Korruption i hästväg: Afrikas rikaste kvinna, Isabel dos Santos, på fallrepet

 

Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.

Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950

Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o

Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar  vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/

Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.

UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).

MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.

Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”

Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group

José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.

En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp

Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.

Dokolu fick därtill en bonus värd 5 miljoner brittiska pund för att ha lyckats få avtalet till stånd. Sodiam hade lånat alla pengar från en privat bank i vilken Isabel dos Santos är den största delägaren. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/19/diamond-deal-that-rocked-angola-de-grisogono-luanda-leaks

Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.

Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.

Av det åsatta värdet om 96 miljoner US dollar behövde företaget endast stå för 5 procent. Resten skulle investeras. Projektet tvingade många fattiga angolaner med fiske som inkomstkälla från deras hem för att omlokaliseras till en plats 50 kilometer från Luanda. Flera liknande exempel finns i de läckta dokumenten. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/20/fishing-community-bulldozed-isabel-dos-santos-masterplan-luanda-leaks-angola

Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.

Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group

Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.” https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled

Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/

 

 

 

 

 

Angola: rikt land som låter barnen svälta ihjäl

I Angola bekämpar regimen de fattiga snarare än fattigdomen. Här en vy från huvudstaden Luanda.

Angola borde vara ett av Afrikas mest välmående länder i kraft av rikliga naturtillgångar såsom olja, diamanter och naturgas.

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Angola med en befolkning på 21,5 miljoner och en medellivslängd om 51,5 år har exempelvis världens högsta barnadödlighet: 167 barn av 1000 beräknas dö före fem års ålder. Detta sker trots att barnadödligheten i världen sjunker snabbt. En skriande brist på läkare,  mediciner och vårdplatser har över huvud taget förödande effekter på landets hälso- och sjukvård. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

50 procent av befolkningen har inte ens tillgång till rudimentär sjukvård, och en stor del av de mediciner som finns i landet når aldrig ut på den öppna marknaden utan blir en handelsvara på svarta börsen. På landsbygden råder utbredd fattigdom och brist på rent vatten, elektricitet och grundläggande sanitet. Situationen blir inte bättre av att MPLA-regimen kapat sjukvårdsbudgeten med 30 procent.

Den som intresserar sig för detta sydvästafrikanska land, som varit självständigt sedan 1975 efter att tidigare i omkring 500 år varit en del av det portugisiska kolonialväldet, bör se denna cirka tio minuter långa videoexposé över sjukvårdssituationen i Angola signerad New York Times (NYT): http://www.diglemag.com/interessante/new-york-times-expoe-corrupcao-em-angola-num-video-chocante/

UNITA åtnjuter ett betydande folkligt stöd.

Angola genomled ett uppslitande brutalt inbördeskrig 1975-2002 mellan det kommunistiska MPLA och det oppositionella UNITA – som i dag är landets största oppositionsparti – men 15 år efter krigsslutet kan regimen inte längre skylla den katastrofala situationen på kriget. Det allt överskuggande problemet är i stället den allestädes närvarande korruptionen.

Medan stora delar av befolkningen, framförallt den del som är bosatt på landsbygden, svälter och far illa på annat sätt vältrar sig den styrande MPLA-eliten i ett uppseendeväckande överflöd. Någon i reportaget säger att medlemmar i regeringsadministrationen lägger ner 50 miljoner US dollar per år enbart på lyxbilar. President José Eduardo dos Santos, som haft makten sedan 1979, räknas som Afrikas rikaste ledare med tillgångar värda ofattbara 20 miljarder dollar.

Den 74-årige dos Santos har också sett till att familj och släkt inte precis behöver gå omkring med tiggarstaven. Dottern Isabel dos Santos, född 1973, är i likhet med fadern god för miljardbelopp och rankas som Afrikas rikaste kvinna. Den ansedda ekonomiska tidskriften Forbes har beräknat att släkten dos Santos förmögenhet motsvarar en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Här en bloggtext med fokus på familjen dos Santos som jag skrev för ett par år sedan men som fortfarande i hög grad är aktuell i sammanhanget: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/07/snuskigt-rike-dos-santos-en-studie-i-vald-fusk-och-korruption/

José Eduardo dos Santos har varit Angolas diktator sedan 1979. Sjuk-och häslovård står inte överst på hans agenda.

MPLA-regimens ekonomiska tillgångar är sådana att det inte skulle vara några problem att rusta upp sjukvården och se till att stora segment i befolkningen inte skall behöva svälta. Den väldiga korruptionen är emellertid en garant för att detta inte kommer att ske så länge MPLA förblir vid maktens köttgrytor. Som en angolansk journalist i NYT-reportaget säger: ”De stjäl allt.”

Det kan på goda grunder hävdas att regimen inte ägnar sig åt att bekämpa fattigdomen utan i stället bekämpar de fattiga. Ett uttryck för detta är att regeringen för ett par år sedan förbjöd gatuförsäljning i huvudstaden Luanda, av tradition en viktig inkomstkälla för människor utan andra försörjningsmöjligheter. https://sv.globalvoices.org/2014/02/4612

USAs regeringen stödde under det Kalla kriget den antikommunistiska UNITA-gerillan under ledning av den karismatiske Jonas Savimbi (1934-2002) men har därefter samverkat med MPLA-regimen, vilken enligt den angolanska oppositionen vunnit alla val som förekommit sedan början av 1990-talet med tillhjälp av omfattande valfusk. Angola är ett av tre afrikanska länder som är föremål för särskilt amerikanskt bistånd, vilket för närvarande uppgår till 68,5 miljoner US dollar. http://us-foreign-aid.insidegov.com/l/3/Angola

Under det Kalla kriget stod Sverige obrottsligt på MPLAs sida. För statsminister Olof Palme och hans nära utrikespolitiske medarbetare Pierre Schori var Angola ett av Afrikas viktigaste länder såväl rent politiskt som biståndsmässigt, mycket beroende på att apartheidregeringen i Sydafrika stödde UNITA. Att MPLAs största politiska, militära och ekonomiska bidragsgivare var Fidél Castros Kuba talade enligt den socialdemokratiska utrikessynen snarast för MPLA. Det svenska Angola-stödet bör ses som ett uppseendeväckande avsteg från den officiella svenska neutralitetspolitiken.

Moderate riksdagsmannen Birger Hagård (1932-2013) verkade för minskat svenskt MPLA-bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Hag%C3%A5rd

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård kämpade under en följd av år, dock utan framgång, för att Sverige skulle upphöra med sitt ensidiga stöd till MPLA-regimen i Angola. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom genom att utforma motioner såsom exempelvis denna 1985/86: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/minskat-bistand-till-angola_G902U213

Sverige strävar enligt uppgift fortfarande efter goda relationer med Angola, men något bilateralt svenskt bistånd till landet har inte utgått sedan 2006/07. Officiellt upphörde det på grund av ”den mycket snabba ekonomiska utvecklingen” i landet, men troligare är att den iögonenfallande korruptionen gjorde det meningslöst att fortsätta pumpa in pengar i MPLAs kassakistor. http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Luanda/Utvecklingssamarbete/Sveriges-utvecklings-samarbete-med-Angola/

Att den svenska socialdemokratin inte glömt bort Angola demonstrerades med önskvärd tydlighet förra året, den riksdagsledamoten Veronica Palm (S) besökte MPLA-kongressen som inbjuden gäst. Här syns hon på sitt Instagram-konto iförd full MPLA-mundering:

 

 

 

Dos Santos laddar för ännu en presidentperiod i Angola – Palm(e) och Schori applåderar

74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.

Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).

Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A

MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA

Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.

Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/

José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.

När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal

UNITA-ledaren Isaias Samakuva.

Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto

Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.

Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.

Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).

Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/

Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats.  https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/

Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.

Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:

Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/

I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.

Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.

Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.

 

Rappare och medlemmar i bokklubb riskerar långa fängelsestraff i Angola

 På de anklagades bänk – för att ha demonstrerat mot MPLA-regimen och för att ha studerat en bok.

Den kände rapparen Luaty Beirao – med artistnamnet Ikonoklasta – finns med bland de 17 aktivister som arresterades i juni och nu har ställts inför rätta i Angolas huvudstad Luanda anklagade för försök till uppror mot presidenten och de statliga institutionerna i landet. http://www.bbc.com/news/world-africa-34833545

Beirao greps för ett halvår sedan tillsammans med medlemmar i en bokklubb som diskuterade en bok om ickevåldsmotstånd mot diktatoriska regimer. Se mer därom nedan. Han har nyligen avslutat en fem veckor lång hungerstrejk i protest mot förhållandena i fängelset.   

Henrique Luaty da Silva Beirao har råkat illa ut för sina regimkritiska aktiviteter tidigare. Den 10 mars 2012 misshandlades han i Luanda av medlemmar i en regimvänlig milisgrupp. Parallellt därmed kidnappades hans flickvän och okända personer bröt sig in i hans hus. Därtill utsattes medlemmar i Luatys familj för anonyma dödshot.

Tre månader senare åkte den angolanska rapstjärnan fast i tullen på Portela-flygplatsen i Lissabon i Portugal: tulltjänstemän hittade kokain i hans cykeldäck. Han släpptes dock dagen därpå. Beirao hävdade att han någon försökt sätta dit honom. Han har bland annat gjort sig känd för att protestera mot den ojämna fördelningen av Angolas oljeinkomster.

Rapstjärnan Luaty Beirao riskerar tolv år i fängelse.

Också ett år tidigare, 2011, hade rapparen råkat ut för obehagliga händelser, som att ett 50-tal ungdomar invaderade hans hem och krävde betalning för att de skulle ha medverkat i en demonstration. Lägligt nog hade de även regimvänliga representanter för massmedia i släptåg. http://freemuse.org/archives/5296

Gripandet och åtalet mot de 17 unga regimkritikerna har framkallat protester i främst Portugal, som fram till 1974 koloniserade Angola på den afrikanska sydvästkusten, samt hos organisationer för mänskliga rättigheter såsom Human Rights Watch (HRW) och Amnesty International (AI). Amnesty håller ett vakande öga på de angolanska myndigheternas behandling av Luaty Beirao: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2015/10/angola-prisoner-of-conscience-in-critical-condition-must-be-released-immediately/

HRWs talesperson Zenaida Machado har uppmanat domarna i målet mot de 17 regimkritikerna att ”visa självständighet gentemot den angolanska MPLA-regimen och inte tillåta att denna rättegång används som ett instrument att tysta regeringens kritiker”. Angolas vice statsåklagare har dock försvarat arresteringarna med att de ”upproriska” ungdomarnas verksamhet med planer på ett uppror bland studenter och arbetare skulle kunna få ”oförutsedda konsekvenser”.

Sedan det långdragna angolanska inbördeskriget mellan MPLA och motståndsrörelsen UNITA – som nu är näst största partiet i det angolanska parlamentet – avslutades 2002 har Angola, Afrikas andra största oljeproducent efter Nigeria, upplevt en ekonomisk boom utan tidigare motstycke.

 Isabel dos Santos: rikaste kvinnan i Afrika.

Kritikerna skjuter dock in sig på att de rikedomar som alstrats endast gynnar en liten elit i kretsen kring president José Eduardo dos Santos – som oavbrutet innehaft makten i landet sedan 1979 – och hans stenrika familj. Det beräknas att familjen dos Santos rikedomar utgör en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Presidentdottern, Isabel dos Santos, har signifikativt nog blivit Afrikas första kvinnliga miljardär. Se artikel i norska Verdens Gang här:   http://www.vg.no/nyheter/utenriks/datteren-hans-er-afrikas-foerste-kvinnelige-milliardaer/a/10106899/

De unga angolaner som nu står inför rätta riskerar, om de befinns skyldiga till att ha konspirerat för att störta regeringen och underminera statliga institutioner, tolv års fängelse. Förutom att ha arrangerat demonstrationer med krav på president dos Santos avgång – något som är en självklar rättighet i varje demokratiskt land – har de drivit en bokklubb där man studerat en bok från 1993 av den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp: From Dictatorship to Democracy. A Conceptual Framework for Liberation. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-12522848   

Sharps strategi för ickevåld anses ha spelat en viktig roll för bland annat störtandet av Egyptens mångårige härskare Hosni Mubarak 2011. Ovan nämnda bok skall ha skrivits för demokratirörelsen i Burma i början på 1990-talet, då oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fängslades.

Nu fruktar uppenbarligen MPLA-juntan i Luanda att Sharps strategier även skall välta dess djupt korrupta och odemokratiska regim över ända.     

Dödssiffrorna skenar i Angola: över 1000 tros mördade av angolansk polis

 Angolas nationalpolis tros ha mördat över 1000 personer i Light of the World-rörelsen.

http://www.angolanewsnetwork.com/news/2015/4/28/death-toll-of-angolan-police-rampage-rises-to-more-than-1000.html

Jag skrev den 25 april på min blogg att troligen flera hundra angolaner massakrerats av den brutala Angola National Police i Huambo, Bie och Benguela.

Morden skall ha skett i samband med polisens angrepp mot den kristna sekten Seventh-day Light of the World, som är en utbrytargrupp ur Sjundedagsadventisterna. Sektens ledare, José Kalupeteka, greps, fördes bort och sattes i polisförvar på okänd ort.

Poliskällor uppgav att nio polismän och 13 civila dödats, men politiska oppositionskällor och människorättsgrupper befarade mångfaldigt högre dödstal. Det största oppositionspartiet UNITAs talesman, Alcides Sakala, krävde i ett offentligt uttalande att en opartisk utredning om antalet dödsoffer måste göras.

 UNITAs Raúl Danda avslöjar att antalet dödsoffer i Angola är avsevärt högre än vad som tidigare påståtts.

Nya uppgifter som presenterades av nyhetsbyrån Angola News Network den 28 april – se länken överst – tyder på att det verkliga antalet dödsoffer är avsevärt flera än vad som tidigare omtalats.

UNITAs gruppledare i det angolanska parlamentet i Luanda, Raúl Danda, citeras på följande sätt i ett uttalande:

Den information vi har…pekar på att 1080 civila har dödats. Män, kvinnor och barn har dödats.

Det har tidigare varit känt att pastor José Kalupeteka gripits i samband med tillslaget mot Light of the World-kyrkan, som av MPLA-myndigheterna ses som ett allvarligt hot mot den skakiga samhällsordningen i detta av inbördeskrig, myndighetsmissbruk, grov brottslighet och ofattbar korruption plågade land. Enligt Kalupetekas advokat, David Mendes, hålls sektledaren isolerad på okänd plats och förvägras rätten att träffa sin advokat.

Om uppgifterna att 1080 personer dödats i tillslaget mot Light of the Worlds-sekten stämmer, innebär det att drygt en tredjedel av rörelsens cirka 3000 medlemmar dödats av den angolanska polisen. Uppgifterna om massakrerna mot religiöst troende i Angola är skakande men knappast sensationella. Angolas MPLA-regim har tidigare visat att den är beredd att tillgripa vilka metoder som helst i syfte att säkra regeringsmakten och alla förmåner denna innebär.

 Min artikel om blodbadet i Angola i samband med valen hösten 1992.

När fria val skulle hållas i landet den 23-30 september 1992 efter 17 års uppslitande inbördeskrig förvandlade MPLA detta till en blodig slakt på främst UNITA-sympatisörer. Detta skedde sedan regimen anklagats för valfusk av såväl inhemsk opposition som utländska observatörer. Jag rapporterade om saken i tidningen Morgonposten den 13 november 1992.

Oppositionen krävde en andra valomgång mellan den sittande presidenten José Eduardo dos Santos, som vunnit den första valomgången, och UNITAs andreplacerade kandidat Jonas Savimbi, eftersom segraren inte nått upp till nödvändiga 50 procent av rösterna för att utropas till president direkt. MPLA-regimen svarade med brutala attacker mot UNITAs partikadrer och anhängare, och en lång rad prominenta UNITA-operatörer mördades.

Till offren hörde UNITAs andreman Jeremias Chitunda och general Elias Salupeto Pena, vilka jag hade träffat några år tidigare, dels i Angola, dels i Sverige. Resultatet av MPLAs våldsutveckling blev att inbördeskriget, som startade 1975 direkt efter Portugals avkolonisering, fortsatte i ytterligare tio år då UNITA-ledaren Jonas Savimbi dödades i ett bakhåll vilket ledde till att UNITA lade ner vapnen.

 UNITAs president Jonas Savimbi tillsammans med USAs president Ronald Reagan i Vita huset på 1980-talet.

De nyligen inträffade massmorden tyder på att MPLA-styret i Angola är hyperkänsligt för allt som kan uppfattas som störningar beträffande den bräckliga samhällsfred som råder i landet, där det finns ett utbrett och pyrande missnöje med dos Santos-regimens cyniska maktmissbruk och korruption. Att de värsta övergreppen skett i oppositionsfästet Huambo är heller ingen tillfällighet.

Amnesty: Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Angola

Angolas säkerhetsstyrkor och polis ”har gjort sig skyldiga till godtyckliga gripanden, tortyrövergrepp och dödanden utanför rättssystemet” av oppositionella gentemot president José Eduardo dos Santos.   

Det hävdade Amnesty Internationals chef för södra Afrika, Deprose Muchena, enligt Angola News Network (ANN) vid en presskonferens nyligen då Amnesty publicerade en ny rapport dokumenterande åtskilliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Angola i sydvästra Afrika sedan 2011.

 Amnestys Deprose Muchena anklagar Angolas MPLA-regim för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Mer via denna länk:

http://www.angolanewsnetwork.com/news/2014/11/13/amnesty-international-report-details-angolan-rights-abuses.html

”I Angola”, sade Muchena, ”ser vi en stat som har vänt sig mot sitt eget folk, en regering som inte kan ta kritik från sina egna medborgare.” Den rapport Amnesty-representanten hänvisade till dokumenterar fler än 20 protester vilka slagits ner med ”oproportionerligt våld” av den angolanska regeringens säkerhetsstyrkor och kravallpolis över en tvåårsperiod.

I realiteten, menade Amnesty-chefen Muchena, råder i det Angola som styrts av det i grunden marxistisk-leninistiska regeringspartiet MPLA sedan självständigheten från Portugal 1975 förbud mot regeringsprotester.

Muchena anklagade vidare Angolas säkerhetsstyrkor för att ha företagit illegala gripanden, försvinnanden och mord som svar på protestaktioner mot president José Eduardo dos Santos 35-åriga styre.

Exempelvis försvann två män som organiserat protester mot regimen i Luanda spårlöst 2012. Enligt Amnesty har det senare klarlagts att männen dödats av regimstyrkorna.

 Angolas kravallpolis brukar inte lägga fingrarna emellan.

Ett annat fall gäller två andra män, Silva Alves Kamulingue och Isaias Sebastiao Cassale vilka saknats efter att ha organiserat protester mot dos Santos regering i mars 2012. Enligt Amnesty International mördades de av ”statliga agenter”.

En politisk aktivist vid namn Manuel de Carvalho Ganga sköts till döds av en av dos Santos säkerhetsvakter ett år efter det att han gripits för att ha satt upp regimkritiska affischer nära presidentpalatset i Luanda.

”De genuina ropen från landets befolkning möts med olagliga gripanden, dödanden utanför rättssystemet och försvinnanden”, förklarade Amnestys södra Afrika-chef  Deprose Muchena.

Denne sade vidare:

 MPLA-regeringen måste starta noggranna, opartiska och oberoende undersökningar om dessa dödsfall och se till att de misstänkta förövarna ställs till svars utan vidare försening. Som en nyckelmedlem i den utvecklande gemenskapen i södra Afrika måste Angola sätta ett bra exempel och axla det ansvar det innebär att fullt ut skydda sina egna medborgares mänskliga rättigheter inklusive mötesfrihet, yttrandefrihet och rätten att delta i fredliga protester.

Den angolanska MPLA-regimen räknas inte bara till en av de mest repressiva i södra Afrika utan anses också vara den kanske mest korrupta av alla afrikanska regimer.

 Ofattbar fattigdom i Luandas kåkstäder.

President José Eduardo dos Santos, som efterträdde Agostinho Neto i ämbetet 1979, ligger ohotad etta på den amerikanska ekonomitidskriften Forbes lista över Afrikas rikaste ledare med en förmögenhet uppgående till 20 miljarder US dollar motsvarande 142 miljarder svenska kronor, nästan en tiondedel av landets bruttonationalprodukt.

Dottern Isabel dos Santos är Afrikas rikaste kvinna med en förmögenhet uppgående till 3,8 miljarder US dollar.    Parallellt därmed lever cirka 70 procent av befolkningen i yttersta misär och tvingas klara sig på mindre än 2 US dollar per dag.

 

 

Snuskigt rike dos Santos: en studie i våld, fusk och korruption

 José Eduardo dos Santos: värd 142 miljarder kronor.

Enligt den välrenommerade amerikanska finanstidskriften Forbes, grundad 1917, är Angolas mångårige president José Eduardo dos Santos, född 1942, ohotad etta på tidskriftens nyligen publicerade lista över Afrikas rikaste ledare.

Hela listan med kommentarer här:

http://www.richestlifestyle.com/richest-african-presidents/

Dos Santos, som hängt kvar vid makten sedan han efterträdde Agostinho Neto 1979, uppskattas av Forbes förfoga över nettotillgångar uppgående till ofattbara 20 miljarder US dollar eller omkring 142 miljarder kronor med nuvarande dollarkurs. Samtidigt tvingas 70 procent av befolkningen klara sig med mindre än 2 dollar per dag.

Eftersom Angolas bruttonationalprodukt 2013 av Världsbanken uppskattades till 121,7 miljarder US dollar innebär det, att presidentens rikedomar uppgår till nästan en tiondedel av BNP!   

Inte nog därmed. Dos Santos är också beryktad för att ha gjort medlemmarna i hela sin talrika familj snuskigt rika genom att inkorporera statsinkomster från exempelvis landets oljeindustri – han har själv fått utbildning vid Azerbaijan State Oil Academy – och diamantindustri med familjetillgångarna. Dos Santos har varit gift tre gånger och har sex barn med sina fruar samt ett utanför äktenskapet.

 Isabel dos Santos: världens rikaste afrikanska kvinna.

Familjeförmögenheten förvaltas av investeraren Isabel dos Santos, född i Baku i Azerbaijan 1973, dotter till José Eduardo dos Santos i dennes äktenskap med Tatiana Kukanova. Isabel toppar Forbes lista över Afrikas rikaste kvinnor med tillgångar som uppskattas till 3,8 miljarder US dollar. Hon anses därmed även vara världens rikaste svarta kvinna.

Mer om Isabel dos Santos via denna länk:

http://jezebel.com/5979027/five-things-you-need-to-know-about-africas-first-female-billionaire

Det är ett långt hopp ner till andremannen på Forbes-listan över de rikaste afrikanska ledarna, konung Mohammed VI av Marocko som suttit på landets tron sedan 1999. Denne, som även är landets ledande affärsman, beräknas vara god för 2,5 miljarder US-dollar eller närmare 18 miljarder kronor. Endast dos Santos och kung Mohammed når miljarddollarstrecket på listan.

Det nionde namnet på listan, Zimbabwes beryktade diktator Robert Mugabe, måste med sina blott 10 miljoner US dollar anses vara rena småhandlaren i sammanhanget. Forbes gör dock ett tillägg i textkommentarerna till listan över Afrikas rikaste ledare:

Some of the above-mentioned Presidents´exact wealth and source of wealth are unknown that´s why they cannot be included in the Forbe´s Africa´s Richest List. They steal from their own people.

 Mohammed VI av Marocko äger ”bara” 17 miljarder…

José Eduardo dos Santos efterträdde således i september 1979 Agostinho Neto, en av Olof Palmes afrikanska favoritledare, sedan denne avlidit. Dos Santos blev därmed såväl Angolas president, ledare för det styrande marxist-leninistiska MPLA och överbefälhavare för den angolanska armén (FAPLA).

MPLA hade gått segrande ur den inhemska, väpnade maktkamp som utbrutit sedan kolonialmakten Portugal lämnat Angola åt sitt öde 1974. Detta kunde ske mycket tack vare generös uppbackning i form av soldater, militära instruktörer och pengar från Fidél Castros Kuba men också från bland andra Sovjetunionen och Östtyskland.

 Agostinho Neto i ett kärt möte med sin och MPLAs välgörare Fidél Castro.

Det påstås ibland att dos Santos vann det ”demokratiska” valet i Angola den 23-30 september 1992, men det är en sanning med betydande modifikation. Åtta oppositionella partier med UNITA, lett av den karismatiske Jonas Savimbi, i spetsen anklagade MPLA för omfattande valfusk. Det uppgavs först att dos Santos vunnit presidentvalet med 51,5 procent av rösterna mot 39 för Savimbi. Ett par veckor därefter hade siffrorna justerats till 49,57 mot 40,07.

Enligt vallagen skulle därmed en andra valomgång hållas. Kring månadsskiftet oktober-november 1992 utbröt emellertid blodiga strider främst i huvudstaden Luanda och därpå följde vad som har kallats Halloween-massakern, då tiotusentals oppositionsanhängare dödades.   

Bland offren märktes UNITA:s vicepresident Jeremias Chitunda och generalen Elias Salupeto Pena, vilka jag träffade i samband med min journalistiska rapportering om Angola som jag besökte 1988. Enligt UNITA:s representant i Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, hade vidare ett stort antal oppositionella sårats eller fängslats.

 UNITA-ledaren Jonas Savimbi sköts i ett bakhåll 2002.

Kommunistregimens massaker på oppositionella innebar att det fredsavtal som ingåtts i slutet av 1991 fick ett brått slut. Det långdragna inbördeskriget rullade därmed vidare och ändade inte förrän UNITA-ledaren Savimbi sköts till döds i ett MPLA-bakhåll 2002. Sedan dess har MPLA hållit sig kvar vid makten genom att vingklippa oppositionen och fuska sig igenom ännu ett val, som hölls i slutet av augusti 2012.

Alltmedan José Eduardo dos Santos, som nyligen firat 35-årsjubileum som Angolas diktator, kunnat stapla omätliga rikedomar på hög åt sig och sin släkt.

Angola förnekar förbud mot islam

 En av MPLA-regimen demolerad moské i Angola.

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2513388/Angola-bans-Islam-shuts-mosques.html

För några dagar sedan förekom uppgifter i världspressen om att Angola i sydvästra Afrika förbjudit islam i egenskap av ”sekt” och förstört flera moskéer i landet. Se länk till brittiska Daily Mail överst.

Mångårige presidenten José Eduardo dos Santos citerades så:

This is the final end of Islamic influence in our country.

Uppgifterna ledde till global uppmärksamhet och en ström av protester från den muslimska världen.

Uppgifterna om att islam skulle ha förbjudits förnekas nu emellertid av den angolanska regimen med det åtminstone tidigare marxist-leninistiska MPLA som statsbärande parti. Manuel Fernando, chef för statliga the National Institute for Religious Affairs, citeras i den arabiska nyhetskanalen Aljazeera:

There is no war in Angola against Islam or any other religion…There is no official position that targets the destruction or closure of worships.

De stängningar och den förstörelse av moskéer som förekommit på olika håll i landet förklaras med att det saknats landavtal, byggnadstillstånd eller andra i sammanhanget nödvändiga dokument.

 José Eduardo dos Santos har haft makten i 34 år.

Ett ögonvittne i provinsen Uige berättar för Aljazeera den 27 november att de stängda/förstörda  moskéerna byggts i all hast av muslimska angolaner, vilka återvänt från exil i södra eller norra Afrika, och behövde någonstans att be fredagsbönen. Vittnet, en Ahmed ould Taher, omtalar också att det finns två auktoriserade moskéer i huvudstaden Luanda som fungerar utan problem.

Här en länk till texten i Aljazeera :

http://www.aljazeera.com/news/africa/2013/11/angola-denies-reports-banning-islam-2013112782236279392.html

Angola har ända sedan den portugisiska kolonisationen avslutades 1974 styrts av kommunistiska MPLA. Sedan den tidigare presidenten Agostinho Neto avled 1979 har den notoriskt korrupte José Eduardo dos Santos, född 1942, och hans familj styrt landet.

Till början av 2000-talet rådde inbördeskrig eller inbördeskrigsliknande förhållanden i landet, där rebellrörelsen UNITA utmanade MPLAs diktatur. När rebelledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts i ett bakhåll  lade UNITA ner vapnen. UNITA för numera en tämligen tynande tillvaro i det angolanska parlamentet i den korrupta halvdiktatur, med enorma skillnader mellan välbeställda och fattiga, Angola ännu måste sägas utgöra.

Alla religiösa rörelser behöver särskilt tillstånd från staten för att kunna verka i landet med dess 19 miljoner invånare. Av dessa beräknas drygt hälften vara kristna med den romersk-katolska tron som dominerande. 83 religiösa organisationer, samtliga kristna, har i dag tillstånd att bedriva verksamhet i landet. 194 grupperingar har förbjudits såsom varande ”sekter”.

 Jonas Savimbi (till höger) i ett möte med Nelson Mandela.

Sista ordet har troligen ännu inte sagts om den angolanska MPLA-regimens islam-politik. Det är fullt troligt att man från regimhåll upplever det som besvärande att många muslimer nu återvänder från exilen på grund av den pågående oljeboomen i landet, och att man därför vidtar drastiska åtgärder i syfte att förebygga ett oönskat muslimskt inflytande i landet.

Varför bara lägga ner fem ambassader?

Alliansregeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet gråter krokodiltårar över besparingen på regeringskansliet med 300 miljoner kronor som röstades igenom i riksdagen av den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna.

Under mycket stånkande och stönande har Bildt och Utrikesdepartementet (UD) låtit meddela, att ambassaderna i Luanda (Angola), Buenos Aires (Argentina), Kuala Lumpur (Malaysia), Hanoi (Vietnam) och Bryssel (Belgien) måste slås igen till följd av riksdagsbeslutet.

Så lyder i alla fall den officiella storyn. Verkligheten är högst troligt den att ambassaderna hade legat i farozonen i vilket fall som helst – nu ser man en möjlighet att ”rädda ansiktet” genom att skylla på den oheliga alliansen i riksdagen. Regeringen borde därför faktiskt tacka partierna som drev igenom besparingsbeslutet.

Personligen tänker jag inte slösa några tårar på ambassadnedläggningarna. Tvärtom. Nu får Sverige chansen att skära bort ytterligare diplomatiskt dödkött och besparar dessutom diplomaterna obehaget att låta sig stationeras i kommunistdiktaturerna Angola och Hanoi, det vacklande och tämligen torrlagda Malaysia, det krisande Argentina och det diplomatiskt överetablerade Bryssel där den kvarvarande och knappast underbemannade EU-ambassaden säkert klarar av att handskas med de rent belgiska spörsmålen.

Interiör från svenska ambassaden i Pyongyang. Nästa nedläggningsobjekt?

Frågan är varför regeringen och UD nöjer sig med att skrota fem ambassader. Det borde finnas betydligt fler att övervägas i sammanhanget, särskilt som Bildt tidigare förklarat att det kunde bli ett tiotal svenska representationer som måste stängas ner på grund av riksdagens ”oansvariga” beslut.

Ingen, förutom landets kvarvarande kommunistkramare och revolutionsromantiker, torde bli särskilt uppbragt om våra beskickningar i exempelvis Pyongyang i Nordkorea (ingen höjdare på diplomaternas önskelista) och Havanna på Kuba skulle tvingas skatta åt förgängelsen. Lars Ohly skulle förstås fälla en tår beträffande det sistnämnda, men det överlever vi nog.

Och i Maputo (Mocambique) kan väl vår världsberömdhet Henning Mankell, redan på plats, ta hand om representationen? Åtminstone när han inte befinner sig ombord på något terroristskepp med destination Gaza  tillsammans med andra Israel-hatare.

Henning Mankell utanför Teatro Avenida, Sveriges nästa ambassad i Maputo?

Här finns som synes mycket besparingar att göra. Som grädde på moset borde lösöret efter nedläggningarna kunna kursas med bra förtjänst på auktioner enligt samma modell som skedde i våras. Läs mer om detta här:

http://www.dagensps.se/artiklar/2010/05/24/22865430/index.xml

Nu väntar vi på nästa nedläggningsmeddelande. Och kom igen, Bildt – det är inte precis som om Sverige vore en internationell stormakt med behov av närvaro i vartenda hörn av planeten.