Man blir ju förbannad…

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Carl Bildt lever farligt

Den 17 september 1948 mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem. Det visade sig att en grupp inom den så kallade Stern-ligan (egentligen Lehi), en judisk extremistgrupp, hade utfört dådet. Den ansåg, förvisso inte utan skäl, att Bernadotte gick arabernas ärenden i Mellanöstern-konflikten – Bernadotte föreslog nämligen att Jerusalem skulle överlämnas till araberna.

Jag kommer osökt att tänka på Folke Bernadottes öde i dessa dagar, när Jerusalem åter ligger i stöpsleven i och med att utrikesminister Carl Bildt i sin egenskap av EUs utrikespolitiske talesman starkt ställt sig bakom idén att Jerusalem skall delas och östra Jerusalem (”gamla staden”) bli huvudstad i en framtida palestinsk stat. Det har hävdats att EUs ursprungliga plan blivit föremål för jämkning efter israeliska påtryckningar, men detta tillbakavisas emfatiskt i Bildts blogg ”Alla dessa dagar”. Den 8 december skriver Bildt:

Den sanna bilden av Bildt?

”Tvärtom. Icke-minst på de punkter – främst om Jerusalem – som på sina håll var föremål för ifrågasättande visade vi som union styrka och sammanhållning.”

Den 11 december berättar Bildt om sin dialog med den palestinske ”premiärministern” Salam Fayyad i form av ett så kallat trojkamöte mellan EU och den palestinska myndigheten. Bildt ser positivt på utvecklingen och sjunger Fayyads lov:

”I våra slutsatser om Mellanöstern i tisdags gav vi starkt stöd till hans statsbyggande. Och han har förvisso lyckats få ordning och reda i någonting som närmast var kaos och sönderfall när han trädde till. Han är en i alla avseenden imponerande ledare.”

Hela inlägget:

http://www.moderat.se/web/Carl_Bildt_1.aspx

Det är inte utan att Carl Bildt lever en smula farligt. Vad han inte till fullo inser är att Israels anspråk på Jerusalem äger avsevärt större tyngd än vad de palestinska gör. Judarna erövrade Jerusalem från jebuséerna för omkring 3000 år sedan, varefter kung David placerade sig på tronen. Det var halvtannat årtusende innan islam grundades och givetvis ännu mycket längre innan någon började tala om palestinier som ett bestämt folkslag.

Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig har förstått det judiska folkets situation och särart. Det är därför han, trots sin påstådda briljans, gång på gång trampar i klaveret i sitt umgänge med judiska ledare oavsett partifärg. Som när han för något år sedan jämförde terroristgrupperingen Hamas med den lagliga oppositionen i Israel. Som när han för några månader sedan med sin vanliga och något arroganta bestämdhet med adress Israels regering felaktigt hävdade, att Sveriges regering inte kan kritisera en tidningsartikel även om den råkar vara infamt antisemitisk. Och som nu när han trycker på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinsk stat.

Det är heller ingen hemlighet att Carl Bildt ända sedan ungdomen hyser klara sympatier för den palestinska saken. Framlidne Lars Lundberg, som var verksam som svensk EU-översättare i Bryssel, visar i sin utomordentligt intressanta men alltför litet uppmärksammade bok Bilder av Bildt (Legus, 1994) hur Bildt, Carl Cederschiöld med flera vid Fria moderata studentförbundets (FMSF) årsmöte i Linköping i november 1971 protesterat mot att förbundets representantskap ”trotsat presidiet och i ett uttalande om Mellanöstern avvisat yttrandet: ‘Israels bildande stod i strid med Palestina-arabernas rättigheter.’ Den citerade meningen är alltså den åsikt som Bildt m. fl. insisterade på att ge uttryck åt.” (sidan 73).

Långt ifrån att vara utrikespolitiskt konservativ hade vidare Carl Bildt såsom medlem i internationella utskottet i styrelsen för Stockholms studentkår varit med om att av kårmedlemmarna uttaxera ekonomiskt bistånd till den kommunistiska gerillarörelsen Frelimo i Mocambique. Lundberg framhåller vidare: ”Internationella utskottet vinnlade sig också under Bildts och Cederschiölds tid om goda kontakter med Östeuropa. Som intressantaste länder bedömdes DDR, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.” (sidan 39).

Det är möjligt att Carl Bildt, liksom greve Bernadotte på sin tid gjorde, menar väl. Framförallt ser han väl sin chans att göra ett beständigt avtryck i historien. Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och en så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EUs intentioner – denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern.

Folke Bernadotte, medlare i Mellanöstern, kom hem i en kista.

Israels konservativa regering är, ehuru långt ifrån omedgörlig, såvitt jag kan bedöma ingen varm vän av Carl Bildt. En ännu mer kritisk hållning gentemot Bildts och EUs Jerusalem-förslag har organisationen One Jerusalem, som i ett meddelande genom Allen Roth och David Goder bland annat gör gällande att Jerusalems framtid genom EUs förslag förvandlats till en ”internationell fotboll” och att palestinierna i slutändan får sin vilja igenom.

”This is an unprecedented intrusion into Israeli affairs. It completely ignores the facts on the ground. Before Israel controlled Jerusalem Christians and Jews were barred from the Old City. The Jewish Quarter was destroyed and Jews were expelled and many killed.”

Därtill kommer terroristhotet:

”Forcing an official Palestinian presence on this situation will cause unnecessary tensions and increase the danger level. Imagine the field day that terrorists will have launching attacks on visitors – right from land in the Old City. Remember the carnage that resulted from the pull-out from Gaza? This will be a disaster.”

Terror i Jerusalem. Sådana här bilder torde vi få se mer av om Bildts och EUs Jerusalem-plan förverkligas.

http://www.onejerusalem.org/2009/12/european-union-offically-calls.php

One Jerusalem understryker också att för den händelse EU-förslaget förverkligas detta skulle bli en seger för palestinska ledare såsom Mahmoud Abbas, vilka förnekar både att judar har levt i Jerusalem i historisk tid och att de i Bibeln omvittnade templen existerat. Sådana argument torde dock inte bita på den olympiske Carl Bildt, vilken dessutom har det gamla nattståndna överklassföraktet för judar som tungt bagage.

En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Der Stürmer i folkhemmet

När en obskyr journalist som heter Donald Boström den 17 augusti lyckades få in en artikel på Aftonbladets kultursidor med rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” var det många som hajade till. Inte i första hand därför att en vänsterskribent skriver dumheter i Aftonbladet, det inträffar som bekant så gott som dagligen. Orsaken var i stället att Boströms insinuanta men av fakta obekymrade framställning kunde tolkas som en modern variant på det uråldriga temat ”judar mördar kristna barn för att använda deras blod”.

En gammal antisemitisk inlaga om hur judar tappar ett kristet barn på blod.

Donald Boströms tema var att den israeliska armén sprättade upp kroppar på palestinier för att komma åt deras organ för vidare försäljning. Det var inte första gången Boström skrev om detta ämne. Redan för drygt tio år sedan erbjöd han Dagens Nyheter en artikel om de påstådda organstölderna, men tidningen hade vett att tacka nej. Boström publicerade i stället sitt material i boken Inshallah utan att det ledde till nämnvärda reaktioner.

Den stora frågan är varför Donald Boström hankar sig kvar vid denna fråga med tanke på att det inte finns, och aldrig har funnits, något faktaunderlag som stöder påståendet om israeliska organstölder. Det närmaste han kommer en bekräftelse är en påstådd utsaga från en palestinsk kvinna om att ”våra söner plundras på sina organ”, men när andra söker gå till botten med saken nekar hon rakt av. Till och med en övertygad palestinavän som Per Gahrton ser med stor skepsis på Boströms uppgifter. Han citeras på följande sätt i en artikel av Expressens David Baas och Christian Holmén den 23 augusti:

”Men ska palestinierna fortsätta sprida rykten om att israelerna plockar organ får de faktiskt visa upp en kropp som saknar organ.”

Men det kan alltså varken Boström eller någon annan. Inte heller den israeliske människorättsaktivisten Bassem Eid, som driver organisationen Palestinian Human Rights Monitoring Group (PHRMG), har lyckats finna några fakta som talar för Boströms försåtliga insinuationer. Han säger till Expressen:

”Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.”

Mot bakgrund av ovanstående är det inte överdrivet märkligt att Aftonbladet utsatts för mycket stark kritik från olika håll. Judiska centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi, har exempelvis i ett öppet brev till tidningens chefredaktör Jan Helin – som inte ens tycks ha läst igenom artikeln ordentligt före publicering – påpekat att Boströms artikel är en modern variant av det klassiskt antisemitiska påståendet att judarna brukar röva bort barn, mörda dem och tappa dem på blod i rituella syften.

När Expressens skribenter talar med kulturchefen Åsa Linderborg om anklagelserna om antisemitism blir hon enligt uppgift ”upprörd”: ”Hon säger sig inte ens ha varit medveten om att tidningens story liknar den gamla antisemitiska stereotypen om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. – Jag hade ingen aning om att det fanns en sån.”

 ”Hade jag ingen AAANING om…”

”Det hade jag ingen AAANING om…”, för att hänvisa till Hasse & Tages klassiska sketch. Vilket naturligtvis tyder på en skrämmande historielöshet och eklatant brist på allmänbildning hos Aftonbladets kulturchef. Vad redaktör Linderborg per omgående borde göra är att läsa Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor) där hon kan läsa om nämnda antisemitiska myt och andra myter och skrönor som genom seklerna och millennierna använts för att misstänkliggöra det judiska folket.

Ty vad är det som säger att inte Boström eller någon annan hatets och illviljans kolportör framöver söker kränga en drapa om hur israelerna eller företrädare för den internationella judenheten förgiftar brunnar – se där en annan antijudisk schablon – för att sprida svininfluensan? Om Linderborg är bättre påläst behöver hon inte riskera att ta in aktstycket i fråga.

Som det nu blivit framstår Aftonbladet som något av en Der Stürmer i det svenska folkhemmet – om inte Åsa Linderborg känner till denna ökända tyska naziblaska så kan jag berätta att den utgavs av den rabiate och vulgäre judehetsaren och nationalsocialisten Julius Streciher och hade sin storhetstid på 1930-talet. I tidningen publicerades alla de äckliga karikatyrer porträtterande ondskefulla judar som sprids världen över än i dag, främst i den muslimska världen. Lars Hillersberg hette en svensk tecknare som, nära samarbetande med den marockanske antisemiten Ahmed Rami, gått vidare i samma spår.

Streicher satt på de anklagades bänk under den stora Nürnbergrättegången och dömdes till döden som krigsförbrytare samt hängdes jämte andra höga nazikoryféer 1946.

Riktig fart på uppståndelsen kring Donald Boström blev det, som alla vet, först då den israeliska regeringen genom utrikesminister Avigdor Lieberman påtalade det upprörande antisemitiska i artikeln och i samband därmed avkrävde den svenska regeringen ett ordentligt avståndstagande från den. Ambassadör Benny Dagan upprepade den israeliska regeringens krav. Den israeliska reaktionen fick Aftonbladet och många andra mediaaktörer att skrika i högan sky.

Min personliga uppfattning är att det var föga välbetänkt av Israels regering att ge en tredje klassens propagandaskribent denna form av otillbörlig uppmärksamhet. Denne kan därför, sannolikt inte utan visst välbehag, paradera som martyr för en yttrandefrihet som den förment otäcka israeliska regeringen är ute efter att snöpa. Å andra sidan har jag full förståelse för om israelerna blir upprörda över att gamla antisemitiska myter fräschas upp och sprids vidare i tiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har vägrat kommentera den israeliska regeringens krav med motiveringen, att det vore ett brott mot Sveriges grundlag att fördöma en artikel i en svensk tidning. Detta är nu inte sant. Det finns absolut ingenting, grundlagsrelaterat eller ej, som förhindrar att en svensk regeringsminister säger sin mening om en artikel i en tidning. Detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av juristen Mårten Schultz på nätsajten Newsmill.

Reinfeldt skulle exempelvis kunna säga något i stil med att ”Vi kan visserligen inte stoppa idiotiska artiklar från att publiceras, men däremot kan vi säga att artikeln i fråga var undermålig, förvirrad och fördomsfull och att den hotar vårt lands goda relationer med främmande makt.” Att Carl Bildt, vilken alltid haft en sval inställning till Israel och som i egenskap av studentpolitiker i början på 1970-talet intog en propalestinsk attityd och även skrev motioner utifrån denna i Fria moderata studentförbundet, skulle komma sig för med något sådant tror jag inte riktigt på. Men Reinfeldt borde kunna ta mod till sig.

 Elisabet Borsiin Bonnier visade kurage.

Regeringen kan här ta lärdom av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier,  som i ett pressmeddelande hade kuraget att markera avstånd från Donald Boströms vidriga och totalt ogrundade spekulationer som Aftonbladet hade den avskyvärt dåliga smaken att publicera. Boström borde ha fått hålla sig till sina vanliga kommunistblad.

När detta skrivs har det  just meddelats att den israeliske advokaten Guy Ophir, verksam i New York, stämt Aftonbladet på ett belopp motsvarande omkring 53 miljoner kronor för att tidningen, enligt Ophirs förmenande, haft uppsåt att förtala judar och israeler inklusive honom själv.

Jag säger bara: lycka till!

Obama: Falsk profet eller Gud?

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”

Ambassadör Dagan talar ut

Benyamin ”Benny” Dagan har varit Israels ambassadör i Sverige sedan augusti förra året men redan hunnit bli relativt välkänd för offentligheten. Men så är Dagan också en engagerad, aktiv och påläst företrädare för Mellanösterns enda demokrati. Jag hade häromdagen förmånen att få höra honom uttala sig om aktuella frågor inför det förestående svenska ordförandeskapet i EU.

 Ambassadör Dagan har hopp för Sverige…

Enligt ambassadör Dagan har Sverige en mycket seriös inställning till det förestående, halvårslånga ordförandeskapet i den Europeiska unionen (EU), något som underlättar Israels ansträngningar att få gehör för sina synpunkter.

– Våra samtal med den svenska regeringen började för cirka ett halvår sedan, säger Benny Dagan. Det har varit många besök från Sverige till Israel sedan dess, inte minst från utrikesdepartementet, och våra båda länder har bland annat diskuterat den viktiga Iran-frågan. Samtalen kommer att fortsätta under de närmaste veckorna, och besök kommer att ske på ministernivå. Det är en utmaning för oss att se till att det som byggts upp kommer att fortsätta. Det är viktigt, eftersom Mellanöstern-frågan kommer att knacka på dörren vare sig man vill det eller inte. Om frågor som har att göra med Iran, Afghanistan och Pakistan inte sköts ordentligt kommer det att bli konsekvenser också i Europa. I allt detta måste man ha ett välfungerande samarbete med Israel.

Dagan menar att det från officiell svensk sida finns mycket engagemang när det gäller problematiken i Mellanöstern, också på hög nivå. Han tycker också att alliansregeringen har visat prov på ett föredömligt tålamod när det gäller tillkomsten av den nya högerregeringen med Benyamin Netanyahu som premiärminister.

– Inom fyra-fem veckor har regeringen utformat sin politik. När Netanyahu besöker Washington, D. C. i maj kan omvärlden börja dra sina slutsatser. En sak är dock klar, och det är att den nya regeringen kommer att respektera tidigare ingångna avtal och därmed bekänna sig till den kontinuitet som är så viktig.

Det finns förvisso många viktiga frågor att ta hänsyn till. Den kanske allra viktigaste är tvåstatslösningen, det vill säga konceptet att en judisk och en palestinsk stat skall existera sida vid sida. Det gäller dock att se till så att detta koncept icke missbrukas.

– Vi var skeptiska till överenskommelsen i Annapolis 2007, eftersom palestinierna var emot en lösning med två folk sida vid sida. Detta kom således ej med i Annapolisdeklarationen. Vi har problem med dem som tror att det dels skall finnas en palestinsk stat för araber, dels ett Israel som inte är en judisk stat utan någonting annat. Vår önskan är att samtliga, också USA, skall säga klart att det skall finnas en judisk stat. USAs Mellanöstern-representant, Mitchell, har också använt just den formuleringen.

Om Israels förhållande till Europa säger Benny Dagan att ”vi var det tredje landet i världen som erkände EU som en enhet”.

– Ungefär vart tionde år utvecklas förhållandet mellan Israel och Europa. 1975 kom ett frihandelsavtal, på 1990-talet ett associationsavtal och 2004 en ny politik avseende EUs grannstater. Vi har alltid varit det mest aktiva landet i Mellanöstern när det gäller samarbete med Europa, och kanske kan våra förbättrade relationer med EU också gynna arabvärlden som har sina egna mekanismer. Ibland hörs röster inom EU att förbindelserna med Israel inte skall uppgraderas, men om så sker så skadas även palestiniernas sak.

Faktum är att just den dag detta skrivs så har representanter för EU uttryckt att det inte kan ske någon uppgradering av förbindelserna med EU, så länge regeringen Netanyahu inte klart uttalar att man tänker fortsätta överläggningarna med den palestinska myndigheten. Något som kan ses som ännu ett uttryck för att tålamodet med palestinaraberna från EUs sida tycks vara oändligt, medan kraven på Israel hela tiden pockar på.

– Det är viktigt att klargöra att detta inte är någon enkelriktad väg, framhåller ambassadör Dagan. Det ligger i Europas intresse att ha en bra relation med Israel, också för att det skall finnas en bra relation med det övriga Mellanöstern. Det är en dubbelriktad väg för båda sidorna. Varje vecka kommer europeiska ministrar på besök till Israel, och ibland uppstår en ”propp” som i fallet med kriget i Gaza. Men processen går ändå ständigt framåt.

Det vore att begära för mycket, menar ambassadör Dagan, att förhållandet mellan Israel och Europa skall vara detsamma som den speciella relationen mellan Israel och USA. Ändå, menar han, kan Europa utveckla sina relationer med Israel betydligt.

– Varken kritik från omvärlden för Gaza-händelserna eller något annat, såsom Durban II-mötet i Genève – vi har en plikt att försvara våra egna medborgare – kommer att hindra oss från att förbättra våra relationer med Europa. Vi har byggt upp en bra bas för samarbete med Sverige inför dess ordförandeskap för EU för ett halvår framåt. Och vi hoppas att vi även, när detta halvår är till ända, kommer att fortsätta utveckla våra förbindelser med Sverige.

När det gäller förhållandena mellan Israel och dess grannar förklarar Benny Dagan att Israels regering inte har givit upp hoppet om att få till stånd en frigivning av den fängslade israeliske soldaten Shalit, som inte ens får sina grundläggande rättigheter som krigsfånge tillgodosedda; han tillåts exempelvis inte ta emot besök från Röda korset.

– En viktig fråga för oss är vidare smugglingen av raketer till Hamas i Gaza, säger ambassadör Dagan. Vi kommer att kräva att Egypten gör något åt detta problem. En annan fråga är vad Hizbollah i södra Libanon sysslar med. Om Hizbollah återupptar raketbeskjutningarna mot mål i norra Israel kommer Israel att på ett dramatiskt sätt svara med massiv vedergällning. Här gäller inga kompromisser, vilket jag klargjort för svenska UD.

Israels ambassad har även regelbundna kontakter med den svenska vänsteroppositionen, förklarar ambassadör Dagan.

– Det är viktigt för oss att ha kontakter med oppositionen, även med Miljöpartiet, säger Dagan. Det framgår av hans presentation av ämnet att dessa kontakter inte alltid är de lättaste. Miljöpartiet har bland annat hävdat att Israel dödade 400 barn under Gaza-offensiven, men ambassadör Dagan har tålmodigt förklarat att detta inte stämmer.

– Oppositionen talar ofta med olika röster, till exempel i fråga om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö som många ville bojkotta. Jag tror dock man inser att man gick för långt den gången, frågan utvecklades närmast till en besatthet hos vissa. I Malmö och på andra plater blev inte bara israeler utan också judar måltavlor för vreden, men jag hörde tyvärr inga protester mot detta från oppositionens sida.

– Men vi har haft seriösa diskussioner, tillägger Dagan, och jag är inte den som predikar om vad man skall göra. De kan under alla omständigheter inte bortse från våra säkerhetsbehov, inte minst avseende våra relationer med Iran.

Om förhållandet till palestinaaraberna säger Benny Dagan att det pågår en fortgående dialog med den palestinska myndighetens president Abu Mazen och att Israel inser behovet av en palestinsk stat.

– Vi måste emellertid insistera på att det också skall finnas en judisk stat i enlighet med internationella överenskommelser – det finns redan tillräckligt med arabiska stater i området!

Antisemitismen – ett växande problem, icke minst i Sverige.

När det gäller den tydligt urskiljbara, ökande antisemitismen understryker ambassadör Dagan att detta inte endast är en israelisk fråga, utan att det ”in the end of the day” är en fråga för hela den civiliserade världen ”om denna vill fortsätta kalla sig civiliserad”.

– En del av det som hände i Genève är ägnat att inge hopp, och det finns nu med en klausul i deklarationen om Förintelsen. Så vissa deltagare i den första Durban-konferensen 2001 kanske inser att man gick för långt i kritiken av Israel.

Gåtan Mohamed Omar

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!