Esther Horgan nytt offer för terrormorden i Israel

Esther Horgan blev 52 år.

Söndagen den 20 december beslutade sig den 52-åriga sexbarnsmamman Esther Horgan i Tel Manashe i den sydliga delen av Samarien att ta en stärkande promenad. När hon inte återvänt inom rimlig tid larmade maken Benjamin Horgan säkerhetsrelaterad personal. Dagen därpå påträffades Esthers kropp i ett skogsparti nära hemmet. https://worldisraelnews.com/arab-suspect-in-killing-of-mother-of-6-reenacts-murder/

Den 24 december meddelades att personal från säkerhetsorganisationen Shin Bet gripit en 40-årig palestinaarab hemmahörig i Jenin-området som misstänkt för mordet på Esther Horgan. Den gripne har för polisen demonstrerat hur han slog ihjäl Horgan genom att krossa hennes huvud med en sten.

De israeliska säkerhetsstyrkorna fortsätter undersökningen av det brutala mordet i hopp om att kunna gripa misstänkta medarbetare till den arresterade 40-åringen. Enligt regionrådet i Samarien, som jämte Judéen ingår i den så kallade Västbanken, är illdådet tveklöst att betrakta som ”en terrorhandling”. https://en.wikipedia.org/wiki/Tal_Menashe

Det tragiska mordet på Esther Horgan var det tredje terrorrelaterade mordet i Israel under 2020. Jag skrev för kort tid sedan en bloggtext där jag konstaterade, att Israel är på god väg att vinna kriget mot terrorismen. Det omdömet kvarstår – tre fall av terrormord är trots allt ett väsentligt mindre antal än vad som varit fallet under senare år. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/18/israel-vinner-kriget-mot-terrorismen/

En bild från Esther Horgans begravning.

Esther Horgan har beskrivits som en varmhjärtad person som intresserade sig för bland annar judendom, sionism, historia, filosofi, psykologi, yoga och motion.

Israels regering har tillkännagivit att samfälligheterna i Judéen och Samarien skall stödjas genom bidrag motsvarande 12,5 miljoner US-dollar enligt förslag av premiärminister Benjamin Netanyahu. Därtill kommer närvaron av Israeli Defence Forces (IDF) att förstärkas ytterligare.

En grupp israeliska kvinnor har uppmanat kvinnor i Israel och hela världen att visa sin solidaritet med framlidna Esther Horgan genom att ge sig ut och springa och promenera i syfte att demonstrera att de inte är rädda. https://www.israelhayom.com/2020/12/27/we-do-not-live-in-fear-israeli-women-run-in-memory-of-esther-horgan/

Lär dig politisk korrektiska!

I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer  en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.

Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.

Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.

 Framtidens energikälla?

Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.

Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.

Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.

Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.

Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.

Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.

Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.

Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.

Demokrati: Allt som är bra.

Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.

 Madiba: den enda frälsare vi behöver?

Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).

Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.

Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.

Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.

Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.

Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).

Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.

Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.

Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.

Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.

 Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.

Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.

Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.

Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.

Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.

Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.

Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).

Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.

Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).

Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.

Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.

 Putin, elak rysk gubbe.

Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.

Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.

Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.

Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.

Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.

Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.

Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.

Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.

Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.

Teckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.

Explosion i iransk kärnanläggning

Den nukleära Fordow-anläggningen sedd från luften.

Kombinera medeltida tänkande med högmodern teknologi och du får Iran.

Du behöver inte vara Einstein för att inse att detta förhållande utgör en fara för världsfreden. Irans kärnvapenambitioner kan på ytterst goda grunder anses utgöra det största hotet mot mänsklig civilisation sedan Stalin gick ihop med Hitler i Molotov-Ribbentroppakten 1939 och därmed lade grunden för Andra världskriget.

Nyligen tycks dock det iranska kärnvapenprogrammet ha drabbats av ett betydande bakslag. Reza Kahlil, en tidigare CIA-agent i det iranska revolutionsgardet, har uppgivit till World Net Daily att en före detta underrättelseofficer i den iranska regimen har rapporterat om en explosion i anslutning till den nukleära Fordow-anläggningen.

Explosionen skall ha orsakat stor förödelse inom en radie av en halvmil omkring anläggningen och lett till att 240 personer innestängts. Enligt dessa uppgifter skall all trafik inom ett par mils omkrets ha stängts av medan trafiken på huvudvägen mellan Teheran och Qom stoppats. Regimen i Teheran har avfärdat uppgifterna om explosionen som ”västlig propaganda”.

Mohammed Razza Hidari uppmanar till sanktioner mot Iran.

Israeliska underrättelsekällor uppges för sin del ha bekräftat rapporter offentliggjorda av det israeliska medianätverket Arutz Sheva att en megaexplosion skall ha inträffat förra veckan.

Fordowanläggningen är ett center för nukleär anrikning avsedd för nästa fas i utvecklandet av kärnvapen i Iran. Enligt den israeliska tidningen Yedioth Ahronot innehåller anläggningen 2700 centrifuger för anrikning av uran. Fordow är beläget djupt inne i ett berg nära den heliga shiitiska staden Qom. Enligt samma källa finns Irans största nukleära anläggning i Natanz, där det finns 10 000 centrifuger.

Explosionen i Fordow-anläggningen tros vara resultatet av en sabotageaktion. Det är i så fall inte första gången Irans kärnvapenprogram utsatts för attacker. Tidigare har flera nyckelpersoner verksamma inom ramen för samma program mördats. Även Fordow har drabbats tidigare, låt vara i mindre skala.

Enligt Benjamin Netanyahu är 2013 ett kritiskt år för Irans kärnvapenambitioner.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har framhållit inför Förenta Nationernas generalförsamling att Irans kärnvapenambitioner behöver konfronteras under 2013. Dessa ambitioner innebär naturligtvis ej endast en fara för den judiska staten utan för världsfreden i stort. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad förklarade på Förintelsens minnesdag den 27 januari – Ahmadinejad är en beryktad förintelseförnekare –  att ”alla muslimer skulle mobilisera alla resurser för att rycka upp sionismen med rötterna”.

Det tidigare iranska sändebudet Mohammed Razza Hidari, som flytt från Iran, har sagt att om Iran lyckas framställa en atombomb så ”kommer man definitivt att använda den mot Israel”. Eller för den delen mot vilken annan stat som helst som uppfattas som ett hot mot Iran. Hidari har uppmanat omvärlden att rikta sanktioner mot den iranska regimen, som att stänga dess ambassader och inte låta dess representanter komma på besök. Alltså samma typ av behandling som vederfors Sydafrikas aparheidregering på sin tid.

Ayatollah Khamenei ser kärnvapnen i ett religiöst perspektiv.

Utvecklingen av Iran till kärnvapenmakt har även en djupare betydelse av religiöst slag för de shiitiska makthavarna. Ayatollah Khamenei, Irans högste andlige och politiske ledare sedan han efterträdde Khomenei 1989, anges enligt Washington Post hysa åsikten att utvecklandet av kärnvapen är en viktig åtgärd i syfte att påskynda ankomsten av shiiternas Messias-liknande gestalt Mahdin, den så kallade tolfte imamen som levde på medeltiden.

Och enligt president Ahmadinejad skall hela den islamistiska iranska revolutionen med början 1979, som förde de fanatiska mullorna till makten, ha varit en preparation för Mahdins ankomst. En annan viktig del i samma strävan är enligt Ahmadinejad att förstöra den judiska staten Israel.

Så visst har Netanyahu rätt – något måste göras för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Inte bara för Israels utan för världens skull.

Därför hatar svenskarna Israel

Enligt den obundna organisationen Freedom House får den judiska staten Israel högst poäng avseende politisk frihet på organisationens skala från 1 – 7. När det gäller medborgerliga rättigheter får Israel näst högst poäng. Israel kan mot den bakgrunden sägas vara en ö av frihet och demokrati i en omgivning bestående av mer eller mindre primitiva diktaturstater.

Detta tycks dock inte ha gjort något som helst intryck på svenskarna. I den internationella opinionsmätningen International Trends säger sig 68 procent av de tillfrågade svenskarna ha en negativ inställning till Israel. 24 procent av dessa menar sig vara ”starkt negativa”. Bara 19 procent anser sig vara positiva under det att endast 2 procent förklarar sig vara ”starkt positiva”.

De angivna resultaten innebär att Sverige har den mest negativa inställningen till den judiska staten av alla de tolv EU-stater som deltog i undersökningen. Svensken i gemen bryr sig uppenbarligen inte om att Israel är Mellanösterns enda demokrati och omges av fientliga grannar. Därtill har israelerna sedan 1990-talet fått till stånd en positiv ekonomisk utveckling samt omtalas ofta som ett högteknologiskt under.

 Ilmar Reepalu – antisemit eller bara dum?

Den svenska inställningen understryks av den katastrofala och skrämmande utvecklingen i det muslimtäta Malmö, där det väckt uppmärksamhet över hela världen att många judar flyr staden till följd av att de känner sig hotade och förföljda. Attentat mot judisk egendom och judiska befattningshavare tillhör ordningen för dagen.

Malmö har dessutom i Ilmar Reepalu ett socialdemokratiskt kommunalråd som genom en rad idiotiska och oinformerade uttalanden med önskvärd tydlighet visat att han inte begriper någonting över huvud taget av den judiska verkligheten. Bland annat har Reepalu givit judarna själva en del av skulden till att de förföljts samt anklagat Sverigedemokraterna för att ha infiltrerat Malmö judiska församling.

Om Reepalu är medvetet antisemitisk eller bara dum är en öppen fråga. Att han alltjämt hålls om ryggen av den socialdemokratiska ledningen är varken mer eller mindre än en skandal.

Frågan är naturligtvis varför det finns en så pass utvecklad avsky för Israel i  just Sverige. Svenska Dagbladets Claes Arvidsson ger i en ledarblogg den 28/9 följande förklaring:

Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel.

Detta är är säkert nog så sant men räcker inte som förklaring. Den negativa inställningen till Israel tar i Sverige, och en stor del av den övriga världen, avstamp med den vänstervåg som bryter igenom från mitten av 1960-talet. Det blir på modet att betrakta Israel som ett imperialistiskt – ”sionistiskt” – land förvisso nära lierat med USA.

Den snedvridna propagandan om sionismen, som egentligen bara innebär en strävan att bevara och stärka den judiska staten, är ett reellt återupplivande av den nattståndna antisemitismen men med ett mer godtagbart språkbruk. Förhärdade terroristledare såsom PLOs Yassir Arafat (1929-2004) och PFLPs George Habash (1926-2008) förvandlas till frihetskämpar.

 Palme och Arafat trivdes tillsammans.

I Sverige genomför Olof Palme, sannolikt med baktanken att detta skall gynna hans internationella aspirationer, en helomvändning visavi socialdemokratins traditionellt positiva inställning till Israel vars förste premiärminister var den socialdemokratiske arbetarledaren David Ben Gurion. Palme och hans devote vapendragare Sten Andersson satsar i stället på Arafat och PLO. Trots en viss tillnyktring på senare tid intar antiisraelismen alltjämt en grundmurad ställning i svensk utrikespolitik.

Lägg därtill det faktum att Sverige förmodligen har Europas sämsta historieundervisning där den nazityska judeförintelsen alltmer faller i glömska eller åtminstone hamnar i bakvattnet. Den forna och självklara entusiasmen för den judiska staten som en tillflyktsort och säker hamn för judar över hela världen är i stort bortblåst med undantag för de fåtaliga Israel-vänner, ofta med hemvist inom kristenheten, som ännu finns kvar.

Det ibland hätska ställningstagandet mot Israel kan inte helt förstås om man inte tar med den tilltagande muslimska invandringen i ekvationen. Det skall understrykas att det inte är etniska svenskar som ligger bakom judetrakasserierna i Malmö – det är uteslutande personer med islamsk/islamistisk bakgrund. Inte för inte kallas Malmö stundom för ”Sveriges Gaza”.

 Synagogan i Malmö – omtyckt mål för våldsbenägna islamister.

Muslimska brödraskapet uppmanar till jihad

Medan världen gläds åt Egyptens diktator Hosni Mubaraks avgång och hoppas på en demokratisk utveckling i Egypten smider landets mest välorganiserade politiska gruppering – Muslimska brödraskapet – oroande planer. Dessvärre finns det en överhängande risk för att den egyptiska omvälvningen kan kasta landet ur askan in i elden. Dessutom kan, om brödraskapet får en maktposition i ett framtida Egypten, maktbalansen i hela regionen komma att rubbas.

Imam Hassan al-Banna iförd fez.

Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna (1906-49) som en muslimsk reformrörelse. Dess övergripande målsättning är att skapa en muslimsk stat, grundad på sharia, för all världens muslimer. Brödraskapet är i dag världens mest välorganiserade och inflytelserika islamistiska rörelse och finns i flera muslimska länder med Egypten som maktbas.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som rörelsen är formellt förbjuden i Egypten – Mubarak och dennes företrädare Anwar Sadat betraktade brödraskapet som sina dödsfiender. Parlamentsvalet 2008 resulterade i att 30 procent av platserna besattes av medlemmar i brödraskapet – dessa tvingades ställa upp som oberoende kandidater på grund av förbudet.

Muslimska brödraskapet har gjort sig populärt inom folkets breda lager genom att etablera skolor och sjukhus och bedriva ett uppskattat socialt arbete. Rörelsen har ofta anklagats för att stödja terrorism eller själv begå terrorhandlingar men alltid nekat till detta. En analys av uttalanden av rörelsens nuvarande ledare, Muhammad Badi’, samt det förslag till politisk plattform som läcktes ut till media 2007, gör det dock svårt för Muslimska brödraskapet att framhärda i dessa förnekanden. Nedanstående uppgifter och citat bygger på en sammanställning från The Middle East Media Research Institute (MEMRI) den 3/2 2011; citaten översatta av mig från engelskan.

Muslimska brödraskapets nuvarande ledare Muhammad Badi’.

I en predikan hållen i september 2010 hävdade Badi’ att USA var på väg att kollapsa och snart skulle falla, precis som Sovjetunionen gjorde 1991:

Ty en nation som inte upprätthåller moraliska och humanitära värden kan inte leda mänskligheten, och dess rikedom förslår inte när väl Allah har sagt Sitt, vilket hänt mäktiga länder i det förflutna.

I samma predikan sade Badi’ att den muslimska världen snart skall framgå som segerrik över sina fiender, precis som Allah utlovat i Koranen:

Allahs fiender kommer alla att krossas och kommer att vända om och fly (Koranen 54:45).

Badi’ uppmanar i sitt budskap alla muslimer att förena sig mot sina fiender vars ”förtryck och tyranni” de inte behöver frukta.

I dag märker vi hur mycket (den muslimska) nationen behöver enighet…O muslimska nation, förena er! O Palestinas söner, förena er, allihop, framför ansiktet på fienden som kommer att hålla rådslag mot er, och vet att Allah är den främste av rådslagare, att ni genom Honom skall förinta dem.

Mohammad Badi’ försäkrade sina åhörare att Allah förutbestämt muslimernas seger i konfrontationen med deras fiender. Han trodde sig också veta, vilket han gav uttryck för i en tidigare predikan i mars 2010, att Allah lovat förgöra nationer skyldiga till ”förtryck, aggression och tyranni.” Över huvud taget orerar Muslimska brödraskapets ledargestalt en hel del över temat död, förstörelse och allehanda olyckor som skall komma att drabba den påstådda fienden. Intet tal om att älska sin fiende där, inte…

Brödraskapets förnekanden av terrorstöd rimmar illa med det faktum, att Muhammad Badi’ uppfordrar muslimska ledare världen över att uppmuntra till jihad som en helig plikt för alla islamska trosbekännare; detta uppges vara det säkraste sättet att återupprätta den muslimska ummah till dess forna glans. Den arabiska termen ummah betyder i islamskt språkbruk ”den muslimska nationen”, det vill säga alla islamska trosbekännare världen över.

Badi’ förnekar att jihad skulle innebära terrorism . I stället menar han att det är en berättigad försvarsåtgärd gentemot den terrorism som bestås av vad han kallar ”utländska elements ockupation av land.” I realiteten är detta en krigsförklaring mot den judiska (”sionistiska”) staten Israel. I ovan nämnda predikan i september 2010 sade Muhammad Badi’ bland annat följande:

I dag behöver muslimerna desperat en hedersmentalitet och maktmedel (som sätter dem i stånd) att konfrontera den globala sionismen. (Denna rörelse) känner ingenting annat än våldets språk, så (muslimerna) måste bemöta dem med järn och (till och med ännu kraftfullare) stormvindar.

Med andra ord: angrepp mot Israel, en stat som brödraskapet inte erkänner, är ingenting annat än berättigat försvar. Det som den muslimska staten söker kan endast nås genom ”jihad och offer” samt genom att ”uppbringa en jihadgeneration som eftersträvar döden precis som fienderna eftersträvar livet.” Alla former av förhandlingar med fienden (läs: Israel, USA och deras bundsförvanter) avvisas av brödraskapet genom Badi’, som i stället förordar den våldsamma formen av jihad (det finns ju också en fredlig typ av jihad som går ut på inre mognad och förkovran, men det är definitivt inte den som Badi’ avser i sin retorik).

Camp David-avtalet bekräftas genom ett handslag mellan Sadat (till vänster) och Begin under Carters överinseende.

Särskilt vänder sig Muhammad Badi’ mot det banbrytande Camp David-avtalet, som 1978 under USAs president Jimmy Carters överinseende förhandlades fram mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin och gav världen hopp om fred i Mellanöstern.

Som ett genomgående tema i Muslimska brödraskapets och Muhammad Badi’ s budskap finns övertygelsen att Koranen – som anses via uppenbarelser ha förmedlats från Allah till profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriels försorg –  skall vara rättesnöret  för allting.

En konsekvens av denna övertygelse är att brödraskapet kräver att utländska turister måste anpassa sig till de ideal och värderingar som uttrycks i Koranen, något som framkallat vrede hos egyptiska statens turistorganisationer.

Jag hoppas, liksom alla andra, att resningen i Egypten skall leda till frihet och demokrati, och inte bara där: händelserna i Egypten (och dessförinnan i Tunisien) har som bekant även inspirerat till protester mot diktaturregimerna i länder såsom Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen, Bahrain och Iran. Samtidigt är det föga troligt att dessa folkliga reaktioner i en handvändning kommer att göra hela den muslimska världen demokratisk.

Libyens bisarre Ghadaffi: näste muslimske diktator som tvingas avgå?

Daniel Pipes, kolumnist i den ansedda brittiska tidskriften The Economist, tillhör dem som påpekat att de frihetliga strävandena i den muslimska delen av världen handikappas av bristen på demokratiska traditioner. Ta gärna del av Pipes synpunkter på omvandlingen i Egypten här:

http://www.danielpipes.org/9420/democratic-egypt

Slutligen hyser jag all förståelse för att Israel följer utvecklingen i Egypten med viss oro. Med Mubarak visste man vad man hade: en auktoritär arabregim med vilken man kommit hyggligt överens sedan Camp David. Vad som kommer efter Mubarak är det ingen som vet.