Mina prylar (10): skål från Kinmen

 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

Putin bekräftar: NATO-medlemskap garant mot ryskt angrepp

 Putin klär sig gärna i militäruniform.

Inför sitt kommande besök i Italien har Rysslands president Vladimir Putin låtit sig intervjuas av den italienska tidningen Corriere della Sera. Besöket sker samtidigt som NATO genomför två stora militärövningar i Rysslands närhet: den omfattande manövern Baltic Operations (Baltops) den 5 – 20 juni samt flygövningen Saber Strike 1 – 19 juni.

Delar av intervjun återges i svensk översättning på den ryska statens nyhetssajt Sputnik. http://se.sputniknews.com/politik/20150606/279023.html Det framgår här  att den ryske ledaren, även om han uttrycker kritik mot ”Europas” syn på Ryssland, vill tona ner antagonismen gentemot NATO. Putin citeras bland annat på följande sätt: ”När man integrerar sig i Europa så är det helt normalt, men när vi försöker göra samma sak i före detta Sovjet så tolkas detta som en strävan att återställa något slags imperium. Det förstår jag inte.”

När det gäller NATO framhåller Putin att den västliga försvarspakten har tio gånger större militärutgifter än Ryssland, samt att ”enbart en sjuk person” och ”enbart i sömnen” kan föreställa sig att Ryssland plötsligt skulle angripa NATO. Om detta stämmer följer således att en svensk NATO-anslutning vore den absolut bästa försäkringen mot rysk aggression.

Nu bör man nog i och för sig vara försiktig med att ta Vladimir Putins ord alltför bokstavligt. Då och då har han för vana att skicka fram nära rådgivare som minst av allt brukar ha några försoningsfulla budskap att bidra med. Som då han för ett drygt halvår sedan lät sin ”bandhund” Sergej Markov föra fram budskapet att vi svenskar inte hade något att oroa oss för, men att däremot (NATO-länderna!) Estland och Lettland kunde komma att utplånas i händelse av krig: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/11/putin-skickar-fram-sin-bandhund-rysk-aggression-alltmer-uppenbar/

Min bloggtext ovan innehåller även en lista på ryska aggressionshandlingar och kränkningar av främmande makters territorier under fjolåret.

 JAS 39 Gripen deltar i de NATO-ledda övningarna.

Militärövningen Baltops 2015, med 17 deltagande länder som mönstrar inalles 4500 soldater, har hållits varje år sedan 1971. Sverige deltar i årets upplaga för 23e gången. Deltagande svenska enheter är Tredje sjöstridsflottiljen, Blekinge flygflottilj, Marinbasen samt Luftstridsskolan. Såväl svenska JAS 39 Gripen-plan som örlogsfartyg kommer att delta i övningarna:http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-20153/

Om syftet med övningarna heter det i Försvarsmaktens information som länkas till ovan:

Huvudsyftet med övningen är att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten /sic/ i områden kring Östersjön.

Förutom icke-NATO-länderna Sverige och Finland deltar följande 15 länder i Baltops 205: Belgien, Danmark, England, Estland, Frankrike, Georgien, Kanada, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Turkiet, Tyskland och USA.

Årets upplaga av Saber Strike samlar 13 länder och totalt omkring 6000 man. Denna flygövning har hållits sedan 2010 och koncentreras kring Baltikum och Polen: http://en.delfi.lt/lithuania/defence/nato-starts-one-of-biggest-exercises-saber-strike-2015-in-baltic-states.d?id=68117954

 6000 soldater deltar i Saber Strike.

Den svenska NATO-debatten har under senare år blivit friare och mer förutsättningslös. Att så har skett är väl oundvikligt med tanke på vårt försvars prekära situation. Alltfler inser att de svenska försvarsresurserna på inga villkors vis förmår ensamma hålla stånd mot en angripare. Ännu så länge är de rödgröna vänsterpartierna massivt emot en svensk NATO-anslutning, medan åsikterna är mer blandade på allianshållet. Mest NATO-vänligt är sannolikt Folkpartiet med dess ordförande i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, i spetsen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 juni med rubriken ”NATO det ansvarsfulla vägvalet för Sverige” framför förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) samt debattören Mike Winnerstig bland annat: ”Gällande säkerhetspolitiskt läge är att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”http://www.svd.se/mest-ansvarsfullt-att-ga-med-i-nato/om/baltops-2015

Sverigedemokraterna (SD) är det enda parti som vill  genomföra en ordentlig svensk militär upprustning. Vilket också var en av huvudanledningarna till att jag gick med i SD 2008. Däremot nödgas jag tyvärr konstatera, att SD i NATO-frågan befinner sig på samma planhalva som de rödgröna vänsterpartierna S, V och MP – NATO ses alltjämt som ett rött skynke. I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 januari 2015 hävdar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Björn Söder och Mikael Jansson rubrikvis att ”Vi måste hålla Nato på behörigt avstånd.” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article20181706.ab

Ursäkta, partibröder, men det måste vi inte alls. Jag skall förklara varför.

I debattinlägget pläderar Söder och Jansson för att vi som alternativ till närmare samverkan med NATO, eller ”Atlantpakten”, bör närma oss Finland: ”En försvarsallians med Finland bör skapas genom en snabb tidsplan.” Försvarssamarbete med Finland i alla ära – det kan aldrig ersätta NATO-medlemskap. En militärpakt mellan två länder är rimligen starkare än en försvarsmässig solokörning, det är sant. Men den kan naturligtvis aldrig ersätta en anslutning till en pakt omfattande 28 länder.

Söders och Janssons argument håller helt enkelt inte för en närmare granskning, vilket sannolikt bäst förklaras av att de är ihopsnickrade utifrån en ideologisk-nationalistisk snarare än en pragmatisk-realistisk utgångspunkt. Som ett av argumenten mot närmare samarbete med NATO anför Söder/Jansson att detta skulle gynna ”avspänningen”. Man frågar sig då osökt: vilken avspänning? De tre baltiska staterna är redan med i NATO. I Finland diskuteras  en NATO-anslutning utan skygglappar av svensk typ. Det torde i det sammanhanget inte spela någon avgörande om ens någon roll om Sverige går med eller inte. Det nya Kalla kriget är redan här:

Det nya Kalla kriget

Slutligen ber jag att få påminna om ett intressant möte från 1978. Jag hade då förmånen att i Baltiska kommitténs lokaler i Stockholm bevista ett anförande som hölls av den avhoppade sovjetiske utrikes- och rustningsexperten Igor Glagolev. Glagolev talade under sitt besök i Sverige mycket om behovet av nedrustning mellan de två stormaktsblocken och för Sverige hade han ett recept: gå med i NATO! Han trodde inte ett dugg på att sådant steg skulle medföra några ytterligare problem för vårt östra grannland, som redan var utsatt för en påtaglig så kallad finlandisering.

Jag skrev i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 7 juni 1978 med rubriken ”Neutraliteten – helig ko?”: ”Enligt den f. d. Sovjetexperten går det inte att i dagens läge vara neutral. Vi tillhör med vårt demokratiska system västblocket, och det måste medföra ett konkret ställningstagande. Glagolevs kungstanke var, att de demokratiska krafterna i hela världen måste förenas.”

Tiderna och ideologierna har förändrats  sedan 1978, men något som dessbättre inte gjort det är att Sverige alltfort tillhör den demokratiska västvärlden. Det bästa vi kan göra är då att samarbeta med andra västdemokratier, även på försvarsområdet. Det gör vi på bästa sätt genom att gå med i NATO. Först då kan vi känna oss helt säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa. Neutraliteten eller alliansfriheten får aldrig bli en helig ko.