kvinnorna som värdesätter familjeinstitutionen högst.

I Barometerns ledartext heter det bland annat:

Mer intressant i en tid när radikal feminism får fotfäste är att betydligt fler kvinnor än män väljer värdeordet familj när de rankar sina preferenser… Sverigestudien visar att kvinnor värdesätter ord som ”tar ansvar” högre än männen…Synen på familjen handlar således inte bara om en uppfattning om det egna goda livet utan rör också därmed familjens roll i samhället.

Ty familjen är så mycket mer än ett redskap för individuell lycka. Det är i familjen – man, hustru, barn – de båda vuxna kontrahenterna lär sig tillämpa kärlek och hänsyn gentemot varandra samtidigt som barnen, förutom kärlek, värme och omvårdnad, får sina första vuxna förebilder och därmed en uppfattning om vad det är att vara en ansvarstagande och i verklig mening vuxen människa.

Familjen har i  alla tider varit en stötesten för auktoritära totalitära samhällsbyggare såsom den antike filosofen Platon, som i sitt verk Staten menade att det var nödvändigt att barnen från spädaste ålder uppfostrades av samhällskollektivet, samt givetvis också för kommunistiska ideologer och diktatorer.

 Jesus hyllade det traditionella äktenskapet, av Gud instiftat.

Även makarna Alva och Gunnar Myrdal, våra svenska socialingenjörer par preference, såg med stort ogillande på att barnen skulle uppfostras av sina föräldrar utan lade grunden för det svenska förskoleväsendet med dess kollektiva fostran. I dag är det Feministiskt initiativ med chefsideologen Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman som håller familjefientlighetens fana högst.

Mer om samhällsdestruktören Schyman här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-varre-konsrasist-an-orback_180328.svd

Familjeinstitutionen förespråkades redan av Jesus Kristus, som i Matteusevangeliet 16:4-6 hänvisar till Guds skapelseordning:

Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” Vad nu Gud sammanfogat det må människan icke åtskilja.

I samma evangelium fastslår Jesus i kapitel 15:19 bland annat att avvikelser från den äktenskapliga normen såsom ”äktenskapsbrott” och ”otukt” – det vill säga sexuella handlingar utanför äktenskapets hank och stör – ”orenar” människan. Enligt Jesus var det också endast sådana handlingar som utgjorde grund för skilsmässa.

Att många svenskar alltjämt fäster stor vikt vid traditionell familjebildning och äktenskap är enligt min mening oerhört glädjande och inger hopp om att vi sekulariserade svenskar, trots allt, inte är okritiska objekt för radikala feminister, HBTQ-agitation och andra samhällsnedbrytande tendenser.

 

 Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman.

För min personliga del betyder min familj nära nog allt. Den gör mig till en hel och ansvarsmedveten människa och är min givna tillflykt när det blåser snåla vindar på annat håll. Den håller mig i balans när annat i mitt liv kan verka i motsatt riktning.

Familjen må därför ses som en motståndsrörelse för vett, sans och omtanke i en på många sätt ovanligt förvirrad tid!

 

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

 Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

 Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

 Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

 Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

Platon förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.