Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd

 

 

Lär dig politisk korrektiska!

I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer  en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.

Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.

Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.

 Framtidens energikälla?

Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.

Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.

Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.

Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.

Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.

Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.

Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.

Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.

Demokrati: Allt som är bra.

Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.

 Madiba: den enda frälsare vi behöver?

Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).

Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.

Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.

Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.

Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.

Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).

Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.

Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.

Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.

Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.

 Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.

Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.

Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.

Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.

Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.

Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.

Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).

Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.

Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).

Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.

Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.

 Putin, elak rysk gubbe.

Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.

Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.

Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.

Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.

Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.

Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.

Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.

Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.

Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.

Teckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.