Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

IOGT-NTO: unken människosyn, mytomani och gammal nazism

Pierre Andersson, chefredaktör för Accent.

http://www.accentmagasin.se/opinion/insandare-varfor-inte-sverigedemokraterna/

I nykterhetsrörelsen IOGT-NTOs stadgar kan man läsa följande: ”IOGT-NTO-rörelsens förbund är religiöst och partipolitiskt obundet.”

Rörelsen är dock inte mer partipolitiskt ”obunden” än att den gör skillnad på människor utgående från vilken partitillhörighet dessa har. Det är en ofrånkomlig slutsats för den som läser vad Pierre Andersson,  chefredaktör för IOGT-NTOs organ Accent, svarar på en förfrågan från en av sina läsare.

Mer via länken överst!

SDaren Arne O. Berglund ställer följande fråga i Accent den 14 oktober 2014: ”Hej, läste i Accent om hur partierna tycker om alkoholfrågor. Men mitt parti SD var inte med. Jag vill veta varför.”

Pierre Andersson kan i sitt svar inte avhålla sig från att ta till de verkligt moraliska brösttonerna. Man kan nästan se hur han stramar upp sig i redaktionsstolen  i ett akut anfall av godhet och ädelmod när han inleder sitt svar med: ”SD är inte som andra partier”.

Skillnaden mellan Sveriges tredje största parti, som ungefär 800 000 människor röstade på i senaste riksdagsvalet, och övriga partier förklaras av Andersson ligga i ”synen på människans lika rätt och värde”. För sagde Andersson är det nämligen ”tydligt att Sverigedemokraterna är ett parti som har såväl sina rötter som sin livsluft i rasismen”.

 Rasbiologiska frågor var på 1900-talet mycket gångbara bland de etablerade partierna.

Det är dock på visst, och för SD onekligen smickrande, sätt sant att SD inte är ”som andra partier”. Kanske är det för mycket begärt att Pierre Andersson skall känna till de flesta andra partiers uppslutande bakom etablerandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala 1922 och S-partiets omhuldande av en steriliseringspolitik gentemot svaga och utsatta människor, som ägde bestånd ända in på 1970-talet. Det är endast SD och MP bland nutida riksdagspartier som inte befläckas av denna skam.

Beslutet att inte låta Sverigedemokraterna delta i Accents presentation av partiernas nykterhetspolitik förklarar Andersson med att ”Det är ingen rättighet att få sin politik framförd och publicerad i Accent”. Han uppmanar sedan intresserade läsare att ”enkelt hitta informationen ändå”.

Så pösigt självgod, arrogant och intolerant kan man alltså vara om man är chefredaktör för en publikation som är officiellt organ för en organisation som gör anspråk på att vara en folkrörelse vilken därtill – uppenbart felaktigt – påstås vara ”partipolitiskt obunden”.

Chefredaktör Andersson häver sedan i sin praktfulla gudsnådelighet ur sig att ”Sverigedemokraternas människosyn” (där kom det magiska ordet!) står i ”uppenbar…konflikt” med IOGT-NTOs upphöjda människosyn. Vilken dock, som alla som läser detta säkert förstår, inte är noblare än att sverigedemokrater inte anses vara fullt lika mycket värda som andra människor.

Nu skall det i ärlighetens namn erkännas, att det inom IOGT-NTO-rörelsen finns personer som inte tycks dela Pierre Anderssons unkna människosyn. Dit hör Boris Gabrielsson, ordförande i lokalföreningen Leon Gambetta (fotnot) i Varberg, som inkluderade SD-företrädaren Erik Hellsborn bland de lokalpolitiker som inbjöds till information om alkohol- och drogpolitik i våras.

Mer via denna länk.

http://www.accentmagasin.se/nykterhet/iogt-nto-varberg-bjod-in-sverigedemokraterna/

Gabrielsson motiverar sitt inom IOGT-NTO kontroversiella beslut att bjuda in SD så här:

Finns det ett demokratiskt invalt parti som bortåt tio procent av svenska folket röstar på ser jag ingen anledning att inte bjuda in dem. När man bjuder in till ett möte om nykterhet är alla välkomna oavsett partifärg.

Tatuerad förbundsordförande: Anna Carlstedt.

Boris Gabrielsson får dock bassning av självaste förbundsordförande Anna Carlstedt, som käckt klämmer i med: ”Det är ett fascistiskt parti…som gärna tar organisationer som ‘gisslan’ genom att exempelvis låta sig fotograferas framför roll-uper och logotyper. Sedan går de ut med att de samarbetar med den organisationen, vilket är mycket olyckligt.”

Man kan i bästa fall möjligen ursäkta Carlstedts fullständigt grundlösa lögner med att hon eventuellt lider av höggradig mytomani, vilket är ett sjukligt tillstånd.

När nu ledande IOGT-NTO-profiler tar till orda om Sverigedemokraternas imaginära ”rasism” och ”fascism” kan det kanske vara av intresse, att något botanisera i rörelsens förflutna.  På 1930-taet sökte sig talrika nationalsocialister till organisationen. Gunnar Henriksson anför i Telgekuriren (juni 2012) följande:

Flertalet kända medlemmar hade stort utbyte med Hitler-Tyskland och kollaborerade friskt med Gestapo-avdelningen i Stockholm. Några medlemmar var även knutna till sällskap kring Canaris spionring i Trosa, vilket både den kände kriminalreportern Börje Heed och Air Force Major Robert Miller och tidigare SÄPO-chefen P. G. Vinge omvittnat.

 Den tyske spionchefen Wilhelm Canaris, med kopplingar till IOGT.

Enligt Henrikssons uppgifter gömde IOGT efter kriget flyende nazister, av vilka en vid en gårdsfest i IOGT-huset på Torekällgatan i Södertälje så sent som 2005 öppet skall ha hyllat Adolf Hitler.

Det vore kanske på sin plats att dagens IOGT-NTO gör upp med sitt mörka förflutna innan man anklagar demokratiska partier i Sveriges riksdag för rasism och fascism?

Fotnot: Leon Gambetta (1838-82) var en fransk revolutionär som deltog i den blodiga Pariskommunens upprättande 1871.

 

Bertil Malmberg en tillgång för SD!

 Bertil Malmberg har djupa sakkunskaper om islam. Här under en föreläsning i SD-regi.

Efter att ha läst Expressens ”avslöjande” om SD-politiker som kommenterat anonymt i Avpixlat och andra icke politiskt korrekta medier får jag konstatera, att flertalet inlägg aldrig borde ha skrivits. Dessa inlägg är enligt mitt synsätt grovt olämpliga, omdömeslösa och oförenliga med sverigedemokratiska värderingar. Att de möjligen hopkommits i affekt eller som resultat av något slags missriktad ”humor” är minst av allt någon ursäkt.

Följaktligen har jag intet att invända mot att politikerna i fråga granskas på vederbörligt sätt av partiet. Detta alldeles bortsett från Expressens tvivelaktiga, möjligen lagstridiga, metoder vilka efter vad jag förstått nu också polisanmälts. Det förtjänar påtalas att tidningen, förutom att ha gjort dataintrång och upprättat register över personer med misshagliga åsikter, samarbetat med gravt antidemokratiska krafter på yttersta vänsterkanten. Låt mig också tillägga att tidningens uthängning av privatpersoner, som likaledes gjort anonyma inlägg, stinker lång väg. ”Oetiskt” är bara förnamnet.

Dock är det en i sammanhanget nämnd SD-politiker som aldrig borde ha hängts ut av Expressen. Det är Bertil Malmberg, SD-gruppledare i Trosa kommun och landstingspolitiker i Södermanland. Han har råkat ut för Expressens granskning därför att han, under signaturen ”Nils Dacke”, hävdat att även om ”vanliga muslimer” inte utgör något hot mot det svenska samhället var för sig så utgör de ändå ett hot eftersom de ”sällan eller aldrig vågar opponera sig mot ledande ideologer”.

Malmberg/Dacke sätter här fingret på ett av de största problemen vad gäller muslimsk immigration i riket: det faktum att auktoritativa, muslimska ledargestalter oftast får stå oemotsagda inom den muslimska kommuniteten. Det stora flertalet islamska trosbekännare brukar tiga still även när extremistiska imamer och andra trosutläggare pläderar för väpnad jihad och rena terrormetoder, angriper västerländsk demokrati eller ägnar sig åt antisemitiska utsvävningar. Enstaka undantag förekommer säkert och de bör givetvis applåderas.

Så värst många protester brukar heller inte avhöras från muslimer i Sverige i samband med uppseendeväckande terrordåd utförda av jihadister/islamister någonstädes i världen. Vad Expressen gör sig skyldig till när man ställer Bertil Malmberg vid skampålen är i själva verket ett oblygt försök att stämpla all form av kritik mot islam som ”rasistisk” eller på annat sätt otillbörlig.

Detta förhållande kan i och för sig anses vara förståeligt, eftersom det kan finnas anledning befara repressalier och/eller hot om sådana mot muslimer som riktar kritik mot extremist-imamer  och/eller hatpredikanter. Detta förändrar emellertid inte det problematiska i sammanhanget. Jag tycker Malmberg förtjänar beröm och inte klander för att ha påtalat detta!

Alla vi som hört Bertil Malmberg, som har betydande sakkunskaper i ämnet islam, föreläsa vet att han torgför precis samma argument vare sig han står med eget namn eller skriver under signatur. Sedan står jag absolut fast vid att vi som partiföreträdare alltid bör stå för vad vi säger/skriver med våra riktiga namn och därför avstå från signatur.

Jag förmodar att partiets medlemsutskott framdeles kommer att granska vad Bertil Malmberg samt övriga av skandaltidningen granskade SD-företrädare skrivit under signatur. Jag känner mig också övertygad om att utskottet kommer att finna Malmbergs analys utan anmärkning. Något annat vore enligt min enkla uppfattning både orimligt och djupt beklagligt. Bertil Malmberg är en tillgång för vårt parti. Och låt för allan del inte Expressen gå i land med sina snuskiga försök att brännmärka varje form av islamkritik!

Gatumusikant som blev världskänd

Don Partridge i sin rätta miljö med sin gitarr, bastrumma och kazoo.

Någon som kommer ihåg Don Partridge? Om inte är det bara att klicka på länken ovan och återuppliva bekantskapen med denne engelskfödde gatumusikant och folkpopsångare, som tyvärr inte längre finns bland oss.

Här sjunger han sin stora hitlåt ”Blue Eyes” till karaktäristiskt komp i form av bastrumma och kazoo. ”Blue Eyes” låg på Tio-i-topp och en rad andra listor runt om i världen 1968. Jag blir glad av denna sång och jag hoppas ni, kära läsare, blir det också. Tror inte ni får mardrömmar av den i alla fall.

Don Partridge föddes i England 1941 och avled i en hjärtattack i hemlandet 2010, 68 år fyllda, Han var gift med och hade barn med en svensk kvinna på 1970-talet och bodde då några år i Sverige. Jag träffade honom och hans hustru  en gång i en lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm via en norsk vän med ett förflutet som internationell gatumusikant.

Under hans Sverige-tid kunde man ofta se Don med sin gitarr, bastrumma och kazoo i Sergelpassagen eller på Biblioteksgatan i centrala Stockholm. Hans välmodulerade och pregnanta röst passade perfekt i gatularmet. Enligt den så kallade Lex Partridge blev det vid den här tiden tillåtet att spela gatumusik runt om i Sverige.

En litet äldre Don Partridge.

Och Don var inte ensam – han hade ett gäng brittiska och andra kolleger som förgyllde tillvaron för förbipasserande stockholmare.  Partridge spelade bland annat även på den på sin tid bekanta Pub Briggen i den sörmländska sommaridyllen Trosa.

Don Partridge var gift ytterligare två gånger och efterlämnade vid sin bortgång fyra döttrar och två söner.

Hans andra stora hit var ”Rosie” med en textrad som lyder: ”It´s raining when you look the other way”. Så underbart! Inspelningen är från ett framträdande i Royal Albert Hall i London:

http://www.youtube.com/watch?v=zGxzBet0X4M

Tillägnar de här sångerna M. som jag hade varma känslor för vid just den här tiden; den enda centerpartist jag varit förälskad i, kan jag avslöja…väldigt oskyldigt var det förstås.